Louvrens Apollogalleri, där stulna kejserliga juveler visades upp, öppnar igen
I morse öppnade brottsplatsen för det stora rånet på Louvren igen. Den franska kulturministern, Catherine Pegard, har presenterat för media återöppningen av Apollogalleriet, konverterat i frånvaro, utan de montrar som vaktade Frankrikes kejserliga juveler som slutade vara det saknade bytet. Den enda nya funktionen är galler på fönstren, för att stärka säkerheten.
Det här är krönikan om en resa på kvällen, bara några veckor före återöppningen kunde jag besöka museet och tala med de osynliga vittnena till den händelsen som gick runt i världen: arbetarna som fortsätter att servera kaffe, städa, vakta rummen eller skicka vykort och böcker. Det hände på morgonen den 19 oktober förra året. Fyra män förklädda till arbetare anlände bredvid museet.
De använde en lyftplattform, en av dem som användes för att lyfta möbler upp på balkonger. De nådde ett fönster, skar glaset med industriverktyg, förstörde två montrar och försvann på mindre än åtta minuter med flera bitar av Frankrikes tidigare kronjuveler. Tiaror, halsband, örhängen och broscher som hade tillhört María Luisa, María Amalia eller Eugenia de Montijo.
Tusentals diamanter. Smaragder.
Safirer. Historien förvandlades till byte.
Några misstänkta greps senare. Smyckena, månader senare, saknades fortfarande.
Ingen vet var de är. En av de mest unika anekdoterna i den här historien är att skåpbilen som tjuvarna använde verkade övergiven långt från Paris. Närmare bestämt i Val-d'Oise-avdelningen, nära en liten stad som heter Louvren.
Ja, ja.
Galler. Råna Louvren för att sluta försvinna i Louvren. Om detta var ett kapitel i Lupins äventyr, skulle redaktören stryka sidan som osannolik.
Vi har i alla fall alla läst och sett för många deckare för att tro på ödets geometrier. I mitt fall är jag åtminstone mer benägen att tro att hjärnan bakom rånet, förutom att vara ett geni, var en poet. Eller åtminstone trodde jag stenhårt på det den morgonen, under den intensiva parisiska junisolen, under de ändlösa fyrtio minuterna i kö för att komma in i museet.
Till slut följde jag inuti skyltarna till Apollogalleriet, platsen för det mest extraordinära rånet som inträffade i Frankrike på decennier. Rum 705, beläget på första våningen i Denon-flygeln, som fram till idag varit stängd sedan kuppen. Bakom dörrarna som jag inte kunde passera genom under besöket föreställde jag mig taken som inspirerade Spegelgalleriet i Versailles, dekorationerna designade för Ludvig XIV, Solkungen, och montrarna där de överlevande resterna av de franska kronjuvelerna visades upp i mer än ett sekel.
Idag kan de besökas igen. Men de stulna bitarna saknas fortfarande förutom Eugenia de Montijos krona, som, som vi alla vet, skadades under flykten.
Resten har avdunstat. Ingen vet var de är. Eller så är det ingen som berättar det.
Anledningen till att man åkte till Louvren några månader efter rånet, när nästan ingen pratar om det längre, var för att andas in atmosfären. Jag ville veta vad de "osynliga" hade att säga, några av människorna som är på museet varje dag; som arbetar på den platsen omgiven av så många skönheter att de, genom att se dem dagligen, glömmer dem. Jag var intresserad av att veta, i den mån de kunde berätta för mig, hur de upplevde (i första person) den historiska dagen.
Innan dess tittade jag ut en stund. Fönstren genom vilka de gick in vetter mot Seine. Inte mot en mörk gata eller en gränd.
De har utsikt över ett av de livligaste landskapen i Paris. Floden, hamnen, träden, buquinistas, trafiken, vandrare. Tjuvarna tog sig in mitt på ljusa dagen från samma fasad som har utsikt över en storstads liv och rörelse.
