'Los Estunmen': en berg-och dalbana signerad av Albet, Borràs och Velázquez

Nao Albets och Marcel Borràs första operatåg anländer till Madrid, som enligt deras egen definition är skådespelare, dramatiker, regissörer, sceniker, ljud, ljus, kostymdesigners och kampsportsrådgivare. Scenens djur och referenser till den mest huligan och metateatrala aktuella teatern. "Los Estunmen" innehåller ett partitur av Fernando Velázquez, vars populära berömmelse går parallellt med film. Den hade premiär den 15 april 2026 i Fabià Puigserver-rummet på Teatre Lliure de Montjuïc.

Den är nu installerad vid Madrids Teatros del Canal, från 2 till 14 juni, som en del av samproduktionen som Teatro del Liceu och Teatro Real deltog. Verkets titel är den fonetiska och spanska transkriptionen av 'stuntmän', det vill säga filmens stuntdubblar: en grupp skådespelare som är en väsentlig del av branschen trots att de tvingats stanna kvar i bakgrunden efter att ha rullat nerför trappan, uthärdat slag, känt vapenblixten, hoppat från omöjliga höjder och bränt som tändstickor. Det finns allt detta i just denna teatrala konstruktion som Nao Albet och Marcel Borràs presenterar som en beslöjad hyllning (eller inte så mycket, enligt vad som ses och berättas) till dessa artister, som intar handlingens centrum som personifieringen av den samtida hjälten.

Albet och Borràs har finjusterat mycket när de föreslår denna analogi, som är rumsligt underbyggd i Max Glaenzels scenografiska arbete, halvvägs mellan en filmuppsättning och en scen som fortfarande pågår, och med vilken författarna återigen korsar gränsen mellan det verkliga och det fiktiva, sanningen och lögnen, det möjliga och det omöjliga. I "Los Estunmen" är gränsen mellan motsatser lika suddig som dess egen reklamaffisch "behandlad" (gjord?) med AI. Att det senare, under hela föreställningen, påpekas att allt består av att 'förklara Evangelinas tragedi utan konstigheter' är en omöjlig gissning.

Bara en uppskattning. För, oavsett om det ses från ena sidan eller observeras från den andra, är bedrägeri en väsentlig del av "Los Estunmen". Handlingen är enkel och grym: Evangelina och Claus drabbas av oturen att få en son som utför en kollektiv massaker; Hon bestämmer sig för att leta efter skäl och hämnd.

Längs vägen förser ett galleri med hjältar henne med olika ledtrådar och medan törsten efter blod förtär henne, maskuliniserar hon sig själv tills hon förvandlas till en muskulös och skäggig hjälte. Författarna pratar om något testosteron, dekonstruerat och reflekterande. I detta syfte framställs 'Los Estunmen' som 'samtida opera', vilket innebär att den ibland sjungs, reciteras vid många andra tillfällen och koreograferas nästan kontinuerligt i en ostoppbar scenisk rörelse, till vilken specialisternas arbete förknippas.

Oavsett om det är en opera eller en ren scenisk artefakt tar en sekundär plats i ljuset av bristen på normalisering som upplevs av en genre som utsätts för oförutsägbara hybridiseringar; Att kalla det samtida är helt enkelt självklart. Det omedelbara är att 'Los Estunmen' är en formidabel musikalisk pastisch. Fernando Velázquez är framför allt känd för sina soundtracks och visar här sin uppfinningsförmåga, med ett partitur fullt av subtiliteter och för tolkning, baserat på den omsorg med vilken han dirigerar Spaniens nationella ungdomsorkester.

Hans musik tillför filmiska ekon (naturligtvis), Wagnerian, Puccinian och Barock, i det här fallet centrerad kring en aria för kontratenor som i hög grad är en karikatyr och som av denna anledning förknippas med det olympiska hoppet som gjorts av en specialist. Utan att ge upp den tillfälliga dimensionen smälter Velázquez musik samman med verket i en parodisk mix som innehåller en hel del gags, som i aria av blankvapen som blir slagverksinstrument. Allt i 'Los Estunmen' är svårt att märka.

Sångarna själva har sitt alter ego i skådespelare som imiterar karaktären. Röstens förstärkning får en vanvördig karaktär jämfört med den mest kultiverade traditionen. Därför har sången en oregelbunden utveckling.

Mezzosopranen Sandra Ferrández sjunger skickligt och tenoren Vicenç Esteve snubblar med sin roll. Kontratenoren Gabriel Díaz löser sitt med vilja. Skådespelerskan Núria Lloansis tolkning av den dramatiska Evangelina har stor tyngd.

Humor, ironi, metateatraliska blinkningar, karaktärer som dubblar och en scen som bryter den fjärde väggen. Överflöd kommer inte fritt: 'Los Estunmen' hanterar många referenser och alla är inte begripliga, vilket gör att en god del av verket ligger kvar på ytan: ordspråket förlängs med samma självförtroende som rapparen gör, det verbala fylleriet tränger in i hålet och känslan av förvirring sätter det kraftfulla scenarbetet mot repet. Också i 'Los Estunmen' föreslås att konst ska vara fri från moralisk förmynderskap, men det är inget annat än en slogan för ett projekt som inte slutar predika samtidigt som det proklamerar sitt oberoende.

Gårdagens premiär i Madrid togs emot med överväldigande entusiasm. Det började med skratt under presentationen, störtade i ödeläggelse när man övervägde massakern och slutade, som en berg-och dalbana, på en höjd där man såg en specialist som slukade av lågor. För att förstå framgång måste vi acceptera att ett sådant tillvägagångssätt, även cirkusmässigt, styr över en bakgrund som är alltför påtaglig.