Kultur 4 aug 2026

Pepe Habichuela, det sista gitarrgeniet i flamencons guldålder, dör

Efter hans bror Juans död för bara ett decennium sedan, också i augusti, blev Pepe Habichuela (Granada, 1944 Madrid, 2026) den sista representanten för en oupprepbar era i flamencons historia. Arvinge i tredje generationen av en av de viktigaste gitarristsagorna inom denna konst, startad av hans farfar – 'Habichuela el Viejo', från vilken de tog smeknamnet –, senare fortsättning av hans far – Juan Carmona – och utökad av hans bröder – Luis och Carlos, förutom Juan –, Granada-gitarristen har dött i en ålder av Madrid, där han hade levt 82 år gammal. scenen sedan 2024. Sommaren det året fick han de senaste erkännandena, några lika känslomässiga och anmärkningsvärda som de från Botanical Nights i Madrid, Flamenco On Fire Festival i Pamplona och Festival del Cante de las Minas i La Unión (Murcia), där han fick Castillete de Oro för en karriär som började som barn med Granada och som senare fortsatte i hans tablaos i Granada och Madrid. 1964, kallad av sin bror Juan.

Där gjorde han sin stora kullerbytta genom att överge sitt jobb på Torres Bermejas tablao, där han hade en fast lön, och gav sig ut på äventyret att bli en av flamencons stora gestalter tillsammans med Enrique Morente. "Jag var trött och ville gå. Jag ville komma därifrån för att hitta ett liv och inte behöva gå igenom trötthet, så Enrique och jag gjorde många konserter över hela världen, mycket intressant arbete, och nu känner jag mig glad för att jag inte stannade, sa han själv i La Unión när han fick det här senaste priset. Han blev en legend i decennier, och 2018 fick han också Al Cross Medal of Art Civil Order of Grand Civil Order of Finso. ung ålder tog han med sig sin konst över hela planeten och delade scenen med andra genier som Sabicas, Paco de Lucía, Camarón, Juanito Valderrama, Fosforito eller Fernanda och Bernarda de Utrera, bland många andra, förutom Morente, naturligtvis, hans eviga följeslagare «Den tiden kommer aldrig att upprepas igen, men de som är mycket speciella nu för tiden jämför med dagens.

Det finns inte nu, och det kommer inte att finnas i framtiden, en figur som är på samma nivå som flamencon som de gjorde på 60- och 70-talen, sa gitarristen i en intervju med ABC 2017, strax innan en av hans konserter som ackompanjerade sonen till hans "kompadre", Kiki Morente. José Antonio Carmona Carmona – det riktiga namnet på denna "flamencomästare", som han utsågs 2014 av det prestigefyllda Berklee College Of Music i Boston – verkade uppleva en slags andra ungdom vid den tiden tack vare hans återkomst till de stora scenerna och samarbeten med några av de viktigaste sångarna för tillfället. Redan över 70 år gamla fortsatte alla unga figurer att göra anspråk på honom, från Miguel Poveda till Rocío Márquez, inklusive Pitingo, Estrella Morente och Arcángel. "Att vara en äldre gitarrist som växte upp i en helt annan tid, för mig är det underbart att dessa unga människor ringer mig", kommenterade Pepe Habichuela i samma intervju, månader efter att han hade satt sin fot i sådana prestigefyllda tempel som Teatro Real, National Auditorium eller UNESCO:s högkvarter i Paris, och lagt fröet till denna senaste flamencorevolution.

Alltid övertygad, förstås, att "för att blanda den här musiken med andra stilar och instrument måste man först lyssna på mycket klassisk flamenco av artister som också var revolutionerande på sin tid, som Pepe Marchena, Pepe Pinto eller Manuel Torres." Men det var hans möte och umgänge med Morente som var den verkliga vändpunkten inte bara i hans karriär, utan också i sångarens och i den samtida flamencons historia. En revolution som startade från de två album de publicerade 1977, med nyheten som båda dök upp signerade av båda figurerna: 'Despegando' (CBS) och 'Homenaje a Don Antonio Chacón' (Hispavox). Med dessa två mästerverk gjorde Pepe Habichuela och hans själsfrände en avsiktsförklaring och uttryckte denna dubbla aspekt av deras kreativa filosofi, som José Manuel Gamboa, producent och vinnare av National Flamencology Award, författare till den enda biografin som finns om gitarristen – 'Nu eller aldrig' (Flamenco Vive, 2025) – beskrev som "the avantgarde" själv.