Jag insåg att rånet var ännu mer unikt när det återskapades just här, precis från fönstren genom vilka tjuvarna tog sig in. Vi ska heller inte glömma den romantiska delen av saken (även om jag inbillar mig att tjuvarna inte brydde sig ett dugg om det). Men fakta är fakta, och innan Louvren var ett museum var det andra saker.
Det var en medeltida fästning; sedan palats och kungliga residens. I århundraden sov Frankrikes kungar här. Prinsar föddes här, regenter styrde och beslut fattades som förändrade Europa.
Karl V förvandlade den till en permanent bostad. Francis I omvandlade det till ett renässanspalats. Catherine de' Medici utökade sina rum.
Henrik IV bodde inom dessa murar. Ludvig XIII tillbringade tid här. Och i generationer fungerade byggnaden som själva hjärtat av den franska monarkin.
Sedan kom revolutionen. Ludvig XVI hamnade på giljotinen. Marie Antoinette också.
Och det gamla kungarnas palats förvandlades till ett offentligt museum och de kungliga samlingarna blev det franska folkets egendom. Kanske var det därför de samtal jag hade under förmiddagen hade ett märkligt värde. I museets cafeterian förklarade en marockansk servitris för mig, medan hon serverade kaffe till en oändlig rad turister, att ingen verkade alltför chockad över stölden.
Tvärtom. De flesta av de som kommenterade nyheterna gjorde det med en nyfiken blandning av beundran och nöje, som någon som minns en rånfilm mer än en attack mot ett lands arv. Hon hade jobbat där i flera år.
Han berättade för mig att Louvren var en slags stad innan det var ett museum: tusentals människor korsar den varje dag, dussintals språk blandas i köerna, besökare som gick in och letade efter "Gioconda" och gick därifrån utan att ha sett hälften av palatset. "Det händer alltid något här," log han. Det överraskande, tillade han, var inte att någon hade försökt stjäla juvelerna, utan att de hade väntat så länge med att göra det. Han sa det med humorn hos någon som känner till byggnaden väl och vet att ingen plats så gigantisk kan vara helt ointaglig.
Till och med den ukrainska kvinnan som städade badrummen i Richelieu-flygeln, som jag också hade möjlighet att chatta med på perfekt engelska – hennes; min, i kramper – log när jag nämnde saken. Han godkände inte rånet, klargjorde han, men han förstod vilken fascination det väckte. —Jag tror att ni västerlänningar – han sa det så här: ”västerlänningar” – har tur. -Därför att? Hon förblev tyst i några sekunder, lutade sig mot moppens handtag, som om hon letade efter ett enkelt sätt att förklara det. —För att de har råd att missa smyckena.
Jag kommer från ett land där hela städer försvinner. Senare berättade han för mig att han, sedan kriget började, hade lärt sig att skilja på två typer av förluster. Det finns de som försäkringar kan värdera och de som inte förekommer i någon inventering: en skola, ett torg, verandan till huset där du växte upp. "När en stad försvinner", sa han, "vet du inte ens var du ska placera dina minnen." Det var därför det var rörande för honom att se hela Frankrike bråka om diamantkronor.
Det var ett samtal mellan länder i fred. Senare insåg jag att den här kvinnan hade sammanfattat vad som hänt bättre än någon annan. Frankrike diskuterade hur juvelerna från dess kejsarinnor kunde ha försvunnit i några minuter.
Hon kom från en plats där det som försvinner inte är skyltfönstren, utan kvarteren. I Louvren hade arvet kränkts; i Ukraina hade det varit geografi i sig. Och ändå, där stod jag och skurade golvet under taken på ett före detta kungligt palats omvandlat till ett museum, och påminde mig om att omfattningen av tragedier alltid beror på varifrån de ses.
Det samtalet fick rånet att ändra dimension. Jag slutade tänka på briljansen i diamanterna för att fokusera på människorna som vaktar museet. I servitörerna, vakterna, städarna, biljettförarna.
