Nyheter • 28 maj 2026

Sanam Naraghi, iransk aktivist: "För fred i Mellanöstern är det viktigt att Palestina har sin egen stat"

Antropologen och FN-rådgivaren ger en försvarsenhet för mänskliga rättigheter i uppdrag att återföra autonomi till det persiska samhället "efter år av utländsk inblandning" och fortsatta krig. Amerikanska och iranska förhandlare når en preliminär överenskommelse om att förlänga vapenvilan med 60 dagar, enligt Axios. Sanam Naraghi-Anderlini (Iran, 1967) är en av de ledande persiska rösterna i försvaret av fred och kvinnors rättigheter.

Hon är utbildad antropolog och har varit rådgivare till FN och leder Civil Society Action Network (ICAN), en enhet som i flera år har studerat hur man kan återställa stabilitet till Mellanöstern. Besök Barcelona inom ramen för firandet av BCN4Peace, ett möte organiserat av ICIP, Centre Delàs och Novact, för att dela grunderna för en ny ordning baserad på "jämlikhet, rättvisa och demokrati". Även om Naraghi erkänner att han misstror fredsavtal, försäkrar han att de är det enda sättet.

I det här samtalet med elDiario.es är han optimistisk och försäkrar att slutet på konflikten kan vara nära. Ett samtal som ägde rum timmar innan Trump attackerade Iran igen och försäkrade att han är villig att "spränga Oman". Kort efter den upptrappningen kom man överens om en förlängning av vapenvilan. "Det är väldigt tröttsamt att inte veta vad som kommer att hända.

Ingenting är vettigt", beklagar han. Senast vi intervjuade henne i elDiario.es var bara för ett år sedan och hon sa att "de allra flesta krig har aldrig lösts." Jag pratade om Gaza. Nu är ditt land också i krig och även om USA och Iran säger att de är nära att nå en överenskommelse, tror du att det iranska folket ser slutet på konflikten nära?

Många krig har startat mitt under en fredsförhandling. Det är svårt att lita på dessa överenskommelser, speciellt när vi står inför en skådespelare [Benjamin Netanyahu] som vi vet inte vill ha fred och som kommer att göra allt för att fortsätta kriget. Det iranska folket håller andan eftersom de inte vet hur mycket av det de får höra är verkligt.

Vi är trötta; trött på krig och överenskommelser. Det är mycket trötthet och mycket rädsla för hur dagen efter kommer att se ut. Om fred uppnås, vilka scenarier är öppna för Iran?

Tror du att en amerikansk inblandning som hände i Afghanistan är rimlig eller kommer regimen att göra motstånd? I många decennier nu har iranier varit i ständig kamp och drivit underifrån för att förändra saker socialt, ekonomiskt, politiskt och juridiskt. Men det har alltid funnits externa inblandningar som har resulterat i sanktioner som har skadat folket mer än systemet.

Samma sak händer med krig: inflationen är genom taket, det finns hundratusentals människor som har förlorat sina hem och jobb. Bara i de oljeväxter och industrier som bombats arbetade mellan 200 000 och 300 000 människor.

Fredsavtalet kan vara vägen ut. Men bara om det blir ett riktigt avtal och inte det typiska samtalet mellan stater. I detta sammanhang har Mojtaba Khomeini, Irans högste ledare, tillbringat en lång tid utan att synas offentligt sedan han tillträdde.

Hur har folket hanterat sin ledares frånvaro? Tja, det var president Pezeshkian, som inte har slutat skicka meddelanden som säger att regeringen måste vara med sitt folk, vara välvillig och förstående med dem. Men å andra sidan är det en regering som har varit superrepressiv.

Under det här kriget har de arresterat många människor, de har tagit över företag och de har haft rovdrift mot medborgarna. Nu ska jag säga emot mig själv, men fredsavtalet kan vara utvägen. Men bara om det verkligen blir ett avtal och inte det typiska samtalet mellan stater.

Vad tänker du på? Iranierna har sin kravlista. Om lösningen bara kommer överens mellan stater kommer korruptionen att fortsätta.

