Marisol i Santander: håll tyst, du är enorm
Det är möjligt att det finns få, väldigt få konstnärer vars anspråk idag kan göras utan att tvinga maskineriet att anpassa dem till dagens samhälles perspektiv. För, som curatorn för denna intensiva och nödvändiga utställning på Centro Botín tillägnad María Sol Escobar – från mycket tidigt, Marisol (1930-2016) – indikerar, var hon en svårfångad och oklassificerbar skapare; protofeminist, när den andra vågens svans ännu inte skulle komma; ekologiska, dekoloniala och "queerfriendly". Och det, när hälften av dessa begrepp inte ens hade myntats, vilket har ännu mer förtjänst.
Att leva som den här författaren gör i ett ljuvt ögonblick, med olika retrospektiv i norra Europa som hyllar den där popskulpturen som gav henne ryktbarhet, det enkla för El Botín hade varit att ha anslutit sig till den vagnen. Det är därför det är mer berömvärt att ha undvikit frestelsen och att ha vetat hur man införlivar önskan att se över sitt arbete med filosofin för detta centrum, vilket vartannat år leder till att han undersöker de olika metoderna för samtida teckning (och därmed "premiär" han med Goya och fortsatte senare med Juan Muñoz eller Silvia Bächli). Kuratorn Laura Vallés Vílchez har i alla fall vetat hur man konstruerar en berättelse, som, även om den inte är kronologisk i strikt mening, återger biografin om en skapare som lyckades bli mer ryktbar i pop före Warhol (som hon blev en stor vän med) och som deltog i stora internationella evenemang som Venedigbiennalen eller Expo IV i Sevilla. 1992!), framför allt baserat på den uppsättning teckningar från arvet som skaparen vid hennes död gav till Buffalo AKG Art Museum - även om det finns andra viktiga lån här som "Untitled" (1960), från MoMA -, detta är den första större revideringen av konstnären som använder denna teknik.
Och om du undrar varför detta förlorade museum över djupa Amerika är exekutor för hennes arv, bör du veta att det beror på att det också var det första som satsade på henne genom att köpa ett verk av henne. Detta är verkligen en övning i minne och generositet. Som jag sa till er ville Vallés inte skissera en biografisk resa, som skulle trunkeras av själva ortogonaliteten i Botín-centret, och att curatorn faktiskt uppmuntrar att så inte är fallet med introduktionen av verk av annan karaktär (videor eller skulpturer - det måste sägas - betydelsefulla i konstnärens karriär) från perioder som skiljer sig från den period som analyserades.
Entrén till utställningen är alltså gjord med en av de filmer som spelades in av Warhol i början av 60-talet (det kommer fler senare), den här med Marisol i huvudrollen tillsammans med hennes skulptur 'Women and Dog' (som idag ägs av Whitney Museum) och som på ett visst sätt är en avsiktsförklaring: Hon, i tystnad, som en annan totem, en stjärna, en stjärna utan en migrantscen, en stjärna utan att äga en monopol. det. Som 'hennes' liv själv... Den ansvarige har alltså föredragit att utställningen organiseras kring tre rörelser, tre flyktögonblick i Marisols liv.
Men innan man når den första, som också ger titeln till citatet, placerar ett rum skaparen biografiskt och stilistiskt: de är de där familjebilderna som tjänar till att se hur hon redan skulle definiera sig själv som Marisol och för att introducera frågan om sin mammas självmord när hon var 11 år gammal, vilket ledde henne till en selektiv tystnad sedan dess. Eller de där teckningarna för skolans årsbok (första offentliga arbeten), eller de från en skissbok gjord mellan 1958 och 1960 som skulle följa henne under hela hennes liv och med grunderna för vad som skulle vara hennes utveckling av tekniken fram till hennes död: användning av färg, användning av den fragmenterade kroppen, arrangemang av former efter block, inkludering av texter, hänvisningar till användning av händer, förlust eller fruktbarhet... 1958. Hon hade redan ställt ut kollektivt och individuellt med Leo Castelli själv.
Kritiker reducerar henne till "latinsk skönhet" eller "Amazonisk ättling". För att inte fly. "Hur kan du gå nu, när allt ska börja?" galleristen kommer att berätta. Den andra kommer att vara när den sociala spänningen ökar i USA, med medborgarrättsrörelserna och feminismens framväxt, i samband med Vietnamkriget.
Destinationen kommer att vara Sydostasien och Polynesien, vilket kommer att medföra en förändring i kromatism, uttrycksfullhet och till och med motivens sensualitet (se bara på "Get away from my Fish", en annan klassiker). Men först blir det flörtningar med de historiska bilderna av ursprungsbefolkningar (som i dagens ögon skulle betecknas som kulturell appropriering). Den tredje, metaforisk: inte för att den är poetisk, men mindre smärtsam: den som orsakas av Alzheimers som en sjukdom som han led.
Trots detta gör utställningen det klart att driften att teckna kommer att finnas kvar till slutet (de där klottrade kuverten eller den där hyllningen till hans vårdare). För, som curatorn säger, om skulpturen tjänade till att skrämma henne, var teckningen scenen för att visa sig intim. Däremellan hennes odling av grafik, hennes intresse för teater eller dans (enda gången som teckningen är en skiss), hennes kärlek till havet (hon var en utmärkt dykare och gjorde filmer av sina marina razzior)...
