Leila Slimanis blick på Pradomuseet: "Någon slukar oss"
Varje dag, från nio till halv tio på morgonen, besöker Leila Slimani Pradomuseet. Hon gör det tillsammans. «Vi väljer ett tema eller en målarstil, vi tar en rundtur och håller en dialog. Varje ämne leder mig till ett annat, och sedan till ett annat, och ett annat.
Slimani ler. Hon är den femte författaren som deltar i skrivaresidencyen som anordnas av Madrids konstgalleri. Han har varit här i två veckor och är väldigt tydlig med vart han vill åka idag. "Låt oss börja med Zurbarán." Leila Slimani korsar rummet som ett annat raseri.
Så fort hon går ut ur hissen svänger Goncourtpristagaren vänster och går mot rum 9A. «Det finns flera målningar av strider som jag gillar. Speciellt den här", säger 'The Recovery of Bahía de Todos los Santos', en oljemålning målad av Juan Bautista Maíno mellan 1634 och 1635 och som nu visas bredvid 'The Surrender of Breda', av Velázquez. -Vad lockar dig särskilt till den här striden? -Det finns en blandning av hedningar, det första folket och det spanska folket.
Judar som ber. Det är annorlunda, kropparna är mycket nära varandra i andra världskriget mitten av rummet och ser på oljemålningen på avstånd Zurbaráns dukar tillägnat Jupiters verk och pekar på det med hennes pekfinger «Här har du Hercules när han skiljer Afrika från Europa och bygger på Gibraltars pelare, för det är min historia kanske jag skulle vara en helt annan person, och det är en kropp kontinent, eller kanske två, kan få plats i den Jag är någonstans. Leila Slimani föddes i Rabat (Marocko) 1981.
Med en marockansk far och en fransk-algerisk mamma, efter att ha avslutat sin utbildning på den franska gymnasiet i Rabat, skrev hon in sig på Institutet för politiska studier i Paris Efter att ha arbetat som journalist för 'L'Express' och 'Jeune Afrique', beslöt han sig helt och hållet Garden' (2014), fick han ett enhälligt erkännande från kritiker, hennes andra roman, befäste hennes karriär genom att vinna 2016 års Goncourt-pris som idén om det annorlunda, om monster, om fenomen. Du har alltid funnits, de av Velázquez som inte passar, det är inte detsamma: de sjuka, de små, de missbildade... want to apologize for what she is. -You look at how you write. Do you notice any difference between word and image? -Whether you are a reader or a viewer, you have to use your critical thinking, your references, and establish links.
Because painting is a conversation as much as writing. When I write, I am in conversation with writers I love, who died, but who influenced me greatly. I think of Velázquez.
Travel to Italy and learn a lot from Italians. Then impressionisterna kommer till Prado, de kommer att upptäcka Velázquez och det kommer att förändra deras sätt att måla för alltid. Det är precis som i litteraturen: ett samtal. -Hur är ett museum och ett bibliotek lika? -På ett bibliotek är böckerna stängda.
Du måste konsultera dem ensam. Inte här. Det är roligt att titta på folk.
De går helt enkelt eller reserverar en restaurang på sin mobiltelefon framför en tavla. Jag har spionerat på dem, vet du.
Det är väldigt intressant. Men samtidigt ska ett museum vara så. Du är fri att gå och stanna framför en tavla och spendera mycket tid där. -Kvinnor, barn och män förändras från ett århundrade till ett annat.
Identifierar du dig med någon av dem? -Det som förvånar mig, och det är därför jag försöker försvara det, är en sorts universalism. Museer som Prado eller Louvren visar att vi är olika. Men i slutändan tillhör vi alla något som kallas mänsklig art.
Klockan är tio till sju på eftermiddagen.
Centralgalleriet myllrar av besökare. Leila Slimani tar sig igenom detta utrymme som hyser de stora dukarna av Titian, Tintoretto och Veronese. Han stannar framför 'The Three Graces' av Rubens. «Sättet Rubens målar kroppen på är kulturellt.
Det antar en synvinkel. Om du tänker efter så finns anatomin kvar över tiden.