Det är de som verkligen känner till Louvren, inte den från vykorten, utan den från servicekorridorerna, dörrarna som besökaren aldrig ser och de oändliga skiftbytena. Samma arbetare som under en tid hade varnat för att museet var under press som var svår att upprätthålla – för många besökare, färre personal och säkerhet pressade hela tiden till gränsen – långt innan några tjuvar bestämde sig för att förvandla Apollogalleriet till filmscenen som alla pratade om. Jag visste inte vad jag skulle svara.
Jag begav mig eftertänksamt mot utgången, med ett obligatoriskt tekniskt stopp vid den magnifika butiksbokhandeln. Där nickade en ung senegalesisk man som beställde Delacroix-kataloger eftertänksamt till mina frågor. Besökarna, berättade han efter ett tag, frågade visserligen om de stulna juvelerna, men med ett litterärt eller filmiskt intresse; med en punkt av beundran eller misstro, som om allt vore fiktion.
Precis som de frågar om Arsène Lupins böcker, nu när det är tillbaka på modet. Jag tror, tillade han, att vi alla är, även om vi inte alltid erkänner det, mer fascinerade av kuppens fräckhet än av förlusten av arv. Och plötsligt förstod jag vad som hände.
De männen hade inte bara stulit några smycken. De hade stulit från kungarna igen. Eftersom de stulna bitarna hade skapats för att dekorera kronor, urringningar och kejserliga ceremonier.
De var symboler för makt. Och när vanliga människor, anonyma arbetare, vi som iakttar livet från andra sidan, hör att någon har tagit sig in på en skyddad plats, hånande auktoritet (utan att orsaka allvarlig skada på någon, som i det här fallet) för att ta kejsarinnornas juveler, aktiveras något väldigt gammalt i den kollektiva fantasin. Vi ser inte bara ett brott.
Vi ser nästan en revolutionerande scen. Som om två århundraden senare hade någon återvänt till palatset för att avsluta jobbet. Som om att stjäla kungars juveler var, innerst inne, ett annat sätt att skära av deras huvuden.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
22 july 2026, 12:59
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Reabre la Galería Apolo del Louvre, donde se mostraban las joyas imperiales robadas
Beskrivning
Esta mañana ha vuelto a abrir la escena del crimen, del gran robo del Museo del Louvre. La ministra de Cultura francesa, Catherine Pegard, ha presentado a los medios la reapertura de la Galería Apolo, convertida en ausencia, sin las vitrinas que custodiaban las joyas imperiales de Francia que acabaron siendo el botín desaparecido. La única novedad son rejas en las ventanas, como refuerzo de la seguridad. Esta es la crónica de un viaje en vísperas, apenas unas semanas antes de la reapertura pude visitar el Museo y hablar con los testigos invisibles de aquel suceso que dio la vuelta al mundo: los trabajadores que siguen sirviendo cafés, limpiando, vigilando las salas o despachando postales y libros. Ocurrió la mañana del 19 del pasado octubre. Cuatro hombres disfrazados de obreros llegaron junto al museo. Utilizaron una plataforma elevadora, de esas que se usan para subir muebles por los balcones. Alcanzaron una ventana, cortaron el cristal con herramientas industriales, destrozaron dos vitrinas y desaparecieron en menos de ocho minutos con varias piezas de las antiguas Joyas de la Corona de Francia. Tiaras, collares, pendientes y broches que habían pertenecido a María Luisa, María Amalia o Eugenia de Montijo. Miles de diamantes. Esmeraldas. Zafiros. Historia convertida en botín. Algunos sospechosos fueron detenidos después. Las joyas, meses más tarde, seguían desaparecidas. Nadie sabe dónde están. Una de las anécdotas más singulares de esta historia es que la furgoneta utilizada por los ladrones apareció abandonada lejos de París. Concretamente, en el departamento de Val-d'Oise, cerca de una pequeña localidad llamada Louvres. Sí, sí. Louvres. Robar el Louvre para acabar desapareciendo en Louvres. Si esto fuese un capítulo de las aventuras de Lupin, el editor tacharía la página por inverosímil. De todas maneras, todos