Reglerna måste ändras och för det måste avtalet gälla hela regionen: en av de viktigaste punkterna för fred i Iran, men också i hela Mellanöstern, är att Palestina har sin egen stat. Libanon måste också vara en av punkterna i avtalet. Vi måste lämna tanken bakom oss att Palestina och Libanon bara berör Israel: det är något som hela världen borde oroa sig för.

För så länge det finns konflikter där kommer regionen att fortsätta att vara instabil och därför är det dags för en stor överenskommelse.

Det är väldigt ambitiöst. Tja, det finns mer. Vid det här laget bör man acceptera att Iran vill förvalta vissa resurser, att man vill ta ut en passage genom Hormuz och till och med fastställa avgifter för miljöskydd.

För att förstörelsen i landet har varit fruktansvärd. Och redan nu, varför inte höja det ytterligare? Vi bör arbeta för ett fredsavtal som omfattar hälso- och utbildningssystemet.

En pakt som säkerställer att ersättningen går till de sektorer som har lidit mest av detta krig. Och det kräver naturligtvis en hel del transparens, vilket innebär att människor från det civila samhället deltar i denna återuppbyggnadsprocess. Ser du det?

Det är sant att detta inte kommer att ge oss demokrati, men det skulle vara ett första steg. Med tanke på att både USA och Israel skamlöst har bombat skolor och sjukhus, tror du verkligen att de kommer att oroa sig för dessa frågor i ett fredsavtal? Allt är möjligt.

För att fred ska fungera behöver du två saker: politisk vilja och inkludering. Den första som ändrade språket från en våldsretorik till en av diplomati. Och det är möjligt eftersom sanktioner, konfrontation och krig redan har prövats.

Och det har inte fungerat. Naturligtvis bryr sig USA inte om utbildning eller hälsa, men det borde iranier.

Precis som resten av världen. Och det är där länder som Spanien kommer in, som har en viktig roll. Det var de som sa "Nej till krig" och "Ja till diplomati".

Europa borde komma i förgrunden för att säga att det vill ha fred och omvandla förbindelserna i regionen och tvinga USA att följa dess förslag. Trump måste lägga sitt ego åt sidan. Om han är kapabel att göra det och stabilisera regionen, låt honom vinna Nobels fredspris, om han vill.

Det som har hänt hittills tyder inte på att Europa kommer att inta den synen. Är det skäl nog att det inte kan hända nu? Nej, men...

Det finns redan överenskommelser som har fungerat tidigare tack vare politisk vilja. Om man dessutom tar med många skådespelare blir det svårare för någon att komma och spränga allt. Ändå är jag inget stort fan av fredsförhandlingar.

Det verkar inte som det. Vilka alternativ har vi? Vi kan fortsätta kriget, men det skulle innebära att det skulle behöva eskalera, och det leder till kärnvapenrisk.

Dessutom skulle det innebära att blockaderna skulle förbli på plats, vilket gör hela världen till ett ekonomiskt gisslan i konflikten. Eftersom krig inte ger oss vad vi vill ha, måste vi utforska förhandlingar.

Vi har inget annat val. Vi har haft 47 år av krig, vissa kallare än andra, och det är dags att ompröva internationella relationer. Jag vet att krig inte är rationellt, men vi måste ignorera känslor och framför allt Trump, han måste lägga sitt ego åt sidan.

Om han kan göra detta kommer han att kunna stabilisera regionen. Och sedan, för min skull, låt honom ta Nobels fredspris, om han vill. Aktivisten och fredens försvarare, Sanam Naraghi-Anderlini, under intervjun Avtalet, enligt dig, bör innebära att ockupationerna i Palestina och Libanon upphör.

Men Trump kopplar fred till Abraham-avtalet, som kräver att länder i regionen normaliserar relationerna med Israel. Det verkar som att båda sakerna är oförenliga. Den dominerande berättelsen i USA och Europa är att Israel är en liten stat som hotas av en fientlig miljö, men Israel i dag är inte detsamma som det var för tio år sedan, när dessa avtal först undertecknades [en av framgångarna under Trumps första mandatperiod].

Israel har blivit en extremistisk sionistisk stat och den politiska hållningen har genomsyrat hela dess samhälle. Och vi kan inte glömma att han har begått folkmord. Som britter, amerikaner och européer är vi delaktiga i det folkmordet eftersom vi har låtit våra skatter hjälpa till att finansiera det.

