Prata inte med mig om Kitchen, jag var bara chef över alla anklagade
Jorge Fernández Díaz och Francisco Martínez är inte längre rivaler och är överens i rättegången om att de aldrig visste något om Kitchen trots de många bevis som upptäckts i utredningen. Även om det kan låta ovanligt, sa ingen i PP till den tidigare ministern att de var oroliga för vad han visste BárcenasFernández Díaz och hans nummer två arrangerar en icke-angreppspakt i Kitchen som bara gynnar den tidigare ministern Plötslig minnesförlust är vanligtvis en oundviklig åkomma när en anklagad måste vittna i sin rättegång. För att göra det mer uthärdligt har du rätt att inte svara på anklagelsernas frågor och bara svara på din advokats.
Problemet kommer när den anklagade är minister eller statssekreterare och folk vet vad politiker gör när de har mycket makt och det finns kommissionärer som är villiga att utföra deras order. Deras vittnesmål kan tas emot med misstro och till och med skratt, men det viktiga är att inte hamna i fängelse. Jorge Fernández Díaz och Francisco Martínezs vittnesbörd i Operation Kitchen-rättegången bjöd på unika och till och med ovanliga ögonblick.
Tydligen har inte inrikesministern under fem år i Rajoys regering tagit reda på någonting och inte heller brydde han sig om någonting. När media var fulla av nyheter om bonusarna i PP-ledningen och vad kassören Luis Bárcenas visste, levde Fernández Díaz en fridfull och lugn tillvaro. Han hade inte fått någon bonus, så allt detta bekymrade honom inte det minsta.
Allt var också en fristad i sällskapet. "Ingen förmedlade till mig (i PP) någon oro eller oro angående den saken," om vad Bárcenas visste eller vad han kunde berätta, sa han till domstolen. Låt oss se tillbaka och komma ihåg effekterna av publiceringen i början av 2013 av listan över bonusar hos partiledningen och de okända uppgifter som den genererade om den illegala finansieringen av PP. Sedan, i juli samma år, dök det sms som Mariano Rajoy hade skickat till Bárcenas för att lugna honom om hans juridiska problem ("vi gör vad vi kan").
Presidentens rykte stod på spel och hans förklaringar övertygade inte många. Fernández Díaz hade varit en personlig vän till Rajoy i flera år. Inget av detta störde ministern eller upptog hans tid.
I PP verkade alla vara väldigt avslappnade med vad som kom fram i media om Bárcenas. När Kitchens upplägg blev känt, med vilket han ville säkerställa att Bárcenas avslöjanden inte skadade Rajoys regering, fångade allt detta ministern som läste pressen. "Jag får reda på det som en vanlig dödlig genom media," sa han.
Och det gick inte därifrån. Han svarade med den frasen när hans advokat frågade honom om han hade diskuterat saken med Martínez, hans nummer två på ministeriet. Om vi ska tro honom måste vi anta att han inte diskuterade så allvarliga anklagelser med sin statssekreterare eller med polisens operativa chef.
Han fick inte reda på någonting.
Han såg ingenting. Han ville inte veta någonting. Han gick bara till kontoret och läste pressen.
Hur är världen, skulle jag tänka. Vad säger de om Mariano. Jag ringer dig inte för att inte oroa dig mer.
Nåväl, klockan är redan två och vi får fundera på att gå och äta. Det som hände Francisco Martínez var liknande, men mer traumatiskt, eftersom han i utredningsskedet hade uttalat motsatsen till vad hans chef bad honom. Att säga att han sladdade i kurvorna när han gjorde 180 graders svängen är en underdrift.
Han kunde inte förneka, och gjorde det inte, hans intensiva professionella relation med kommissionär José Manuel Villarejo.
Men resultatet blev detsamma. Han fick inte reda på någonting. Bárcenas hårddiskar?
Men vad säger du till mig? Martínez sa att han träffade Villarejo tack vare en order som Fernández Díaz gav honom. Ministern ringde honom för att berätta att Juan Cotino – generaldirektör för polisen i Aznar-regeringen – hade informerat honom om att det var brådskande för ministeriet att kontakta Villarejo för att få information.
Martínez förklarade att han följde ordern och träffade kommissionären i april 2012.
