Rick Astley: "'Never gonna give you up' var ett litet monster utom min kontroll"
När man lyfter luren kan man höra ljudet från bilar som tutar på varandra med mycket dåligt ljud, men Rick Astley hälsar så fräsch och gemytlig att man nästan kan se glansen från hans tupé slingrande sig genom Londontrafiken som om det inte vore fallet med honom, leende, nöjd med livet. Han har skäl: "Just nu är jag på väg mot mitt favoritställe, jag kommer hem." Det kommer att vara under en kort tid, för den brittiska sångaren som erövrade världen för alltid med 'Never gonna give you up' är på ett kort stopp på sin turné 'The Reflection', en skaka av klassiker och nya ljudspel som kommer att tjäna oss väldigt fräscha på Starlite Occident Marbella (10 juli), Plaza de Toros La Condomina (Murcia, Juli 11111), Marina (Murcia, Juli 1111), Marina (Murcia, Valencia). Botánico (Madrid, 17) och Jardí Botànic de Cap Roig (Calella de Palafrugell, 18). —Han är en mycket älskad artist i många länder, men skulle du säga att den spanska artisten är en av hans mest lojala fans? -Helt!
Jag har så lojala spanska fans att en del kommer för att se mig på konserter i England. Efter så många år är det fantastiskt, superspeciellt att känna den kärleken. De är speciella, så mycket att de har sitt eget smeknamn, "Ricks kycklingar".
Det är vad de kallar sig, säg inte att jag sa det (skratt). Nej, seriöst, de är en väldigt speciell fanbas som behöver en egen repertoar. Det finns sånger som jag sjunger i Spanien som jag inte brukar sjunga på andra ställen.
Det jag gillar mest med Spanien är att du vet vad de viktiga sakerna i livet är och att du tar hand om dem. — Ditt senaste album 'Är vi där ännu?' och deras nya singel 'Raindrops' är i en väldigt stark soulrock-vibe. Vill du fortsätta serien? —Ja, jag har ytterligare ett par nya låtar och möjligheten att spela in ett nytt album ligger i luften, men nu ska jag koncentrera mig hela sommaren på konserter och, oroa dig inte, jag vet att det du vill höra inte är det nya utan det gamla. Folk går på mina konserter för att sjunga klassikerna med mig, särskilt i Spanien.
Dessutom är det nu väldigt svårt att göra en klassiker eftersom det finns så mycket musik att allt räcker väldigt lite, en låt kommer ut var femte minut! Dagens värld går för fullt och musik är inget undantag. —Andra artister kan ha fler 'följare' eller fler 'strömmar', men deras nivå av 'ikonicitet' är gigantisk. —(Skrattar) Jag försöker att inte se mig själv så. Låt oss inse det, "Never gonna give you up" var ett litet monster utanför min kontroll.
Det är min sång, det är en del av mig, men det är också ett litet fragment av kosmos. Tänk på A-has 'Take on me', till exempel. Den är mycket större än någon av deras andra låtar, det är låten som alla förknippar dem med.
Min kanske inte är lika stor, men det är ett liknande fall. Det otroliga är att en ny generation ungdomar upptäckte det. Det är galet. —Det virala fenomenet 'Rickrolling' hade något med det att göra.
Hur skulle du förklara vad det var för någon som inte vet? — Ärligt talat önskar jag att jag kunde (skrattar). Det vackra med internet ibland är att det är obegripligt. Det snabbaste svaret är: Du fick ett mejl med något som påstås vara viktigt, och när du klickade på länken kom jag ut och sjöng "Never gonna give you up".
Det betydde att du hade blivit "ricklloed" (skratt). —Berömmelse kom till dig när du var tjugo, var du aldrig nära att kollapsa på grund av pressen? – Jag kom aldrig till den punkten, men jag gick igenom faser av att vara väldigt utbränd. Berömmelsens ankomst är något så snabbt och så intensivt... Jag vill inte ens föreställa mig hur det måste vara nu när allt går ännu snabbare, mycket snabbare än då.