Vi måste stoppa Israel eftersom dess logik att krig ger fred är orwellsk, den är inte realistisk. Ändå är ursäkten för kriget i Iran att det är deras land som destabiliserar regionen. Rensa!

Det är sant att Iran stöder Hizbollah och Hamas, men låt oss fråga varför. Låt oss fråga oss var dessa grupper kommer ifrån. Hizbollah framstår som ett svar på ockupationen av Libanon och Hamas är direkt en skapelse av Israel för att rättfärdiga kriget och ockupationen i Palestina.

Irans fientlighet mot Israel har ingenting att göra med judendom, utan snarare dess sionistiska politik. Det är bara det att det här aldrig har handlat om religion; i själva verket var ett av målen för de senaste israeliska bombningarna den största synagogan i Teheran... Om de tillåter Palestina att få en stat kommer de att se hur problemen slutar.

En stor del av det västerländska samhället har mobiliserats för Palestina. Bara i Barcelona har det varit dussintals mycket stora demonstrationer för att protestera mot folkmordet. Men samma människor demonstrerar inte för Iran.

Därför att? För tanken har etablerats att de har en fruktansvärd regim som förtrycker folket. Och det är inte sant?

På vissa sätt ja, men det finns många hemska regimer. Frågan är vem som tjänar på att världen tänker så om Iran och vem som ligger bakom de iranska rösterna som kräver att kriget ska fortsätta och att USA ska befria sitt land. Det finns säkert de som tänker så, men de är inte majoriteten.

Vi har sett hur Israel har manipulerat media och sociala nätverk för att skapa förvirring bland folket. De förvränger verkligheten på ett sådant sätt att de kallar de av oss som är emot sanktioner och bombningar för regimvänliga, och inget vidare. Vi vill faktiskt ha en förändring.

Och för att göra det måste vi ändra berättelsen: vi kommer inte att slå dem genom att använda deras språk. Vi måste lyssna på feminismen och dess ickevåldsspråk. Om vi ​​hade lyssnat på kvinnor för flera år sedan hade vi inte varit här.

Vilken roll kan kvinnor spela i denna förändring i Iran? Feminismen har integrerat sociala rörelsers sätt med den långsamma erosion och progressiva förändringar som staten kan tolerera. Det är samma modus operandi som de har genomfört i sina hem.

Om vi ​​hade lyssnat på dem för flera år sedan hade vi inte varit här. Konservativa europeiska och amerikanska styrkor motiverar kriget som ett sätt att befria iranska kvinnor. Som feminist, vad tycker du om dessa tal?

Samma argument var det som de använde för att bomba och ockupera Afghanistan. Kvinnorna berättade hela tiden för dem hur de skulle förhandla med talibanerna och hur de skulle hantera det afghanska samhället, men de lyssnade inte. Faktum är att de vägrade att ta med någon till förhandlingarna.

De använder kvinnor för sina krig, men sedan förråder de dem. Men det slutar inte där: när det sägs att krig är att skydda kvinnor, sätter det ett mål på deras bröst. Talibanerna identifierade kvinnorna och flickorna med ockupanten och trodde att om de attackerade och kränkte dem skulle USA böja sig och häva sanktionerna.

Men ingen brydde sig om dem. Det har gått 25 år sedan en resolution från FN:s säkerhetsråd som du hjälpte till att utarbeta publicerades, som slår fast att kvinnor måste skyddas och inkluderas både i politiken för humanitärt bistånd och i beslutsfattandet av fredsprocesser. Jag tänkte fråga dig om dina poäng användes, men jag tror att du redan svarat mig.

Förändringarna har framför allt varit retoriska. När jag för 25 år sedan sa att kvinnor skulle sitta med i förhandlingarna såg de på mig som om jag var galen, även från de feministiska rörelserna. Men, sedan dess har vi sett en enorm rörelse av kvinnor i fredsprocesser på olika platser som Syrien, Colombia, Palestina...

