Monumental, men inte den bästa Odyssey
Ren paradox vad jag uppfattar i Nolans senaste film. Jag tar hand om den spektakulära visuella grammatiken, men jag känner hela tiden att något är fel, att en störning repar mig. Och jag försöker definiera det, även om det är svårt för mig.
När Nolan förlitar sig på den homeriska berättelsen fungerar det fullständigt: inträdet i Hades, hästens osannolika manöver, scenerna med Polyphemus..., men när han försöker lägga till samtida anteckningar till den verkar det ibland som att han glömmer materialet han hanterar. Odysseus som förklarar sirenernas musik är exemplet, ett visst freudianskt drag som åtföljer hans minne som ett lotusabstinenssyndrom, och framför allt Circe, förvandlats till en häxa från Salem, bland pantrar och bengaliska tigrar som verkar ha genomsökts i en bildbank och målats. Jag ser också stora framgångar: hur Odysséen har sammanfogats med historien om det mykenska Greklands kollaps och hur det förvandlar oss alla, de då, som inte längre är likadana, till 'oi barbaroi.
Det som stör mig minst är Agamemnons hjälm, Helen hämtad från 'Song of Songs' och alla idiotiska bokstavliga kontroverser. Penelope och Antinous, perfekt. Men konstruktionen av en Menelaus som Bronx gör mig besviken.
Där Nolan låter det samtida nordamerikanska kollektiva omedvetna, om det existerar, ändra hexametrarna för den mentala 'månvandringen', går han vilse. När han kapitulerar för berättelsens storhet, är dock allt som den adderar monumentalt.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
24 july 2026, 12:41
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Monumental, pero no la mejor Odisea
Beskrivning
Pura paradoja lo que percibo en la última película de Nolan. Me hago cargo de la espectacular gramática visual, pero estoy todo el rato sintiendo que falla algo, que me araña una interferencia. Y trato de definirla, aunque me resulta difícil. Cuando Nolan confía en el relato homérico funciona del todo: la entrada en el Hades, la inverosímil maniobra del caballo, las escenas con Polifemo..., pero cuando trata de ponerle notas contemporáneas, en ocasiones, parece que se olvida del material que maneja. Odiseo explicando la música de las sirenas es el ejemplo, cierto rasgo freudiano que acompaña a su memoria como síndrome de abstinencia del loto, y sobre todo Circe, convertida en una bruja de Salem, entre panteras y tigres de bengala que parecen rebuscados en un banco de imágenes y quedaban pintones. También veo grandes aciertos: cómo ha cosido la Odisea con la historia del colapso de la Grecia micénica y cómo va convirtiéndonos a todos nosotros, los de entonces, que ya no somos los mismos, en 'oi barbaroi. Lo que menos me molesta es el casco de Agamenon, la Helena sacada del 'Cantar de los cantares' y todas las polémicas de literalidad idiota. Penélope y Antínoo, perfectos. Pero la construcción de un Menelao como del Bronx me decepciona. Donde Nolan deja que el inconsciente colectivo contemporáneo norteamericano, si eso existe, cambie los hexámetros por el 'moon walk' mental, se pierde. Cuando se entrega a la grandeza del relato, todo lo que suma, sin embargo, es monumental.