Det är helt enkelt anatomi. Och vi kanske känner oss väldigt långt ifrån dem, men samtidigt känner jag att de talar om något som går utanför min kultur och min synvinkel.
Detta är också mitt arv. Förstår du vad jag menar? Varsågod, jag ska lyssna på dig. -Det är något väldigt vackert som James Baldwin sa, som en svart amerikansk man, när han kom till Frankrike.
När han såg Notre Dame-katedralen sa han: "Det är också mitt arv." Det är inte ett sätt att säga: "Åh, jag glömmer imperialism och kolonialism." Nej, det är tvärtom. Vissa saker är så vackra, så mänskliga och så utmärkta att jag har rätt att säga: "Rubens är också mitt arv." -Låt oss gå tillbaka till utgångspunkten. Måla?
Skriva? Tänka? -Jag tror att måleri och skrivande inte handlar om att ställas ut. Att skriva handlar också om att inte säga saker.
Och jag tror att målning består av att gömma saker, inte berätta allt. Vi lever i en värld där människor vill visa allt. Vi vill visa vilka vi är, vart vi åker på semester, det och det.
Och jag tror att konst är annorlunda.
Konst är en förfalskningsprocess. Du tror att du tittar på verkligheten, men det är inte verkligheten.
Det är något annat. Det är en annan sorts sanning. -Som i romanerna. -Exakt. Romanen är det enda sättet att komma in i någons inre.
Ingen annan konst tillåter det. Målning eller film är underbart, men de tillåter oss inte att komma in i en karaktärs sinne. Den som skriver kan inte vara fanatiker eller dogmatiker, men hur ska han visa oss vad som finns inuti den andre. 2020 publicerade Leila Slimani "The Country of Others" (War, War, War), den första delen av en självbiografisk trilogi inspirerad av hennes familj.
Han fortsatte med 'Look at us dancing' och med 'I will take the fire' satte han stopp för en monumental saga som skildrar förändringarna i det marockanska samhället. Liksom mormor Mathilde, mamma Aicha eller moster Selma måste huvudpersonerna i den här senaste delen Slimanis berättelser - hitta en plats i världen, lära sig nya koder, möta fördomar och till och med rasism. «Gå och kom inte tillbaka.
Var inte uppmärksam på dem. Lägg vax i öronen, knyt dig i masten och kom ihåg mina ord. Dessa historier om rötter är inget annat än ett sätt att gräva ner dig i jorden, så det förflutna, hemmet, föremålen, minnena spelar ingen roll. "Orsaka en stor brand och ta elden med dig", skriver Slimani på de sidorna, den där kvinnan som idag kan vara en kontinent, eller två, till och med tre. -Hur känner du dig efter att ha avslutat sagan 'The Country of Others'? -Lättad och nostalgisk.
Och dessutom väldigt orolig, för jag tänkte: okej, jag har klättrat mitt personliga berg, vad ska jag göra nu? Jag befinner mig i ett ögonblick av sökande.
Jag har många idéer. Men jag vet fortfarande inte vilken som blir bra. Leila Slimani vänder på huvudet och stannar plötsligt framför en duk av Velázquez. "Det här är Mars efter att ha haft sex med Venus.
Hon är borta. Och man kan se att han är utmattad och glad. Le, igen. "Jag älskar denna idé att krig, krigsguden, vid ett visst ögonblick är i fred med sig själv och lycklig för att han har haft kärlek.
Vapnen är på marken. Bara hjälmen finns kvar, men den är naken och sårbar. Jag tycker det är väldigt vackert.
Och jag vet inte varför, jag föreställer mig att hon tittar på honom. Och han tittar på henne. -Krig är alltid där. Konflikten. -Det är sant, jag vet inte varför -skribenten fortsätter att göra sitt, inne på museet-.
Denna 'Auto de Fe' intresserar mig också: inkvisitionen, reconquistan, utvisningen av morerna, fanatismen mot böcker, mot religion.
Det är något väldigt aktuellt. Vi lämnar bakom oss Gregorio Fosmans duk. Slimani avancerar mot en oljemålning av Juan de Pareja. "Vet du att han var en slav av Velázquez?
När han var ledig bestämde han sig för att bli målare. Här placerar han sig i en mycket kristen, mycket kristen och helig miljö. Jag älskar figuren av inkräktaren, den som inte borde vara här.