Nu arbetar vi för att skapa en position vid FN:s särskilda representant för kvinnor, fred och säkerhet för att säkerställa att kvinnors behov beaktas. Vad består den av? Ett exempel: i flyktingläger garanterar ingen mensprodukter.

De är inte standardiserade som en del av humanitära biståndsprodukter. Det är inte så att det finns ett motstånd mot att möta kvinnors specifika behov, det som finns är apati och ointresse. Och eftersom ingen sysslar med den här typen av saker har vi sett att den enda lösningen är att skapa en ad hoc-position.

Jag sa tidigare att om vi hade lyssnat på iranska kvinnor för flera år sedan så skulle vi inte vara här. Vad skulle de ha sagt till oss? Hur många år sedan vill du resa?

Jag vet inte... Låt oss säga 100 år. För ett sekel sedan var Iran mitt uppe i en kamp mot det brittiska imperiet.

Det skedde en revolution där kvinnor spelade en stor roll. När de islamistiska makterna kom till makten upphävde de många av sina rättigheter, men de förblev inte tysta. Faktum är att de tog religionen för att hävda sin roll i samhället: de utsåg kvinnor som Khadija, Muhammeds hustru och som lärde profeten att läsa.

Om du tar The Book of Kings, som är vårt mytologiska huvudmanuskript, grunden för den persiska kulturen, kommer du att se att kvinnor är de starkaste och mest självständiga karaktärerna. De har one-night stands, de går i krig, de kämpar för fred... Det är så iranska kvinnor är, som en flod som kan erodera de största stenarna.

Om vi ​​hade lyssnat på dem hade de sagt åt oss att lämna dem ifred och att de skulle ta hand om det. Och de skulle ha löst det. Jag har kommunicerat det vid många tillfällen till olika människor utan någon framgång.

Sanam Naraghi, iransk aktivist: "För fred i Mellanöstern är det viktigt att Palestina har sin egen stat"

Originalkälla

Publicerad av elDiario.es

28 maj 2026, 21:54

Läs original

Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.

Visa originaltext (spanska)

Rubrik

Sanam Naraghi, activista iraní: “Para que haya paz en Oriente Medio, es esencial que Palestina tenga su propio Estado”