Så här förklarade Morente avsikten med det här senaste albumet när de publicerade det: «Det är ett steg tillbaka. Det är de där stegen framåt och bakåt som måste tas.

Livet är lite så. Som Pepe el de la Matrona [sångare född i Sevilla 1899] sa: 'Mine herrar, jag säger er att för att hoppa härifrån till dit måste ni springa för att kunna hoppa längre! Om de inte är väl förberedda kommer de inte ens komma härifrån till bordet.” Och det gjorde de, och visade med sin hyllning till den store Chacón deras absoluta behärskning av flamencotraditionen.

Det var ett dubbelalbum med tjugo sånger av figurer, inklusive från 1800-talet, som Silverio Franconetti, La Trini eller Curro Morente the National Prize för C. nyfiken och vågad sak är att han publicerade den med Habichuela samma år som de släppte 'Despegando', ett verk som tvärtom var nyskapande och experimentellt. Det ledde kanske till att gitarristen startade sin solokarriär 1983, när Mario Pacheco skapade etiketten Nuevos Medios och föreslog honom att inviga serien 'Losyoung' accepterade att ge fria händer åt den där öppnare och innovativare mentaliteten som han hade sått med Morente och som gjorde honom till den ofrivilliga patriarken för en generation av små rebeller som kom och skrev på med samma skivbolag.

Originalkälla

Publicerad av ABC Cultura

4 august 2026, 22:27

Läs original

Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.

Visa originaltext (spanska)

Rubrik

Muere Pepe Habichuela, el último genio de la guitarra en la edad de oro del flamenco