Men det är här. Och det var också vad jag sa till dig: i de målningarna finns det alltid ett element som destabiliserar. Om du är väldigt uppmärksam finns det alltid en kropp som inte ska finnas där, ett föremål som inte ska finnas där. -Känner du dig också malplacerad i det nutida Europa? -Jag upplever att vi befinner oss i ett märkligt politiskt ögonblick, både i Europa och i USA.
Jag är rädd för vad vi gör med artificiell intelligens, med människors förmåga att använda sina sinnen, tänka och ha en sann dialog med varandra. Teknikens mäktiga människor, många populister i Europa, vill inte att vi ska utbildas. Jag är väldigt rädd för bristen på hänsyn till kultur, för utbildning, för komplexitet.
Jag tror att om några år kommer personerna i spetsen för dessa företag att ha mer makt än våra presidenter och ministrar. De "svarta målningarna" nås genom att gå nerför några stentrappor till bottenvåningen. Leila Slimani går ett steg före.
Klockan är halv åtta på eftermiddagen och besökarna trängs ner på nedfarten som leder till ett mer avskilt utrymme, nästan i mörker. När författaren kommer in i rummet som är tillägnat Francisco de Goya stannar författaren i mitten och vänder sig till höger om henne, där "The Coven" visas och talar rakt ut. «Jag tror, när man ser på det här, att våldet inte alls har utrotats, att folk fortfarande är lika fanatiska. Titta på de där ansiktena, lyssna på en enorm get.
Det får mig att tänka på den nuvarande eran och gör mig besviken. "Min generation trodde på framsteg, den trodde på kollektiv intelligens." Han går några steg framåt utan att ta blicken från dukarna. "Och i verkligheten... finner vi samma dumhet, samma våld som vi ser i Goyas målningar." Han pausar igen. «Det är det som rör mig när jag ser dessa målningar: besvikelse. Hur är det möjligt att människor på samma gång är så extraordinära och så hemska, och samtidigt så dumma. "Den desperationen berör mig djupt." Han närmar sig Goyas målning. Figurerna tycks dyka upp på en gång ur mörkret. «Det är som om han meddelade något som skulle hända.
Det där odjuret som är där, som talar till dem, och alla tittar på det, alla verkar lyssna på det..., och du har intrycket att det är en berättelse om dumhet -Slimani kommer lite närmare-. Jag lärde mig att i Goya finns det ingen linje. Han ritar inte, han målar direkt.
Det är det magnifika med Pradomuseet: det är ett klassiskt museum som redan tillkännager modern konst. Vart du än går ser du Pablo Picasso, du ser Joan Miró...
Det är extraordinärt. Detta museum är inte låst i sin klassicism: det innehåller redan, i grodd, framtiden. Det dunkla rummet ger intrycket av att vara mindre.
Åskådarna är närmare varandra och bristen på plats leder oss direkt till Saturnus. «När jag tittar på det undrar jag vem det är som slukar oss. Det är någon som slukar oss just nu. Vem är det?
Elon Musk? Donald Trump? Någon slukar oss, utan tvekan.
Han är tyst en stund och tittar på mig. "Jag identifierar mig med den där lilla kroppen som slukas." Genom Leila Slimanis ögon blir skönhet en varning. För de som följer med henne kvarstår känslan av att Slimani går igenom samlingen som om han skulle gå igenom ett minfält. Under hans blick är något alltid på väg att explodera.