hemos leído y visto demasiadas historias policíacas como para creer en las geometrías del destino. En mi caso, al menos, más bien me inclino a pensar que el cerebro que urdió el robo, además de un genio, era un poeta. O al menos lo creía firmemente aquella mañana, bajo el intenso sol parisino de junio, durante los interminables cuarenta minutos de fila para acceder al museo. Por fin dentro seguí las indicaciones hasta la Galería de Apolo , el escenario del robo más extraordinario ocurrido en Francia en décadas. La sala 705, ubicada en la primera planta del ala Denon, que hasta hoy permanecía cerrada desde el golpe. Detrás de las puertas que no pude franquear en la visita, imaginaba los techos que inspiraron la Galería de los Espejos de Versalles, las decoraciones concebidas para Luis XIV, el Rey Sol, y las vitrinas donde durante más de un siglo se exhibieron los restos supervivientes de las Joyas de la Corona francesa. Hoy ya pueden visitarse de nuevo. Pero las piezas robadas siguen desaparecidas excepto la corona de Eugenia de Montijo, que, como todos sabemos, apareció dañada durante la huida. El resto se ha evaporado. Nadie sabe dónde están. O nadie lo cuenta. La razón de acudir al Louvre unos pocos meses después del robo, cuando ya casi nadie habla de él, era la de respirar el ambiente. Quería saber qué contaban los «invisibles», algunas de las personas que día a día están en el museo; que trabajan dentro de aquel lugar rodeados de tantas bellezas que, a fuerza de verlas a diario, las olvidan. Me interesaba saber, en la medida en la que pudieran contarme, cómo vivieron (en primera persona) aquel día histórico. Antes de eso me asomé un momento al exterior. Las ventanas por donde entraron dan al Sena. No hacia una calle oscura ni hacia un callejón. Dan hacia uno de los paisajes más transitados de París. El río, los muelles, los árboles, los buquinistas, el tráfico, los paseantes. Los ladrones penetraron a plena luz del día desde la misma fachada que mira al bullicio de una gran ciudad. Caí en la cuenta de que el robo resultaba aún más singular cuando se recreaba aquí mismo, exactamente desde las ventanas por donde entraron los ladrones. Tampoco debemos olvidar la parte romántica del asunto (aunque imagino que a los ladrones eso les importaba un bledo). Pero los hechos son los hechos, y antes de ser museo, el Louvre fue otras cosas. Fue fortaleza medieval; luego palacio y residencia real. Durante siglos, los reyes de Francia durmieron aquí. Aquí nacieron príncipes, gobernaron regentes y se tomaron decisiones que cambiaron Europa. Carlos V lo transformó en residencia permanente. Francisco I lo convirtió en palacio renacentista. Catalina de Médici amplió sus dependencias. Enrique IV vivió entre estos muros. Luis XIII pasó temporadas aquí. Y durante generaciones el edificio funcionó como el corazón mismo de la monarquía francesa. Después llegó la Revolución. Luis XVI terminó en la guillotina. María Antonieta también. Y el antiguo palacio de los reyes acabó transformado en museo público y las colecciones reales pasaron a pertenecer al pueblo francés. Quizá por eso las conversaciones que fui manteniendo durante la mañana tenían un extraño valor. En la cafetería del museo, una camarera marroquí me explicó, mientras servía cafés a una fila interminable de turistas, que nadie parecía demasiado escandalizado por el robo. Al contrario. La mayoría de quienes comentaban la noticia lo hacían con una curiosa mezcla de admiración y diversión, como quien recuerda una película de atracos más que un atentado contra el patrimonio de un país. Ella llevaba años trabajando allí. Me dijo que el Louvre era una especie de ciudad antes que un museo: miles de personas cruzándolo cada día, decenas de idiomas mezclándose en las colas, visitantes que entraban buscando la 'Gioconda' y salían sin haber visto medio palacio. «Aquí siempre pasa algo», sonrió. Lo sorprendente, añadió, no era que alguien hubiera intentado robar las joyas, sino que hubiera esperado tanto tiempo para hacerlo. Lo