Beskrivning

La antropóloga y asesora de la ONU dirige una entidad de defensa de los derechos humanos para devolver la autonomía a la sociedad persa "después de años de injerencia extranjera" y guerras continuadasLos negociadores de EEUU e Irán alcanzan un preacuerdo para prorrogar la tregua 60 días, según Axios Sanam Naraghi-Anderlini (Irán, 1967) es una de las voces persas de referencia en la defensa de la paz y los derechos de las mujeres. Antropóloga de formación, ha sido asesora de la ONU y dirige la Red de Acción de la Sociedad Civil (ICAN, por sus siglas en inglés), una entidad que lleva años estudiando cómo devolver la estabilidad a Oriente Medio. Visita Barcelona en el marco de la celebración del BCN4Peace, un encuentro organizado por el ICIP, el Centre Delàs y Novact, para poner en común las bases de un nuevo orden basado en la “igualdad, la justicia y la democracia”. Aunque Naraghi reconoce que desconfía de los acuerdos de paz, asegura que son el único camino. En esta conversación con elDiario.es, se muestra optimista y asegura que el fin del conflicto podría estar cerca. Una conversación que se dio horas antes de que Trump volviera a atacar Irán y asegurara que está dispuesto a “volar Omán”. Poco después de esa escalada, pactó una extensión del alto al fuego. “Es muy cansado no saber qué va a pasar. Nada tiene sentido”, se lamenta. La última vez que la entrevistamos en elDiario.es fue justo hace un año y dijo que “la gran mayoría de las guerras nunca se han resuelto”. Estaba hablando de Gaza. Ahora su país también está en guerra y, aunque Estados Unidos e Irán digan que están cerca de alcanzar un acuerdo, ¿cree que el pueblo iraní ve cerca el final del conflicto? Muchas guerras han empezado en medio de una negociación de paz. Es difícil confiar en estos acuerdos, sobre todo cuando tenemos en frente a un actor [por Benjamin Netanyahu] que sabemos que no quiere la paz y que hará todo lo posible para que la guerra continúe. El pueblo iraní está conteniendo el aliento porque no saben cuánto de lo que les cuentan es real. Estamos cansados; cansados de la guerra y de los acuerdos. Hay mucha fatiga y mucho miedo a cómo será el día después. En caso de que se alcanzara la paz, ¿qué escenarios se abren para Irán? ¿Creen que es plausible una injerencia estadounidense como hubo en Afganistán o bien el régimen resistirá? Desde hace muchas décadas, los iraníes han estado en lucha constante, empujando desde abajo para cambiar las cosas en lo social, económico, político y legal. Pero siempre ha habido interferencias externas que se han traducido en sanciones que han acabado perjudicando más al pueblo que al sistema. Lo mismo está sucediendo con la guerra: la inflación está por las nubes, hay cientos de miles de personas que han perdido sus casas y empleos. Sólo en las plantas petroleras e industrias que han sido bombardeadas trabajaban entre 200.000 y 300.000 personas. El acuerdo de paz puede ser la salida. Pero sólo si acaba siendo de verdad un acuerdo y no la típica conversación entre Estados En este contexto, Mojtaba Khomeini, líder supremo de Irán, pasó mucho tiempo sin aparecer en público desde que asumiera el cargo. ¿Cómo ha llevado el pueblo la ausencia de su líder? Bueno, sí estaba el presidente Pezeshkian, que no ha parado de lanzar mensajes diciendo que el Gobierno tiene que estar con su pueblo, ser benevolente y comprensivo con ellos. Pero, por el otro lado, es un Gobierno que ha sido súperrepresivo. Durante esta guerra han arrestado a mucha gente, han tomado negocios y han tenido políticas depredadoras con la ciudadanía. Ahora voy a contradecirme a mí misma, pero el acuerdo de paz puede ser la salida. Pero sólo si acaba siendo de verdad un acuerdo y no la típica conversación entre Estados. ¿En qué piensa? Los iraníes tienen su lista de peticiones. Si la solución se pacta sólo entre Estados, la corrupción continuará. Hay que cambiar las reglas y, para eso, el acuerdo tiene que ser para toda la región: uno de los puntos esenciales para la paz en Irán, pero también en todo Oriente Medio, es que Palestina tenga su propio Estado. Líbano también tiene que estar entre los puntos del acuerdo. Tenemos que dejar atrás la idea de que Palestina y Líbano sólo conciernen a Israel: es algo de lo que el mundo entero se debería preocupar. Porque, mientras haya conflicto allí, la región seguirá siendo inestable y, por eso, es momento de un gran acuerdo. Eso es muy ambicioso Pues hay más. Llegados a este punto, se debería aceptar que Irán quiera gestionar ciertos recursos, que quiera cobrar un paso por Ormuz e, incluso, establecer tasas para la protección del medio ambiente. Porque la destrucción en el país ha sido