Nutid och framtid för Peralada
Peralada-festivalen har inlett sin fyrtioårsjubileumssäsong med en konsert av sopranen Ermonela Jaho och tenoren Benjamin Bernheim och en middagsshow tillägnad att minnas de stora ögonblicken i evenemangets historia och göra anspråk på en framtid som någon gång under de senaste åren verkade osäker. En märklig start på många sätt, men en som är välkommen om den tjänar till att reda ut de tvivel som skapats av arbetet med den nya friluftsaulan. Låt oss börja med att berätta om den invigningsrecisionen med två välkända röster som uppskattas av festivalens publik.
Sedan debuten 2017 har Ermonela Jaho blivit en stamgäst i Peraladas programmering, och den här gången uppträdde hon tillsammans med sin gode vän och karriärstenoren Benjamin Bernheim. Båda föreslog en första del fokuserad på den italienska repertoaren av Cilea, Puccini, Verdi och Leoncavallo, och en andra tillägnad Frankrike, med Gounod och Massenet. Jaho inledde kvällen med 'Non ti voglio amar', 'Lontananza' och 'Io son l'umile ancella' av Cilea.
Även om i de två första ett mer än generöst vibrato orsakade en punkt av förvirring, verkade sångerskan i den tredje finna sitt centrum för att tydligt börja visa upp den vackra röst som vi är vana vid och den där teatraliteten som följer henne även om hon inte är med i en iscensatt operaföreställning. Med 'Stridono lassú' från 'Pagliacci' och framför allt med 'Chi il bel sogno di Doretta' från hans älskade opera 'La rondine' av Puccini stoppade han definitivt allmänheten i fickan. Han avslutade den andra halvleken med 'Adieu, notre petite table' från Massenets 'Manon'.
Hans röst utvecklas, naturligtvis, mot ett mediumregister. Trots det tillåter tekniken som stöder hans sång honom att adressera (och brodera) diskanten med absolut konsekvens. Det var svårt att få till, men Benjamin Bernheim lät inte sopranen vara kvällens absoluta huvudperson.
Fransmannen är en tenor som är på frammarsch, och som befinner sig i ett magnifikt ögonblick på sång. Han demonstrerade det från början, med en 'E luzvan le stelle' fylld av nyanser och spektakel i ordets goda bemärkelse. Långt ifrån Jahos teatralitet är han något kallare på scenen men trots det, med kontrasterande personligheter, fungerar formeln perfekt för dem.
Det var särskilt under andra halvlek då han visade upp den repertoar han kan bäst: ett imponerande 'Ah! Lève-toi, soleil' av Gounod och en inte mindre minnesvärd 'Pourquoi me réveiller' av Massenet. Duetterna med vilka de avslutade varje del av programmet ('Bevo al tuo fresco sorriso' och 'Ah, fuyez douce image') fick publiken att vilja höra fler stycken sjungs av paret tillsammans.
Särskilt omnämnande förtjänar pianisten Marco Madrigal, som utstrålade mästerskap i de verk han spelade ensam, men han var inte helt övertygande som ackompanjatör för sångare: överdrivet trampande och frasering som inte alltid överensstämde med solisternas andning skadade hans framträdande. Till allmänhetens förvåning stängdes konserten utan något tips, det är inte känt om det var på grund av värmen, eftersom akustiken i rummet orsakade visst obehag för Jaho (som sjöng en del av konserten med öronproppar) eller av någon anledning. Dagen efter firades en middag för att fira festivalens fyrtio år med Rossy de Palma som ceremonimästare.
Sjungande var kontratenoren Xavier Sabata, med en gedigen karriär och nära band till festivalen, och sopranen Montserrat Seró, ett stigande värde som vi just hörde i Ópera Catalunya-cykeln en oklanderlig Violetta från 'La Traviata' och som förutspår många glädjeämnen i framtiden. De fick sällskap av tenoren Mark Milhofer och dansaren Botis Seva, ackompanjerad på piano av Dani Espasa. Under ledning av Joan Antón Rechi upprätthöll galan rytmen och känslorna av nostalgi hela tiden, men såg också framåt.
Frånvaron på grund av hälsoskäl hos värden Isabel Suqué Mateu gav oss möjligheten att lyssna på en representant för den nya generationen av familjen, Júlia Reger Suqué, tala på sin mammas vägnar för att förutspå en framtid full av kultur för festivalen. Ett kort tal som kunde ha gått obemärkt förbi om det inte vore för att det de senaste åren har funnits en viss osäkerhet kring kontinuiteten i tävlingen. 2023 revs den gamla friluftsaulan och byggandet av ett nytt tillkännagavs inom en period som, ärligt talat, ingen någonsin trodde: drygt ett år. Framme vid 2026 har projektändringar och olika växlingar gjort att nybyggnationen inte ens har börjat.