Jag har alltid haft ett handikapp och det är att jag inte gillar att flyga, och jag gillar det fortfarande inte. Dessutom händer så många saker dig på så kort tid att du kvävs. Och dessutom hade jag ingen grupp att dela trycket med, jag var ensam.
Efter fyra eller fem år bestämde jag mig för att prioritera min mentala hälsa och sa: "Okej killar, jag åker ett tag innan ni lämnar mig." Jag tror att tack vare det beslutet, när jag står på scen och hör introt av 'Never gonna give up', tänker jag inte "fan, nej, inte igen", utan snarare "kom igen! Låt oss åka dit! Det beslutet har gjort det möjligt för mig att ha en sund relation med mina hits, för jag kunde sluta, se dem i perspektiv och förstå dem för vad de är, nästan normala, nätt åttiotal, men alla var ultranormala stjärnor. och vanlig kille på en estetisk nivå.
Har du någonsin känt dig osäker på det i den scenen? — Hundra procent, hundra procent (skratt). Dessutom var de inte längre bara stjärnorna. När jag gick på tv-program på åttiotalet, oavsett om det var i Spanien, Frankrike, Tyskland, var som helst, såg till och med programledaren coolare ut än jag!
Det fick förstås en normal kille i kostym att känna sig osäker. — Vad gäller musikbranschen, vad var det bästa och det sämsta på den tiden, och av den här? —Förut var det mer experimenterande och mer variation i topp 10-försäljningen. Du kunde se Duran Duran eller Def Leppard på toppen. Det värsta är vad vi sa: du måste ha en snygg look.
Jag tror att branschen har förändrats till det bättre i den meningen. Nu ser jag stjärnor som klär sig väldigt normalt, eller som inte är snygga och smala. Talang är över att klä sig coolt, och jag älskar det.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
22 june 2026, 18:30
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Rick Astley: «'Never gonna give you up' fue un pequeño monstruo fuera de mi control»
Beskrivning
Al descolgar el teléfono se escucha un ruido de coches pitándose entre sí con muy mala baba, pero Rick Astley saluda tan lozano y jovial que uno casi puede ver el brillo de su tupé serpenteando entre el tráfico londinense como si la cosa no fuera con él, sonriente, feliz de la vida. Tiene motivos: «Ahora mismo estoy dirigiéndome hacia mi sitio favorito, estoy volviendo a casa». Será por poco tiempo, porque el cantante británico que conquistó el mundo para siempre con 'Never gonna give you up' está en una breve parada de su gira 'The Reflection' , un batido de clásicos y nuevas apuestas sonoras que va a servirnos bien fresquito en Starlite Occident Marbella (10 de julio), Plaza de Toros La Condomina (Murcia, 11 de julio), Marina Norte (Valencia, 16), Noches del Botánico (Madrid, 17) y Jardí Botànic de Cap Roig (Calella de Palafrugell, 18). —Es un artista muy querido en muchísimos países, pero ¿diría que la española es una de sus hinchadas más fieles? —¡Totalmente! Tengo fans españoles tan fieles que algunos vienen a verme a conciertos en Inglaterra. Después de tantos años es alucinante, súper especial sentir ese amor. Ellos son especiales, tanto, que tienen su propio apodo, los 'Rick's chickens' (los pollos de Rick) Es como ellos mismos se hacen llamar, no digas que lo he dicho yo (risas). No, en serio, son una hinchada muy especial que necesita su propio repertorio. Hay canciones que canto en España que no suelo cantar en otros lugares. Lo que más me gusta de España es que sabéis cuáles son las cosas importantes de la vida, y las cuidáis. —Su último disco 'Are we there yet?' y su nuevo single 'Raindrops' van en una onda soul-rock con mucha fuerza. ¿Le apetece seguir la racha? —Sí, tengo