dijo con el humor de quien conoce bien el edificio y sabe que ningún lugar tan gigantesco puede ser completamente inexpugnable. Incluso la mujer ucraniana que limpiaba los baños del ala Richelieu , con quien también tuve ocasión de charlar en un perfecto inglés –el de ella; el mío, a trompicones– sonrió cuando mencioné el asunto. No aprobaba el robo, aclaró, pero comprendía la fascinación que despertaba. —Pienso que ustedes los occidentales —lo dijo así: «los occidentales»— tienen suerte. —¿Por qué? Se quedó unos segundos en silencio, apoyada en el mango de la fregona, como buscando una manera sencilla de explicarlo. —Porque pueden permitirse echar de menos las joyas. Yo vengo de un país donde desaparecen ciudades enteras. Después me contó que, desde que comenzó la guerra, había aprendido a distinguir dos clases de pérdidas. Están las que un seguro puede tasar y las que no figuran en ningún inventario: una escuela, una plaza, el portal de la casa donde creciste. «Cuando una ciudad desaparece –dijo– ya no sabes ni siquiera dónde colocar tus recuerdos». Por eso le resultaba conmovedor ver a Francia entera discutiendo por unas coronas de diamantes. Era una conversación de países en paz. Más tarde comprendí que aquella mujer había resumido mejor que nadie lo ocurrido. Francia debatía cómo habían podido desaparecer durante unos minutos las joyas de sus emperatrices. Ella venía de un lugar donde lo que desaparece no son las vitrinas, sino los barrios. En el Louvre el patrimonio había sido vulnerado; en Ucrania lo había sido la propia geografía. Y, sin embargo, allí estaba, fregando el suelo bajo los techos de un antiguo palacio real convertido en museo, recordándome que la escala de las tragedias depende siempre del lugar desde donde se miran. Aquella conversación hizo que el robo cambiara de dimensión. Dejé de pensar en el brillo de los diamantes para fijarme en las personas que custodian el museo. En los camareros, los vigilantes, los limpiadores, los taquilleros. Ellos son quienes conocen el Louvre de verdad, no el de las postales, sino el de los pasillos de servicio, las puertas que nunca ve el visitante y los interminables cambios de turno. Los mismos trabajadores que llevaban tiempo advirtiendo de que el museo soportaba una presión difícil de sostener –demasiados visitantes, menos personal y una seguridad puesta constantemente al límite– mucho antes de que unos ladrones decidieran convertir la Galería de Apolo en el escenario de la película que todos comentaban. No supe qué responder. Me dirigí pensativa a la salida, con parada técnica obligatoria en la magnífica tienda-librería. Allí un joven senegalés que ordenaba catálogos de Delacroix asentía a mis preguntas, pensativo. Los visitantes, me dijo al cabo de un rato, efectivamente preguntaban por las joyas robadas, pero con un interés literario o cinematográfico; con un punto de admiración o de incredulidad, como si todo fuera ficción. Igual que preguntan por los libros de Arsène Lupin, ahora que está otra vez de moda. Creo, añadió, que todos estamos, aunque no siempre lo confesemos, más fascinados por la audacia del golpe que por la pérdida del patrimonio. Y de repente entendí lo que estaba ocurriendo. Aquellos hombres no habían robado simplemente unas joyas. Habían vuelto a robarles a los reyes. Porque las piezas sustraídas habían sido creadas para adornar coronas, escotes y ceremonias imperiales. Eran símbolos de poder. Y cuando la gente de a pie, los trabajadores anónimos, los que observamos la vida desde el otro lado, escuchamos que alguien ha entrado en un lugar protegido burlando a la autoridad (sin causar graves daños a nadie, como en este caso) para llevarse las joyas de las emperatrices, algo muy antiguo se activa en el imaginario colectivo. No vemos únicamente un delito. Vemos casi una escena revolucionaria. Como si dos siglos después alguien hubiera regresado al palacio para terminar el trabajo. Como si robar las joyas de los reyes fuera, en el fondo, otra manera de cortarles la cabeza.