Därför har Peraladas programmering under dessa år varit i ett mindre format än vanligt. Júlia Regers ingripande lämnade lyckligtvis lite utrymme för pessimism. Tydligen är det Peralada-festivalen ett tag.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
22 july 2026, 20:37
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Presente y futuro de Peralada
Beskrivning
El Festival de Peralada ha iniciado la temporada de su cuadragésimo aniversario con un concierto de la soprano Ermonela Jaho y el tenor Benjamin Bernheim y una cena-espectáculo dedicada a rememorar los grandes momentos de la historia del certamen y reivindicar un futuro que en algún momento de los últimos años se vislumbraba incierto. Un arranque peculiar en muchos sentidos, pero que es bienvenido si sirve para despejar las dudas generadas por las obras del nuevo auditorio al aire libre. Empecemos por desgranar ese recital inaugural protagonizado por dos voces bien conocidas y apreciadas por el público del Festival. Desde que debutó en 2017, Ermonela Jaho se ha convertido en una habitual de la programación de Peralada, y esta vez se presentó acompañada de su buen amigo y tenor de carrera ascendente Benjamin Bernheim. Ambos propusieron una primera parte centrada en el repertorio italiano de Cilea, Puccini, Verdi y Leoncavallo , y una segunda dedicada a Francia, con Gounod y Massenet . Jaho abrió la velada con 'Non ti voglio amar', 'Lontananza' e 'Io son l'umile ancella' de Cilea. Si bien en las dos primeras un vibrato más que generoso causó un punto desconcierto, en la tercera la cantante pareció hallar su centro para empezar a lucir sin ambajes la bella voz a la que nos tiene acostumbrados y esa teatralidad que la acompaña aunque no esté en una función de ópera escenificada. Con 'Stridono lassú' de 'Pagliacci' y, sobre todo, con 'Chi il bel sogno di Doretta' de su querida ópera 'La rondine' de Puccini, se metió al público en el bolsillo definitivamente. Remató en la segunda parte con 'Adieu, notre petite table' de la 'Manon' de Massenet. Su voz va evolucionando, como es natural, hacia un registro medio. Aun así, la técnica que soporta su canto le permite abordar (y bordar) los agudos con absoluta consistencia. Era difícil lograrlo, pero Benjamin Bernheim no permitió que la soprano fuera la absoluta protagonista de la velada. El francés es un tenor que va al alza , y que está en un momento magnífico en el vocal. Lo demostró desde el inicio, con un 'E lucevan le stelle' trufado de matices y espectáculo en el buen sentido de la palabra. Alejado de la teatralidad de Jaho, es algo más frío sobre el escenario pero, aun así, con personalidades contrastadas, la fórmula les funciona a la perfección. Fue sobre todo en la segunda parte cuando se lució con el repertorio que mejor domina: un impresionante 'Ah! Lève-toi, soleil' de Gounod y un no menos memorable 'Pourquoi me réveiller' de Massenet. Los duos con que cerraron cada parte del programa ('Bevo al tuo fresco sorriso' y 'Ah, fuyez douce image') hicieron que los asistentes se quedaran con ganas de escuchar más piezas cantadas por la pareja junta. Mención aparte merece el pianista Marco Madrigal , que derrochó maestría en las obras que tocó a solo, pero no acabó de convencer como acompañante de cantantes: pedal excesivo y fraseo no siempre acorde con las respiraciones de los solistas empañaron su actuación. Para sorpresa del público, el concierto se cerró sin ninguna propina, no se sabe si por el calor, porque la acústica de la sala causó cierto malestar a Jaho (que cantó parte del recital con tapones en los oídos) o por alguna razón. Al día siguiente, una cena conmemoró los cuarenta años del festival con Rossy de Palma como maestra de ceremonias. Cantando estuvieron el contratenor Xavier Sabata , de sólida trayectoria y estrecha vinculación con el Festival, y la soprano Montserrat Seró , valor al alza a quien acabamos de escuchar en el ciclo Ópera Catalunya una Violetta de 'La Traviata' impecable y que augura muchas alegrías en el futuro. Se les unió el tenor Mark Milhofer y el bailarín Botis Seva , acompañados al piano por Dani Espasa . Bajo la dirección de Joan Antón Rechi , la gala mantuvo en todo momento el ritmo y la emoción de la nostalgia, pero también miró al futuro. La ausencia por motivos de salud de la anfitriona Isabel Suqué Mateu nos brindó la oportunidad de escuchar a una representante de la nueva generación de la familia, Júlia Reger Suqué , tomar la palabra en nombre de su madre para augurar un futuro lleno de cultura al Festival . Un discurso breve que podría haber pasado desapercibido si no fuera porque en los últimos años ha habido alguna incertidumbre respecto a la continuidad del certamen. En 2023 se demolió el antiguo auditorio al aire libre y se anunció la construcción de uno nuevo en un plazo que, a decir verdad, nadie llegó a creer: poco más de un año. Llegados a 2026, modificaciones del proyecto y avatares diversos han hecho que la nueva construcción ni siquiera se haya empezado. De ahí que estos años la programación de Peralada haya sido de un formato más reducido de lo habitual. La intervención de Júlia Reger, afortunadamente, dejó poco margen al pesimismo. Al parecer, hay Festival de Peralada para rato.