otro par de temas nuevos y la posibilidad de grabar un nuevo álbum está en el aire, pero ahora voy concentrarme todo el verano en los conciertos y, tranquilos, que sé que lo que queréis escuchar no es lo nuevo sino lo viejo. La gente va a mis conciertos a cantar los clásicos conmigo, especialmente en España. Además, ahora es muy difícil hacer un clásico porque hay tanta cantidad de música que todo dura muy poco, ¡sale una canción cada cinco minutos! El mundo de hoy va a toda leche y la música no es una excepción. —Otros artistas quizá tengan más 'followers' o más 'streams', pero su nivel de 'iconicidad' es gigantesco. —(Risas) Yo intento no verme así. Admitámoslo, 'Never gonna give you up' fue un pequeño monstruo fuera de mi control. Es mi canción, es parte de mí, pero también es ya un pequeño fragmento del cosmos. Piensa en 'Take on me' de A-ha, por ejemplo. Es muchíiiisimo más grande que cualquier otra de sus canciones, es la canción con la que todo el mundo los asocia. La mía quizá no sea tan grande, pero es un caso similar. Lo increíble es que la descubriera una nueva generación de gente joven. Eso es una locura. —El fenómeno viral del 'Rickrolling' tuvo algo que ver en eso. ¿Cómo le explicaría lo que fue a alguien que no lo sepa? —Honestamente, ojalá pudiera (risas). Lo bonito de internet, a veces, es que es incomprensible. La respuesta más rápida es: Te llegaba un e-mail con algo supuestamente importante, y cuando cliclabas en el enlace, te salía yo cantando 'Never gonna give you up'. Eso significaba que te habían 'ricklloleado (risas). —La fama le llegó con veinte años, ¿nunca estuvo cerca de colapsar por la presión? —Nunca llegué a ese punto, pero sí pasé por fases de estar muy quemado. La llegada de la fama es algo tan rápido y tan intenso... No me quiero ni imaginar cómo debe ser ahora que todo va incluso más rápido, mucho más rápido que entonces. Siempre he tenido un handicap y es que no me gusta volar, y sigue sin gustarme. Además, es que te pasan tantas cosas en un período tan corto de tiempo, que te atragantas. Y encima no tenía un grupo con el que compartir la presión, iba yo solo. Después de cuatro o cinco años, decidí priorizar mi salud mental y dije: «Bueno chicos, me marcho una temporada antes de que me echéis vosotros a mí». Creo que gracias a aquella decisión, cuando estoy en el escenario y escucho la intro de 'Never gonna give up' no pienso «joder, no, otra vez no», sino «¡venga! ¡vamos allá!». Esa decisión ha posibilitado que tenga una relación sana con mis hits, porque pude parar, verlos en perspectiva y entenderlos tal y como son. —En los ochenta casi todas las estrellas del pop tenían unas pintas ultra modernas, pero usted era un tipo bastante normal y corriente a nivel estético. ¿Alguna vez se sintió inseguro por eso en aquella escena? —Cien por cien, cien cien (risas). Es más, es que ya no eran solo las estrellas. Cuando en los ochenta iba a programas de televisión, ya fuera en España, en Francia, en Alemania, donde fuera, ¡hasta el presentador tenía pintas más molonas que yo! Por supuesto que eso hacía sentirse inseguro a un tipo normal en traje. —En cuanto a la industria musical, ¿qué era lo mejor y lo peor de aquella época, y de esta? —Antes había más experimentación, y más variedad en los Top10 de ventas. Podías ver en lo más alto a Duran Duran o a Def Leppard. Lo peor es lo que decíamos: tenías que tener un look genial. Creo que la industria ha cambiado a mejor en ese sentido. Ahora veo a estrellas que visten muy normal, o que no son guapas y delgadas. El talento está por encima de vestir guay, y eso me encanta.