Citatet ger oss till och med möjlighet att lyssna på henne; blyg kvinna, med få ord, men stark. Utan tvekan var Marisol, som undergrävde den sexistiska kommentaren, alltid tyst och enorm. Hans sånglinjer vittnar om detta.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
27 maj 2026, 13:24
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Marisol en Santander: calladita estás inmensa
Beskrivning
Es posible que sean pocas, poquísimas las artistas cuya reivindicación hoy pueda hacerse sin forzar la maquinaria para adecuarlas a la mirada de la sociedad actual. Porque, como bien indica la comisaria de esta intensa y necesaria muestra en el Centro Botín dedicada a María Sol Escobar –desde muy pronto, Marisol (1930-2016)–, fue esta una creadora escurridiza e inclasificable; protofeminista, cuando estaba aún por llegar el coletazo de la segunda ola; ecologista, decolonial y 'queerfriendly'. Y eso, cuando la mitad de estos conceptos no se habían ni acuñado, lo que aún tiene más mérito. Viviendo como vive un momento dulce esta autora, con distintas retrospectivas en el Norte de Europa ensalzando esa escultura pop que la dio notoriedad, lo sencillo para el Botín habría sido haberse sumado a ese carro. Por eso es más loable haber evitado la tentación y haber sabido incardinar el deseo de revisar su labor con la propia filosofía de este centro, que, cada dos años, le lleva a investigar las distintas prácticas del dibujo contemporáneo (y así se 'estrenó' con Goya y continuó después con Juan Muñoz o Silvia Bächli ). En cualquier caso, Laura Vallés Vílchez, la comisaria, ha sabido construir un relato, que si bien no es cronológico en sentido estricto, sí que revisa la biografía de una creadora que consiguió alcanzar más notoriedad en el pop antes que Warhol (al que le unió una gran amistad) y que participó en grandes citas internacionales como la Bienal de Venecia o la Documenta IV en 1968 (¡incluso formó parte de la Expo de Sevilla de 1992 !), en base sobre todo al conjunto de dibujos del legado que, a su muerte, la creadora cedió al Buffalo AKG Art Museum –aunque hay aquí otros importantes préstamos como 'Untitled' (1960), del MoMA–, siendo esta la primera gran revisión de la artista desde esta técnica. Y si se preguntan por qué es este museo perdido de la América profunda el albacea de su herencia, han de saber que eso se debe a que fue también el primero que apostó por ella comprándole una obra. Esto sí que es un ejercicio de memoria y generosidad. Como les decía, no ha querido Vallés esbozar un recorrido biográfico, que se truncaría por la propia ortogonalidad del Centro Botín, y que la comisaria, de hecho, propicia que así no sea con la introducción de obras de otra naturaleza (vídeos o esculturas –todo hay que decirlo– significativas en la trayectoria de la artista) de épocas dispares al periodo analizado. Así, la entrada a la muestra se realiza con una de las películas rodadas por Warhol a comienzos de los 60 (habrá más más adelante), esta, protagonizada por Marisol junto a su escultura 'Women and Dog' (hoy propiedad del Whitney Museum ) y que es en cierto sentido una declaración de intenciones: Ella, en silencio, como un tótem más, mujer racializada, latina, migrante, protagonizando la escena pero sin acapararla. Como 'su' vida misma... Así, ha preferido su responsable que la muestra se organice en torno a tres movimientos, tres momentos de fuga en el devenir vital de Marisol. Pero antes de alcanzar el primero, el que además da título a la cita, una sala sitúa a la creadora biográfica y estilísticamente: son esas fotos familiares que sirven para ver cómo ya se autodefiniría como Marisol y para introducir la cuestión del suicidio de la madre cuando ella contaba con 11 años, lo que la llevó desde entonces a una mudez selectiva. O esos dibujos para el anuario escolar (primeras obras públicas), o los de un cuaderno de bocetos realizado entre 1958 y 1960 que la acompañarían toda la vida y con las bases de lo que sería su desarrollo de la técnica hasta la muerte: uso del color, empleo del cuerpo fragmentado, disposición de las formas por bloques, inclusión de textos, referencias a la pérdida, a la fertilidad, empleo de símbolos como las manos o las máscaras... La primera huida llega en 1958. Ya había expuesto colectiva e individualmente con el mismísimo Leo Castelli. La crítica la reduce a 'belleza latina' o 'descendiente amazónica'. Como para no escapar. «¿Cómo te puedes ir ahora, cuándo todo está por comenzar?», le dirá el galerista. La segunda, será cuando aumente la tensión social en EE.UU., con los movimientos por los derechos civiles y el auge del feminismo, en el contexto de la guerra de Vietnam. El destino será el sudeste asiático y Polinesia, que traerá un cambio en el cromatismo, la expresividad y hasta en la sensualidad de los motivos (no hay más que ver 'Get away from my Fish', otro clásico). Pero antes habrá coqueteos con las imágenes históricas de los pueblos indígenas (que a ojos de hoy serían tachados de apropiacionismo cultural). La tercera, metafórica: no por poética, menos dolorosa: la propiciada por el alzheimer como enfermedad que padeció. Pese a esta, la exposición deja claro que la pulsión por dibujar se mantendrá hasta el fin (esos sobres garabateados o ese homenaje a su cuidadora). Porque, como cuenta la comisaria, si la escultura le sirvió para intimidar, el dibujo fue el escenario para mostrarse íntima. Entre medias, su cultivo de la gráfica, su interés por el teatro o la danza (única vez que el dibujo es boceto), su amor por el mar (fue excelente buceadora y rodó películas de sus incursiones marinas)... La cita nos da incluso la oportunidad de escucharla; mujer tímida, de pocas palabras, pero rotunda. Sin duda alguna, Marisol, subvirtiendo ese comentario machista, calladita estuvo siempre inmensa. De ello dan fe sus trazos a voces.
