Chihuahua och Tomochic: en destination, en resa, en bok
Jag hade velat åka till Tomochic länge. Denna plats, även känd som Tomochi eller Tomóchic, ligger i den mexikanska Sierra Madre Occidental, i gränsstaten Chihuahua. Sedan jag läste romanen "Tomochic", av Heriberto Frías, lät jag mig ryckas med av tanken på att begrunda dessa platser.
Jag behövde lära känna dem för att till fullo förstå den fantastiska historien om en massaker, som inträffade 1892, med den mexikanska armén som huvudperson. Även om detta inte skedde nöjde jag mig med att skaffa de olika utgåvorna av verket – totalt fem, resultatet av omarbetningar, mellan 1893 och 1911, där anklagelsen mot Porfirista ökade –. Min favorit är den från 1906, publicerad i hamnstaden Mazatlán.
Tomochic var, hävdade Frías från Queretaro, "en enorm episk tragedi." Jag hade planerat en resa till platsen redan 2013, men det gick inte. Jag fick vänta tio år till för att börja. I april 2023 förverkligade jag äntligen mitt åtagande – eller så trodde jag – inom ramen för en väsentligen akademisk utflykt genom nordvästra Mexiko, från Baja California Sur till Chihuahua, som passerade genom Sinaloa.
Heriberto Frías, en kombattant i den berättade konflikten – i nionde bataljonen – och senare omvandlad till journalist, publicerade verket i omgångar 1893 i "El Democrata". Det skulle orsaka en enorm skandal på grund av den bild som den erbjöd av militären och dess blodiga handlingar i norra länder. Författaren satt inte bara fängslad, utan nästan inför en skjutningsgrupp.
Miguel Mercado, huvudpersonen, är den unge Frías alter ego. Porfiriato hade i slutet av århundradet ett behov av att modernisera och kontrollera sina egna territorier, men långt från maktens centra. Tomochic var färgad av folklig religion – med det så kallade helgonet Cabora, den visionära Teresa Urrea – och dispyter om land, förmodad civilisation och barbari, sammanslagning och annanhet, enormt ojämlika strider mellan militären och lokalbefolkningen och kort sagt mycket blod och förstörelse.
Det slutade i tragedi. Jag reste den 13 april från Paris. Vid min ankomst till Mexico City, vid immigrationskontrollen, efter att ha varit intresserad av min slutdestination, frågade tjänstemannen mig om jag var säker på att jag ville åka till Chihuahua.
Det är farligt och det finns mycket vackrare platser i Mexiko, tillade han. Jag tillbringade tidigare ett halvdussin dagar i La Paz, i Baja California Sur. I denna stad undervisade jag en kurs på universitetet, där kritikern och litteraturhistorikern Dante Salgado fungerar som rektor.
Jag utnyttjade min fritid för att träffa vänner, njuta av det lokala köket – cochito ceviche, en lokal fisk, i El Paraje; stekt snapper i Bismarkcito, eller en oslagbar pilgrimsmussla i Nim – och begrunda i extas på strandpromenaden, med en margarita eller en iskall Pacifico-öl på bordet, de imponerande solnedgångarna. La Paz är en underbar plats: lugnt, mysigt, intill havet och fullt av bra människor. Jag säger alltid att jag skulle vilja leva min pension där.
Från La Paz flög jag till Culiacán, en kort resa. Suni och Juancho väntade på mig på flygplatsen för att ta oss med bil till Los Mochis, i norra Sinaloa. Vi reste på natten på grund av mig.
Jag blev förvirrad med scheman. Planet lämnade inte La Paz vid 7 på morgonen, som jag trodde, utan vid 7 på eftermiddagen. Jag var tvungen att ställa in ett arbetsmöte på det autonoma universitetet i Sinaloa, en lunch med min vän Eduardo – även kallad Frías – i skaldjursvagnen Los Tabachines de Don Juan och en dejt på Café Miró med författaren Élmer Mendoza.