Beskedet hade oroande förtecken. Att säga, som Fernández Díaz hade gjort i kongressen, att utredningen av vicepresidenten för Madrids regering, Ignacio González, var olaglig "kommer att vända sig mot honom", varnade polismannen. "Cotino hade sagt till Fernández Díaz att Villarejo var någon pålitlig och att han aldrig hade gett dålig information", förklarade Martínez. Det är säkert att han omedelbart skulle informera ministern.
När de senare frågade Fernández Díaz om han kände Villarejo, förnekade han återigen varje antydan till närhet. Förmodligen visste jag knappt om honom. Han sa att han inte hade någon kontakt med kommissarien mellan 2013 och 2015, då de kriminella handlingarna i köket inträffade.
Han såg honom bara 2016 när han kort hälsade honom vid en måltid som anordnades för Eugenio Pinos pensionering, hans DAO (biträdande operativ direktör). Martínez beskrev sina täta möten med Villarejo när han tillfrågades av sin advokat. Det var tydligt att han hade fascinerats av den kontroversiella kommissarien som spelade in allt och som visste hur man övertalade sina överordnade, som alltid fick något tillbaka.
Villarejo var "en ström av information", även om han ibland begränsade sig till att berätta "skämt". Han hörde verkligen aldrig Villarejo "prata om något olagligt." Francisco Martínez (till höger) anländer till den nationella domstolen för förhandlingen. För att imponera på domstolen – det finns ingen annan tolkning – sa han att "första gången jag hörde talas om Hormuzsundet var från Mr.
Villarejo 2012." Det är uppenbart att Martínez inte var särskilt kunnig i frågor om internationella relationer och geografi. Den tidigare utrikesministern var som den evigt tacksamma lilla fisken när de lade mat i akvariet. Vad han inte var medveten om om sina kontakter med kommissionärer för tvivelaktig etik var att han inte simmade i ett akvarium, utan i ett enormt akvarium fullt av hajar.
Så många kontakter med Villarejo måste ha varit mycket användbara.
Inte om kök. Inte heller om de uppgifter som Bárcenas kunde behålla eller bevisen som han förvarade på sina datorer, en av de centrala orsakerna till den operation som nu prövas och som också gav upphov till Cospedals kontakter med kommissarien för att få information (”den lilla anteckningsboken”) som man kan skydda PP med. Där hade Martínez inga betänkligheter att hoppa in i tomrummet: "Bárcenas hårddiskar är en slags medialegend", kommenterade han utan att rycka till.
I utredningsskedet förklarade kommissarie García Castaño, som på grund av sitt hälsotillstånd inte är i hamnen, att det var Martínez som beordrade honom att hitta hårddiskarna. Domstolen har haft möjlighet att höra det vittnesmålet vid rättegången. Ett annat oavsiktligt löjligt ögonblick inträffade när han förnekade att han visste om Sergio Ríos, den förtrogna som fick betalt för att titta på Bárcenas medan han agerade som hans förare, hade fått gynnsam behandling för att gå med i polisen. "Det är omöjligt att rigga ett urvalsförfarande i den nationella polisen," sade han.
Det var precis vad som hände, för med det hade vissa kommissionärer Ríos under kontroll för framtiden. Han gick bara lite utanför det överenskomna manuset när han sa att ministern bad honom bekräfta något som han fått veta av ingen vet vem, och det är att de hade placerat en förtrogen i närheten av Bárcenas. Han gjorde begäran utan att säga med vem och bekräftade den för Fernández Díaz.
Den tidigare ministern värdade inte ens att nämna den frågan. Fernández Díaz visste bara att Bárcenas existerade och att han var kassör för PP.
Inget annat. Icke-aggressionspakten mellan de två var så uppenbar att det verkligen är svårt att tro att den skulle kunna glida igenom. Allt skilde sig väldigt mycket från vad Martínez sa i utredningen, från de meddelanden han sa att han fick från sin chef och som han senare deponerade hos en notarie och från den spända konfrontation de hade i slutet av 2020 där var och en stannade kvar i sina positioner.