terrible. Y, ya puestos, ¿por qué no elevarlo más?. Deberíamos trabajar por un acuerdo de paz que incluya el sistema de salud y de educación. Un pacto que se asegure que las compensaciones vayan a los sectores que más han sufrido esta guerra. Y eso, claro está, requiere de muchísima transparencia, lo que pasa por la participación de personas de la sociedad civil en este proceso de reconstrucción. ¿Lo ves? Es verdad que eso no nos traerá democracia, pero sería un primer paso. Teniendo en cuenta que tanto Estados Unidos como Israel han bombardeado escuelas y hospitales sin pudor, ¿realmente cree que se preocuparán por esos asuntos en un acuerdo de paz? Todo es posible. Para que la paz funcione, necesitas dos cosas: voluntad política e inclusión. La primera para cambiar el lenguaje de una retórica de violencia a una de diplomacia. Y eso es posible porque ya se han intentado las sanciones, la confrontación y la guerra. Y no ha funcionado. Claro que los Estados Unidos no se preocupan por la educación ni la salud, pero los iraníes deberían. Igual que el resto del mundo. Y ahí entran países como España, que tienen un rol importante. Fueron los que dijeron ‘No a la guerra’ y ‘Sí a la diplomacia’. Europa debería salir a la palestra a decir que quiere la paz y transformar las relaciones en la región y forzar a Estados Unidos a seguir su propuesta. Trump, debe dejar el ego a un lado. Si es capaz de hacerlo y estabilizar la región, que se lleve el Premio Nobel de la Paz, si quiere Lo que ha pasado hasta ahora no hace pensar que Europa se plante de esa manera. ¿Eso es razón suficiente para que no pueda pasar ahora? No, pero… Ya hay acuerdos que han funcionado antes gracias a la voluntad política. Si además incluyes a un montón de actores, será más difícil que alguien pueda venir y hacerlo saltar todo por los aires. Aun así, no soy una gran fan de las negociaciones de paz. No lo parece. ¿Qué opciones tenemos? Podemos seguir con la guerra, pero eso significaría que tendría que escalar, y eso lleva a riesgo nuclear. Además, supondría que los bloqueos se mantendrían, con lo que el mundo entero se convertiría en un rehén económico del conflicto. Como la guerra no nos da lo que queremos, tenemos que explorar las negociaciones. No nos queda otra. Llevamos 47 años de guerras, algunas más frías que otras, y toca repensar las relaciones internacionales. Sé que la guerra no es racional, pero tenemos que obviar las emociones y, sobre todo Trump, debe dejar el ego a un lado. Si es capaz de hacerlo, conseguirá estabilizar la región. Y entonces, por mí, que se lleve el Premio Nobel de la Paz, si quiere. La activista y defensora de la paz, Sanam Naraghi-Anderlini, durante la entrevista El acuerdo, según usted, debería pasar por el fin de las ocupaciones en Palestina y el Líbano. Pero Trump está vinculando la paz a los Acuerdos de Abraham, que suponen que los países de la región deben normalizar relaciones con Israel. Parece que ambas cosas son incompatibles. La narrativa dominante en Estados Unidos y Europa es que Israel es un pequeño estado amenazado por un entorno hostil, pero el Israel de hoy no es el mismo de hace diez años, cuando se firmaron por primera vez esos acuerdos [uno de los éxitos del primer mandato de Trump]. Israel se ha convertido en un estado sionista extremista y esa postura política ha impregnado toda su sociedad. Y no podemos olvidar que ha cometido un genocidio. Como británicos, americanos y europeos, somos cómplices de ese genocidio porque hemos permitido que nuestros impuestos ayuden a financiarlo. Tenemos que parar a Israel porque esa lógica suya de que la guerra trae paz es orwelliana, no es realista. Aun así, la excusa de la guerra en Irán es que es su país el que desestabiliza la región. ¡Claro! Es cierto que Irán apoya a Hezbolá y a Hamás, pero preguntémonos por qué. Preguntémonos de dónde salen estos grupos. Hezbolá aparece como respuesta a la ocupación del Líbano y Hamás es directamente una creación de Israel para justificar la guerra y la ocupación en Palestina. La hostilidad de Irán hacia Israel no tiene nada que ver con el judaísmo, sino con sus políticas sionistas. Es que esto nunca ha ido de religión; de hecho, uno de los objetivos de los últimos bombardeos israelíes fue la mayor sinagoga de Teherán… Si permiten que Palestina tenga un estado, verán cómo se acaban los problemas. Gran parte de la sociedad occidental se ha movilizado por Palestina. Sólo en Barcelona ha habido decenas de manifestaciones muy multitudinarias para protestar contra el genocidio. Pero esas mismas personas no se manifiestan por Irán. ¿Por qué? Porque se ha instaurado la idea de que tiene un régimen terrible que oprime a la gente. ¿Y