Vi träffas alltid på denna anläggning, där Edgar 'el Zurdo' Mendieta, detektiven från hans berömda romaner, ofta besöker. Juancho är Juan Luis Ríos, en Culichi-historiker, lärjunge och god vän, och Suni, hans fru. Med sig, som har forskat och skrivit om Frías och hans tid, skulle han resa till Chihuahua.
Vår avsikt var att besöka Creel och senare Tomochic. Innan vi åkte var vi dock tvungna att kassera den andra etappen. Samråd med experter från det området av bergen ledde i alla fall till samma resultat.
Det var inte tillrådligt. Vägresor var för farliga till följd av aktiviteter kopplade till illegal avverkning. Mina kollegor från Autonomous University of Chihuahua erbjöd sig då att följa med mig.
På morgonen den 21:a gick vi ombord på Chepe Exprés, som förbinder Los Mochis med Creel. Chepe-tåget, akronym för Chihuahua-Pacific, började fungera 1961, även om de första projekten går tillbaka till Porfirio-eran. Det finns en regional Chepe och en Express Chepe.
Den senare, som togs i bruk under det senaste decenniet, färdas på cirka 10 timmar de 350 kilometerna som skiljer Los Mochis, cirka tjugo kilometer från hamnen i Topolobampo, och Creel, mer än 2 300 meter över havet. På sträckan korsas i relativt lugn takt över trettio broar och nästan nittio tunnlar. Jag tillbringade större delen av resan med att titta ut genom fönstret.
De bergiga landskapen var spektakulära och den långsamma uppstigningen på järnvägen var fascinerande. Restaurangen i ekonomiklass var dock inte på topp. Från Divisadero-stationen, en och en halv timme från slutet av resan, kan du komma åt kanjonerna i den berömda Copper Canyon.
Vi anlände till Creel, en av de så kallade "magiska städerna" i Mexiko, i Sierra Tarahumara - en del av Sierra Madre Occidental -, hem för Rarámuri eller Tarahumara, mitt på eftermiddagen. Bergsturism är den huvudsakliga aktiviteten i området. I omgivningarna, bland barrskogar, finns några naturliga underverk, som den U-formade sjön Arareco, vattenfallet Cusárare eller Svampdalen, vars namn kommer från några märkliga och enorma klippformationer.
San Ignacio de Ararecos uppdrag minns jesuiternas evangeliseringsroll på 1700-talet. Det är värt att besöka Tarahumara Museum of Popular Art i Creel och även prova sotol, en alkoholhaltig dryck som är en slags regional motsvarighet till Sonoran bacanora, Jalisco tequila eller mezcal. Karaktärerna i romanen "Tomochic" dricker det i anmärkningsvärda mängder.
En av kvällarna i Creel hade jag saftig chamorro (knoge) bakad med chipotle, tillsammans med en 3V röd från Casa Madero, en god buljong från Coahuila. Mexiko producerar för närvarande utmärkta viner. Jag har en speciell preferens för dem från Guadalupe-dalen.
Jag minns en minnesvärd eftermiddagskväll på vingårdarna Barón Baché – grundade 1997, med ett Maya-inspirerat namn – i sällskap med sin chef, och smakade på husets varierande produktioner, särskilt de ensortiga (nebbiolo, merlot, tempranillo, zinfandel). Jag hade anlänt till kommunen Ensenada, den 19 oktober 2019, från Tijuana, efter kustvägen, efter att ha stannat för lunch i Puerto Nuevo. Jag njöt av de typiska hummerna med frysta bönor, ris och tortillas, i det här fallet, uppenbarligen, tillsammans med lite Pacífico, ölet som ursprungligen kommer från Mazatlán.