Nu var det mer lönsamt för dem att vid rättegången hävda att de aldrig fick reda på något och att Kitchen var ett journalistiskt påhitt. Åklagarmyndigheten yrkar på femton års fängelse för båda. Det är ett rimligt incitament att ljuga i domstol.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
28 maj 2026, 21:54
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
A mí no me hable de la Kitchen, yo sólo era el jefe de todos los acusados
Beskrivning
Jorge Fernández Díaz y Francisco Martínez ya no son rivales y coinciden en el juicio en que nunca supieron nada de la Kitchen a pesar de las numerosas pruebas descubiertas en la instrucción. Aunque suene insólito, nadie en el PP dijo al exministro que estuvieran preocupados por lo que sabía BárcenasFernández Díaz y su número dos escenifican en Kitchen un pacto de no agresión que solo beneficia al exministro La amnesia repentina suele ser una dolencia inevitable cuando un acusado tiene que prestar declaración en su juicio. Para hacerla más llevadera, tiene el derecho a no responder a las preguntas de las acusaciones y hacerlo solo con las de su abogado. El problema viene cuando el acusado es un ministro o secretario de Estado y la gente sabe a qué se dedican los políticos cuando disponen de mucho poder y hay comisarios dispuestos a cumplir sus órdenes. Su testimonio puede ser recibido con incredulidad y hasta risas, pero lo importante es no acabar en la cárcel. La declaración de Jorge Fernández Díaz y Francisco Martínez en el juicio de la Operación Kitchen ofreció momentos singulares y hasta insólitos. Aparentemente, el ministro de Interior durante cinco años en el Gobierno de Rajoy no se enteró de nada ni se preocupaba por nada. Cuando los medios de comunicación estaban llenos de noticias a cuenta de los sobresueldos en la dirección del PP y de lo que sabía el tesorero Luis Bárcenas, Fernández Díaz vivía una existencia plácida y sosegada. Él no había recibido ningún sobresueldo, por lo que todo eso no le preocupaba lo más mínimo. Todo era además un remanso de paz en el partido. “Nadie me transmitió (en el PP) ninguna preocupación o inquietud sobre ese asunto”, sobre lo que sabía Bárcenas o lo que podía contar, dijo al tribunal. Echemos la vista atrás y recordemos el impacto de la publicación a principios de 2013 de la lista de sobresueldos en la cúpula del partido y las incógnitas que generó sobre la financiación ilegal del PP. Luego, la aparición en julio de ese año de los SMS que Mariano Rajoy había enviado a Bárcenas para que se tranquilizara sobre sus problemas legales (“hacemos lo que podemos”). La reputación del presidente estaba en juego y sus explicaciones no convencían a muchos. Fernández Díaz era amigo personal de Rajoy desde años atrás. Nada de eso molestaba al ministro ni ocupaba su tiempo. En el PP, todos parecían estar muy relajados con lo que salía en los medios sobre Bárcenas. Cuando se conoció el montaje de Kitchen con el que se quiso conseguir que las revelaciones de Bárcenas no perjudicaran al Gobierno de Rajoy, todo eso le pilló al ministro leyendo la prensa. “Yo me entero como el común de los mortales por los medios de comunicación”, dijo. Y no pasó de ahí. Respondió con esa frase cuando su abogado le preguntó si había hablado del asunto con Martínez, su número dos del Ministerio. Si hay que creerle, hay que suponer que no habló de unas acusaciones tan graves con su secretario de Estado ni con el director operativo de la Policía. No se enteró de nada. No vio nada. No quiso saber nada. Él solo iba al despacho y leía la prensa. Cómo está el mundo, pensaría. Qué cosas dicen de Mariano. No le llamo para no preocuparle más. Bueno, ya son las dos y habrá que pensar en ir a comer. Lo de Francisco Martínez fue parecido, pero más traumático, porque en la fase de instrucción había afirmado lo contrario sobre lo que le pidió su jefe. Decir que derrapaba en las curvas cuando hizo el giro de 180 grados es quedarse corto. No podía negar, y no lo hizo, su intensa relación profesional con el comisario José Manuel Villarejo. Pero el resultado fue el mismo. No se enteró de nada. ¿Los discos duros de Bárcenas? Pero qué me está contando. Martínez contó que conoció a Villarejo gracias a una orden que le dio Fernández Díaz. El ministro le llamó para decirle que Juan Cotino –director