no es cierto? En cierto modo sí, pero hay muchos regímenes terribles. La pregunta es a quién le beneficia que el mundo piense eso de Irán y quién está detrás de las voces iraníes que piden que siga la guerra y que Estados Unidos libere su país. Seguro que hay quien piensa así, pero no son la mayoría. Hemos visto cómo Israel ha manipulado los medios y las redes sociales para crear confusión en la gente. Tergiversan la realidad de tal manera que a los que somos contrarios a las sanciones y a los bombardeos nos llaman pro-régimen, y nada más lejos. De hecho queremos un cambio. Y, para eso, tenemos que cambiar la narrativa: no les ganaremos usando su lenguaje. Tenemos que escuchar al feminismo y a su lenguaje de no violencia. Si las hubiéramos escuchado a las mujeres hace años, no estaríamos aquí ¿Qué papel pueden tener las mujeres en ese cambio en Irán? El feminismo ha integrado las maneras de los movimientos sociales con esa erosión lenta y cambios progresivos que el Estado puede tolerar. Es el mismo modus operandi que han llevado a cabo en sus hogares. Si las hubiéramos escuchado a ellas hace años, no estaríamos aquí. Las fuerzas conservadoras europeas y americanas justifican la guerra como una manera de liberar a las mujeres iraníes. Como feminista, ¿qué le parecen estos discursos? Ese mismo argumento fue el que usaron para bombardear y ocupar Afganistán. Las mujeres no dejaron de decirles cómo negociar con los talibanes y cómo tratar con la sociedad afgana, pero no las escucharon. De hecho, se negaron a llevar a ninguna a las negociaciones. Usan a las mujeres para sus guerras, pero luego las traicionan. Pero no se acaba aquí: cuando se dice que la guerra es para proteger a las mujeres, eso les pone una diana en el pecho. Los talibanes identificaron a las mujeres y niñas con el ocupante y pensaron que, si las atacaban y vulneraban, los Estados Unidos se achantarían y levantarían las sanciones. Pero nadie se preocupó por ellas. Hace 25 años que se publicó una resolución del Consejo de Seguridad de Naciones Unidas que usted ayudó a redactar y que establece que las mujeres deben ser protegidas e incluidas tanto en las políticas de ayuda humanitaria como en la toma de decisiones de los procesos de paz. Le iba a preguntar si se habían aplicado sus puntos, pero creo que ya me ha respondido. Los cambios han sido, sobre todo, retóricos. Cuando, hace 25 años, decía que las mujeres debían sentarse en las negociaciones, me miraban como si estuviera loca, incluso desde los movimientos feministas. Pero, desde entonces, hemos visto un movimiento enorme de mujeres en procesos de paz en diversos sitios como Siria, Colombia, Palestina... Ahora, estamos trabajando para crear el cargo en la ONU de Representante Especial para las Mujeres, la Paz y la Seguridad para asegurar que las necesidades de las mujeres son tenidas en cuenta. ¿En qué consiste? Un ejemplo: en los campos de refugiados nadie garantiza los productos menstruales. No están estandarizados como parte de los productos de ayuda humanitaria. No es que haya resistencia a tender las necesidades específicas de las mujeres, lo que hay es desidia y desinterés. Y, como nadie se ocupa de este tipo de cosas, hemos visto que la única solución es crear un puesto ad hoc. Antes decía que si hubiéramos escuchado a las mujeres iraníes hace años, no estaríamos aquí. ¿Qué nos habrían dicho? ¿Cuántos años atrás quiere viajar? No lo sé... Pongamos 100 años. Hace un siglo, Irán estaba en plena lucha contra el imperio británico. Hubo una revolución en la que las mujeres tuvieron un gran papel. Cuando los poderes islamistas llegaron al poder, suspendieron muchos de sus derechos, pero ellas no se callaron. De hecho, tomaron la religión para reivindicar su papel en la sociedad: nombraron a mujeres como Khadija, esposa de Mahoma y quien enseñó a leer al profeta. Si toma El libro de los reyes, que es nuestro principal manuscrito mitológico, base de la cultura persa, verás que las mujeres son los personajes más fuertes e independientes. Tienen encuentros de una noche, se van a la guerra, luchan por la paz… Así son las mujeres iraníes, como un río capaz de erosionar la más grande de las rocas. Si las hubiéramos escuchado, nos habrían dicho que las dejáramos en paz y que ellas se encargaban. Y lo hubieran solucionado. Lo he comunicado en muchas ocasiones a distintas personas sin éxito alguno.

44 visningar
Dela:

Svep för att byta artikel

Tryck Enter för att söka ESC

Vi använder cookies

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse på vår webbplats. Genom att klicka "Acceptera alla" samtycker du till användningen av alla cookies. Läs mer i vår cookiepolicy och integritetspolicy.