Hur som helst, efter att ha sagt hejdå till Juancho i Creel, den 23:e begav jag mig med buss till delstatens huvudstad. Förutom att undervisa i en kurs i universitetsklassrum, ägnade jag mig åt att jaga minnen av två bronshjältar runt om i staden: Miguel Hidalgo och Francisco 'Pancho' Villa. Det historiska museet för revolutionen är installerat i huset som var det senare, med fotografier, vapen och sadlar utställda.
En väggmålning i regeringspalatset, verk av Aarón Piña Mora, representerar avrättningen av prästen Hidalgo 1811. I Casa Chihuahua visas fängelsehålan för denna landsfader. Jag utnyttjade dessa dagar för att läsa 'Dalila', en noir av Héctor Arreola som utspelar sig i Chihuahua, och några texter av Jesús Gardea som professor Mónica Torres rekommenderade till mig.
Nötkött, utmärkt i flankstek, machaca, hamburgare eller ribeye, dominerat på restaurangmenyer. Kvällen före utflykten till Tomochic, planerad till lördagen den 29:e, informerade mina värdar mig om att det inte skulle vara möjligt. De, som aldrig besökt staden, informerade sig också och det rekommenderades inte alls.
Kanske skulle myndigheterna kunna underrättas för att få skydd. Ingen var dock villig att ta risker.
Jag förstår. Synd. Besviken över att inte kunna komma nära Tomochic reste jag till Mexico City med flyg den sista april 2023.
I huvudstaden gick jag runt lite, träffade vänner och kollegor och höll en föreläsning på Colegio de México. Vistelsen, även om den var kort, var som alltid givande. En utmärkt kyckling med mullvad och lite reposado tequila bidrog utan tvekan till detta.
Tisdagen den 2 maj kom jag äntligen hem. Jag hade inte lyckats nå min önskade destination, men resan var verkligen värd det: landskap, berättelser, människor, samtal, uppläsningar, oförglömliga måltider och drycker. Tomochic kommer att fortsätta att vara för mig – för nu, eftersom jag inte utesluter någonting i framtiden – en läsplats, ett föreställt utrymme, en underbart tragisk värld.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
22 july 2026, 16:52
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Chihuahua y Tomochic: un destino, un viaje, un libro
Beskrivning
Hacía mucho tiempo que deseaba ir a Tomochic. Este lugar, también conocido como Tomochi o Tomóchic, se encuentra en la mexicana Sierra Madre Occidental, en el estado fronterizo de Chihuahua . Desde que leí la novela 'Tomochic', de Heriberto Frías, me dejé llevar por la idea de contemplar aquellos parajes. Necesitaba conocerlos para acabar de entender aquel fantástico relato de una masacre , ocurrida en 1892, con el ejército mexicano como protagonista. Mientras ello no ocurría, me conformé adquiriendo las distintas ediciones de la obra –cinco en total, fruto de reelaboraciones, entre 1893 y 1911, en las que va aumentando la carga anti-porfirista–. Mi preferida es la de 1906, publicada en la ciudad portuaria de Mazatlán. Tomochic fue, sostenía el queretano Frías, «una inmensa tragedia épica» . Había planeado ya un viaje al lugar en 2013, pero no fue posible. Tuve que esperar diez años más para emprenderlo. En abril de 2023, finalmente, hice realidad mi empeño –o eso pensaba–, en el marco de una excursión esencialmente académica por el noroeste de México, desde Baja California Sur hasta Chihuahua, pasando por Sinaloa . Heriberto Frías , combatiente en el conflicto narrado –en el Noveno batallón– y después reconvertido en periodista, publicó la obra por entregas en 1893 en 'El Demócrata'. Iba a provocar un enorme escándalo por la imagen que ofrecía de los militares y de su cruenta actuación en tierras norteñas. El autor no solamente estuvo encarcelado, sino casi frente a un pelotón de fusilamiento . Miguel Mercado, el protagonista, es el alter ego del joven Frías. El Porfiriato tenía, a