Framför henne blir dukarna speglar, eller kanske, varför inte, enorma och uråldriga obesvarade frågor.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
8 maj 2026, 09:35
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
La mirada de Leila Slimani en el Museo del Prado: «Alguien nos está devorando»
Beskrivning
Todos los días, de nueve a diez y media de la mañana, Leila Slimani recorre el Museo del Prado. Lo hace acompañada. «Elegimos un tema o un estilo de pintura, hacemos un recorrido y mantenemos un diálogo. Cada tema me lleva a otro, y luego a otro, y otro». Slimani sonríe. Es la quinta autora en participar en la residencia de escritura que organiza la pinacoteca madrileña. Lleva aquí dos semanas y tiene muy claro por dónde quiere ir hoy. «Empecemos por Zurbarán ». Leila Slimani cruza la sala como una furia más. Nada más salir del ascensor, la premio Goncourt gira a la izquierda y avanza hacia la sala 9A. «Hay varias pinturas de batallas que me gustan. Especialmente esta», señala 'La recuperación de Bahía de Todos los Santos ', un óleo pintado por Juan Bautista Maíno entre 1634 y 1635 y que ahora se exhibe próximo a 'La rendición de Breda', de Velázquez. -¿Qué es lo que le atrae en particular de esta batalla? -Hay una mezcla. Aquí tienes a los paganos, los primeros pueblos, los holandeses, los españoles y también a los judíos rezando. Es la otredad, la alteridad. En los cuadros de batallas, los cuerpos están muy juntos. Mi abuela y mi abuelo se conocieron en la Segunda Guerra Mundial . Ella era blanca, él era africano, se enamoraron y formaron una familia. Es lo paradójico de las guerras: las cosas que quizá no ocurrirían sin ellas. Leila Slimani se sienta en un banco de madera, posa para Ignacio Gil, el fotógrafo. Luego se incorpora, se acerca el centro de la sala y mira el óleo desde lejos. Admira, levanta los brazos, explica sus ideas como si se manifestaran ante ella en ese momento. «Ocurren muchas cosas en los conflictos. En la guerra los hombres y las mujeres intentan proteger una frontera, o también intentan expandirse más allá de ellas -señala 'La rendición de Breda', de Velázquez -. La guerra es algo que tengo presente ». La escritora camina unos pasos, se acerca a uno de los lienzos de Zurbarán dedicados a los trabajos del hijo de Júpiter y lo señala con el índice. «Aquí tienes a Hércules cuando separa África de Europa y construye las columnas de Gibraltar. Así que ese es mi cuadro, porque esa es mi historia. Quizá sin Hércules yo sería otra persona . Sería española». Slimani sonríe con el cuerpo entero. Es delgada y menuda, y sin embargo parece que dentro de ella cabe un continente, o puede que dos. -En sus libros narra el colonialismo sin juzgarlo. -Lo veo como parte de la historia y de la condición humana. El papel de un artista es mirar el fondo. Si miramos solo el primer plano no obtendremos toda la información. La belleza puede que sea eso: un lugar para pensar, para repensar tu propia identidad, para repensar el mundo en el que vives. Cuando miro estas pinturas tan grandes pienso que estoy en algún lugar. Leila Slimani nació en Rabat (Marruecos), en 1981. De padre marroquí y madre franco-argelina, al terminar su formación en el liceo francés de Rabat, se matriculó en el Instituto de Estudios Políticos de París. Tras ejercer como periodista en 'L'Express' y 'Jeune Afrique', decidió dedicarse por completo a la literatura. Con su primera novela, 'En el jardín del ogro' (2014), recibió el reconocimiento unánime de la crítica. 'Canción dulce', su segunda novela, consolidó su carrera al obtener el premio Goncourt 2016. Su forma de aprehender el mundo y narrarlo fascinó entonces a los lectores como fascina ahora a quien la escucha, de pie, ante un lienzo de José de Ribera que lleva por título 'La mujer barbuda'. «Me gusta la idea de lo distinto, de los monstruos, de los fenómenos. Siempre ha existido. Tienes todos los bufones, los de Velázquez . El cuerpo que no encaja, que es diferente, que no es igual: el enfermo, el pequeño, el deforme». -Lo diferente… -Al mismo tiempo creo que hay mucha dignidad en esta imagen. Aunque ella sea extraña, la forma en que nos mira, con cierto orgullo, no quiere disculparse por lo que es. -Usted mira como escribe. ¿Percibe alguna diferencia entre palabra e imagen? -Tanto si