general de la Policía en el Gobierno de Aznar– le había comunicado que era urgente que el Ministerio se pusiera en contacto con Villarejo para recibir una información. Martínez declaró que cumplió la orden y se vio con el comisario en abril de 2012. El mensaje tenía tintes preocupantes. Decir, como había hecho Fernández Díaz en el Congreso, que la investigación al vicepresidente del Gobierno de Madrid, Ignacio González, era ilegal “se iba a volver en su contra”, avisó el policía. “Cotino había dicho a Fernández Díaz que Villarejo era alguien fiable y que nunca había dado una mala información”, declaró Martínez. Es seguro que informaría de inmediato al ministro. Cuando preguntaron después a Fernández Díaz si conocía a Villarejo, volvió a negar cualquier asomo de cercanía. Supuestamente, casi ni sabía de él. Dijo que no tuvo ningún contacto con el comisario entre 2013 y 2015, cuando se produjeron los hechos delictivos de la Kitchen. Solo lo vio en 2016 al saludarlo brevemente en una comida organizada por la jubilación de Eugenio Pino, su DAO (director adjunto operativo). Martínez describió sus frecuentes reuniones con Villarejo a preguntas de su abogado. Se vio claramente que había quedado fascinado por el polémico comisario que lo grababa todo y que sabía cómo engatusar a sus superiores, que siempre recibían algo a cambio. Villarejo era “un torrente de información”, aunque a veces se limitaba a contar “chascarrillos”. Desde luego nunca escuchó a Villarejo “hablar de algo ilegal”. Francisco Martínez (derecha) llega a la Audiencia Nacional para la vista. Para impresionar al tribunal –no cabe otra interpretación– dijo que “la primera vez que oí hablar del estrecho de Ormuz fue por el señor Villarejo en 2012”. Es evidente que Martínez no estaba muy ducho en materia de relaciones internacionales y geografía. El ex secretario de Estado era como el pececillo eternamente agradecido cuando le echan comida a la pecera. Lo que él no era consciente de sus contactos con comisarios de ética dudosa era que no estaba nadando en una pecera, sino en un acuario inmenso lleno de tiburones. Tantos contactos con Villarejo le debieron de ser muy útiles. No sobre Kitchen. Ni sobre la información que podía conservar Bárcenas o las pruebas que este guardaba en sus ordenadores, uno de los motivos centrales de la operación que ahora se juzga y que también originó los contactos de Cospedal con el comisario para obtener información (“la libretita”) con la que proteger al PP. Ahí Martínez no tuvo reparos en saltar al vacío: “Los discos duros de Bárcenas son una especie de leyenda mediática”, comentó sin inmutarse. En la fase de instrucción, el comisario García Castaño, que no está en el banquillo de los acusados por su estado de salud, declaró que fue Martínez quien le ordenó encontrar los discos duros. El tribunal ha tenido la oportunidad de escuchar ese testimonio en el juicio. Otro momento involuntariamente ridículo ocurrió cuando negó saber si Sergio Ríos, el confidente al que se pagó para vigilar a Bárcenas mientras le hacía de chófer, había recibido trato de favor para ingresar en la Policía. “Es imposible amañar un procedimiento de selección en la Policía Nacional”, dijo. Eso fue precisamente lo que sucedió, porque con ello ciertos comisarios tenían controlado a Ríos para el futuro. Solo se salió un poco del guion pactado cuando dijo que el ministro le pidió que confirmara algo que había sabido no se sabe de quién, y es que habían colocado a un confidente cerca de Bárcenas. Hizo la gestión sin decir con quién y se lo confirmó a Fernández Díaz. El exministro ni siquiera se dignó a mencionar esa cuestión. Fernández Díaz solo sabía que Bárcenas existió y que fue tesorero del PP. Nada más. El pacto de no agresión entre ambos fue tan evidente que es realmente difícil creer que pueda colar. Todo fue muy distinto a lo que contó Martínez en la instrucción, a los mensajes que dijo recibir de su jefe y que luego depositó ante notario y al tenso careo que tuvieron a finales de 2020 en el que cada uno se mantuvo en sus posiciones. Ahora les salía más rentable sostener en el juicio que nunca se enteraron de nada y que la Kitchen fue una invención periodística. La Fiscalía pide quince años de prisión para ambos. Es un razonable incentivo para mentir ante un tribunal.