finales de siglo, la necesidad de modernizar y controlar sus territorios propios, pero lejanos de los centros de poder. Tomochic se tiñó de religión popular –con la denominada santa de Cabora, la visionaria Teresa Urrea– y disputas por la tierra, civilización y barbarie supuestas, mestizajes y otredades, combates enormemente desiguales entre militares y lugareños y, en fin, mucha sangre y destrucción. Terminó en tragedia. Viajé el 13 de abril desde París. A mi llegada a Ciudad de México, en el control migratorio, tras interesarse por mi destino final, la funcionaria me preguntó si estaba seguro de querer ir a Chihuahua. Es peligroso y hay sitios mucho más bonitos en México, añadió. Pasé antes media docena de días en La Paz, en Baja California Sur. En esta ciudad impartí un curso en la universidad, en la que funge como rector el crítico e historiador de la literatura Dante Salgado. Aproveché el tiempo libre para quedar con amigos, disfrutar de la gastronomía local –el ceviche de cochito, un pescado de la zona, en El Paraje; el huachinango frito en Bismarkcito, o bien un insuperable callo de hacha en Nim– y contemplar extasiado en el malecón, con una margarita o una cerveza Pacífico helada en la mesa, las impresionantes puestas de sol. La Paz es un sitio maravilloso : tranquilo, acogedor, al lado del mar y lleno de buena gente. Siempre digo que me gustaría vivir allí mi jubilación. De La Paz volé a Culiacán, un trayecto corto. En el aeropuerto me esperaban Suni y Juancho para desplazarnos en coche a Los Mochis, en el norte de Sinaloa . Viajamos de noche por mi culpa. Me confundí con los horarios. El avión no salía de La Paz a las 7 de la mañana, como pensaba, sino a las 7 de la tarde. Tuve que anular una reunión de trabajo en la Universidad Autónoma de Sinaloa, un almuerzo con mi amigo Eduardo –también Frías de apellido– en la carreta de mariscos Los Tabachines de Don Juan y una cita, en el Café Miró, con el escritor Élmer Mendoza. Siempre quedamos en este establecimiento, al que frecuentemente acude Edgar 'el Zurdo' Mendieta, el detective de sus celebradas novelas. Juancho es Juan Luis Ríos, un historiador culichi, discípulo y buen amigo, y Suni, su esposa. Con él, que ha investigado y escrito sobre Frías y su época, iba a viajar a Chihuahua. Nuestra intención era visitar Creel y, posteriormente, Tomochic. Antes de partir, sin embargo, tuvimos que descartar la segunda etapa. Las consultas con conocedores de aquella zona de la sierra llevaban, en todos los casos, al mismo resultado. No era aconsejable. El desplazamiento por carretera resultaba demasiado peligroso como consecuencia de las actividades vinculadas a la tala ilegal . Mis colegas de la Universidad Autónoma de Chihuahua se ofrecieron entonces a acompañarme. En la mañana del 21 embarcamos en el Chepe Exprés, que enlaza Los Mochis con Creel. El tren Chepe, acróstico de Chihuahua-Pacífico , empezó sus operaciones en 1961, aunque los primeros proyectos datan de la época porfirista. Existe un Chepe Regional y un Chepe Exprés. Este último, puesto en servicio en la pasada década, recorre en unas 10 horas los 350 kilómetros que separan Los Mochis, a una veintena de kilómetros del puerto de Topolobampo, y Creel, a más de 2.300 metros sobre el nivel del mar. En el recorrido, a ritmo relativamente pausado, se cruzan más de treinta puentes y casi noventa túneles . Me pasé casi todo el viaje mirando por la ventana. Los paisajes montañosos eran espectaculares e hipnotizante la lenta ascensión del ferrocarril. El restaurante de la clase turista, sin embargo, no estaba a la altura. Desde la estación de Divisadero, a hora y media del final del trayecto, puede accederse a los cañones de las afamadas Barrancas del Cobre. Llegamos a Creel, uno de los llamados «pueblos mágicos» de México, en la Sierra Tarahumara –una parte de la Sierra Madre Occidental-, hogar de los rarámuri o tarahumaras, a media tarde. El turismo de montaña constituye la actividad principal de la zona. En los alrededores, entre bosques de coníferas, se encuentran algunas maravillas naturales, como el lago en forma de U de Arareco, la cascada de Cusárare o el Valle de los Hongos , cuyo nombre deriva de unas curiosas y enormes formaciones rocosas. La misión de San Ignacio de Arareco recuerda el papel evangelizador de los jesuitas en el siglo XVIII. Merece la pena acercarse, en Creel, al Museo Tarahumara de Arte Popular y probar, asimismo, el sotol, una bebida alcohólica que viene a ser una suerte de equivalente regional de la bacanora sonorense, el tequila jalisciense o el mezcal. Los personajes de la novela 'Tomochic' lo beben en notables cantidades. Una de las noches en Creel cené un suculento chamorro (codillo) al horno con chipotle, acompañado de un tinto 3V de Casa Madero, un buen caldo de Coahuila. México está produciendo en la actualidad vinos excelentes . Tengo especial preferencia por los del valle de Guadalupe. Recuerdo una memorable tarde-noche en las bodegas Barón Baché –fundadas en 1997, con un nombre de inspiración maya–, en compañía de su responsable, degustando las variadas producciones de la casa, en especial las monovarietales (nebbiolo, merlot, tempranillo, zinfandel). Había llegado al municipio de Ensenada, aquel 19 octubre de 2019, desde Tijuana, siguiendo la ruta de la costa, previa parada para almorzar en Puerto Nuevo. Saboreé las típicas langostas con frijoles refritos, arroz y tortillas, maridadas en este caso, evidentemente, con unas Pacífico, la cerveza originaria de Mazatlán. Comoquiera que sea, tras despedirme en Creel de Juancho, el 23 me dirigí en autocar a la capital del Estado. Además de dictar un curso en las aulas universitarias, me dediqué a perseguir por la ciudad las memorias de dos héroes de bronce: Miguel Hidalgo y Francisco 'Pancho' Villa . El Museo Histórico de la Revolución está instalado en la casa que fuera de este último, con fotografías, armas y sillas de montar expuestas. Un mural del Palacio de Gobierno, obra de Aarón Piña Mora, representa la ejecución del cura Hidalgo en 1811. En casa Chihuahua se expone el calabozo de este padre de la patria. Aproveché aquellos días para leer 'Dalila', un noir de Héctor Arreola ambientado en Chihuahua, y algunos textos de Jesús Gardea que me recomendó la profesora Mónica Torres. La carne de vacuno, excelente en arrachera, machaca, hamburguesa o ribeye, predominaba en las cartas de los restaurantes. La noche antes de la excursión a Tomochic, prevista para el sábado 29, mis anfitriones me comunicaron que no iba a ser posible. También ellos, que nunca habían visitado la población, se informaron y no era en absoluto recomendable. Quizá se podía avisar a las autoridades para obtener protección. Nadie estaba dispuesto empero a correr riesgos. Lo entiendo. Lástima. Decepcionado por no poder acercarme a Tomochic, viajé a Ciudad de México en avión el último día de abril de 2023. En la capital paseé un poco, me reuní con amigos y colegas y pronuncié una conferencia en el Colegio de México. La estancia, aunque corta, resultó como siempre gratificante. Un excelente pollo con mole y algún que otro tequila reposado contribuyeron, sin duda, a ello. El martes 2 de mayo, finalmente, regresé a casa. No había conseguido llegar a mi destino anhelado, pero el viaje valió francamente la pena: paisajes, historias, gentes, conversaciones, lecturas, comidas y bebidas inolvidables. Tomochic va a seguir siendo para mí –por ahora, pues no descarto nada en el futuro– un lugar leído, un espacio imaginado, un mundo maravillosamente trágico.