Beskrivning

Tras la muerte de su hermano Juan hace justo una década, también en agosto, Pepe Habichuela (Granada, 1944 - Madrid, 2026) se convirtió en el último representante de una época irrepetible en la historia del flamenco. Heredero en tercera generación de una de las sagas de guitarristas más importantes de este arte, iniciada por su abuelo –'Habichuela el Viejo', de quien tomaron el apodo–, continuada después por su padre –Juan Carmona– y ampliada por sus hermanos –Luis y Carlos, además de Juan–, el tocaor granadino ha fallecido a los 82 años en Madrid, donde residía, tras una enfermedad que lo tenía apartado de los escenarios desde 2024. En el verano de ese año recibió los últimos reconocimientos, algunos tan emotivos y reseñables como los de las Noches del Botánico de Madrid, el Festival Flamenco On Fire de Pamplona y el Festival del Cante de las Minas en La Unión (Murcia), donde recibió el Castillete de Oro por una carrera que comenzó de niño en los tablaos de Granada y que continuó después con su traslado a Madrid, en 1964, convocado por su hermano Juan. Allí dio su gran salto mortal al abandonar su trabajo en el tablao Torres Bermejas, en el que contaba con un sueldo fijo, y se lanzó a la aventura de convertirse en una de las grandes figuras del flamenco junto a Enrique Morente. «Estaba harto y quería caminar. Quise salir de ahí para buscarme la vida y que no pasáramos fatigas, así que Enrique y yo hicimos muchos conciertos por todo el mundo, trabajos muy interesantes, y ahora me siento feliz porque no me quedé estancado», aseguró él mismo en La Unión al recibir este último galardón. Convertido desde hace décadas en una leyenda, en 2018 recibió también la Medalla al Mérito en las Bellas Artes y la Gran Cruz de la Orden Civil de Alfonso X El Sabio, tras una trayectoria de más de medio siglo en la que protagonizó innovaciones técnicas y armónicas que hoy son consideradas esenciales en la guitarra flamenca. Desde muy joven paseó su arte por todo el planeta y compartió escenario con otros genios como Sabicas, Paco de Lucía , Camarón, Juanito Valderrama, Fosforito o Fernanda y Bernarda de Utrera, entre otros muchos, además de Morente, claro, su eterno compañero. «Esa época ya no se volverá a repetir jamás. Actualmente hay gente que canta, toca y baila muy bien, pero esos artistas eran demasiado especiales como para compararlos con los de hoy en día. No hay ahora, ni la habrá en el futuro, una figura que esté a la altura del flamenco que hacían estos en los años 60 y 70», aseguraba el guitarrista en una entrevista con ABC en 2017, poco antes de uno de sus conciertos acompañando al hijo de su «compadre», Kiki Morente . José Antonio Carmona Carmona –nombre real de este «maestro del flamenco», tal y como lo nombró en 2014 la prestigiosa Berklee College Of Music de Boston– parecía estar viviendo en ese momento una especie de segunda juventud gracias a su vuelta a los grandes escenarios y a las colaboraciones con algunos de los cantaores más importantes del momento. Sobrepasados ya los 70 años, todos las figuras jóvenes le seguían reclamando, desde Miguel Poveda a Rocío Márquez, pasando por Pitingo, Estrella Morente o Arcángel. «Siendo yo un guitarrista mayor que creció en una época muy diferente, para mí es una maravilla que estos jóvenes me llamen», comentaba Pepe Habichuela en esa misma entrevista, meses después de que hubiera pisado templos tan prestigiosos como el Teatro Real, el Auditorio Nacional o la sede de la Unesco en París, poniendo la semilla de esta última revolución del flamenco. Convencido siempre, eso sí, de que «para mezclar esta música con otros estilos e instrumentos primero hay que escuchar mucho flamenco clásico de artistas también revolucionarios en su tiempo, como Pepe Marchena, Pepe Pinto o Manuel Torres». No obstante, fue su encuentro y asociación con Morente el auténtico punto de inflexión no solo de su carrera, sino también de la del cantaor y de la historia del flamenco contemporáneo. Una revolución que partió de los dos discos que publicaron en 1977, con la novedad de que ambos aparecían firmados por ambas figuras: 'Despegando' (CBS) y 'Homenaje a Don Antonio Chacón' (Hispavox). Con estas dos obras maestras, Pepe Habichuela y su compañero del alma hacían una declaración de intenciones, plasmando esa doble vertiente de su filosofía creativa, la cual decribía José Manuel Gamboa, productor y Premio Nacional de Flamencología, autor de la única biografía que existe del tocaor – 'Now or never' (Flamenco Vive, 2025)–, como «la vanguardia misma». Así explicaba Morente la intención de este último álbum cuando lo publicaron: «Es un paso atrás. Son esos pasos hacia delante y hacia atrás que hay que dar. La vida es un poco así. Como decía Pepe el de la Matrona [cantaor nacido en Sevilla en 1899]: '¡Señores, les estoy diciendo a ustedes que para saltar de aquí a allá tienen que coger carrerilla para poder saltar más lejos! Si no se preparan bien, no llegan ni de aquí a la mesa'». Y eso hicieron, demostrando con su homenaje al gran Chacón su dominio absoluto de la tradición flamenca. Se trataba de un álbum doble con veinte cantes de figuras, incluso, del siglo XIX, como Silverio Franconetti, La Trini o Curro Durse, que le valió a Morente el Premio Nacional de Música Popular Española del Ministerio de Cultura. Lo curioso y atrevido es que lo publicó junto a Habichuela el mismo año que lanzaron 'Despegando', un trabajo que, por el contrario, era innovador y experimental. Eso quizá llevó al guitarrista a arrancar su carrera en solitario en 1983, cuando Mario Pacheco creó el sello Nuevos Medios y le propuso inaugurar la serie 'Los jóvenes flamencos'. Es cierto que en un principio se resistió, pero finalmente aceptó para dar rienda suelta a esa mentalidad más abierta e innovadora que había sembrado junto a Morente y que le que le convirtió en patriarca involuntario de una generación de pequeños rebeldes que venían y que ficharon por esa misma discográfica. Entre ellos estaba Ketama, el grupo en el que militaron su hijo, el guitarrista Josemi Carmona, y sus sobrinos Juan y Antonio.

39 visningar
Dela:

Svep för att byta artikel

Vi använder cookies

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse på vår webbplats. Genom att klicka "Acceptera alla" samtycker du till användningen av alla cookies. Läs mer i vår cookiepolicy och integritetspolicy.