eres lector como espectador tienes que usar tu pensamiento crítico, tus referencias, establecer vínculos. Porque la pintura es una conversación tanto como la escritura. Cuando escribo, estoy en conversación con escritores que amo, que murieron, pero que me influyeron mucho. Pienso en Velázquez. Viaja a Italia y aprende mucho de los italianos. Luego los impresionistas vendrán al Prado , descubrirán a Velázquez y eso cambiará para siempre su manera de pintar. Es exactamente como en la literatura: una conversación. -¿En qué se parecen un museo y una biblioteca? -En una biblioteca los libros están cerrados. Debes consultarlos a solas. Aquí no. Es divertido observar a la gente. Simplemente caminan o reservan un restaurante en el móvil delante de un cuadro. He estado, ya sabes, espiándolos. Es muy interesante. Pero al mismo tiempo un museo debería ser así. Eres libre de ir y quedarte delante de un cuadro y pasar mucho tiempo allí. -Cambian de un siglo a otro las mujeres, los niños, los hombres. ¿Se siente identificada con alguno? -Lo que me asombra, y por eso intento defenderlo, es una especie de universalismo. Museos como el Prado o el Louvre muestran que somos diferentes. Pero al final todos pertenecemos a algo llamado la especie humana. Son las siete menos diez de la tarde. La galería central es un hervidero de visitantes. Leila Slimani se abre paso por este espacio que alberga los grandes lienzos de Tiziano, Tintoretto y Veronés. Se detiene frente a 'Las tres gracias', de Rubens . «La manera en que Rubens pinta el cuerpo es cultural. Supone un punto de vista. Si lo piensas, la anatomía permanece en el tiempo. Es simplemente anatomía. Y puede que nos sintamos muy lejos de ellas, pero, al mismo tiempo, siento que hablan de algo que va más allá de mi cultura y mi punto de vista. Esto también es mi patrimonio. ¿Entiendes lo que quiero decir?». -Adelante, la escucho. -Hay algo muy hermoso que dijo James Baldwin, como hombre negro estadounidense, cuando llegó a Francia. Cuando vio la catedral de Notre Dame dijo: «Ese también es mi patrimonio». No es una manera de decir: «Ah, me olvido del imperialismo y el colonialismo». No, es lo contrario. Algunas cosas son tan hermosas, tan humanas y tan excelentes que tengo derecho a decir: «Rubens también es mi patrimonio». -Volvamos al punto de partida. ¿Pintar? ¿Escribir? ¿Pensar? -Creo que la pintura y la escritura no consisten en exhibirse. Escribir también consiste en no decir cosas. Y creo que la pintura consiste en ocultar cosas, no en contarlo todo. Vivimos en un mundo donde la gente quiere mostrarlo todo. Queremos mostrar quiénes somos, adónde vamos de vacaciones, esto y aquello. Y creo que el arte es distinto. El arte es un proceso de falsificación . Crees que miras la realidad, pero no es la realidad. Es otra cosa. Es otro tipo de verdad. -Como en las novelas. -Exacto. La novela es la única manera de entrar en el interior de alguien . Ningún otro arte permite eso. La pintura o el cine son maravillosos, pero no permiten entrar en la mente de un personaje. Quien escribe no puede ser un fanático ni un dogmático, si no cómo va a mostrarnos lo que hay dentro del otro. En 2020, Leila Slimani publicó 'El país de los otros' (Guerra, guerra, guerra), primera parte de una trilogía autobiográfica inspirada en su familia. Continuó con 'Míranos bailar' y con 'Me llevaré el fuego' puso fin a una monumental saga que retrata los cambios de la sociedad marroquí . Como la abuela Mathilde, la madre Aicha o la tía Selma, las protagonistas de esta última entrega -trasuntos de Slimani- han de buscar lugar en el mundo, aprender nuevos códigos, afrontar los prejuicios e incluso el racismo. «Vete y no vuelvas. No les hagas caso. Ponte cera en los oídos, átate al mástil y recuerda mis palabras. Esas historias de raíces no son más que una forma de clavarte en el suelo, así que poco importan el pasado, el hogar, los objetos, los recuerdos. Provoca un gran incendio y llévate el fuego», escribe en esas páginas Slimani, esa mujer que hoy podría ser un continente, o dos, incluso tres. -¿Cómo se siente después de terminar la saga 'El país de los otros'? -Aliviada y nostálgica. Y también muy ansiosa, porque pensaba: vale, he escalado mi montaña personal, ¿qué voy a hacer ahora? Estoy en un momento de búsqueda. Tengo muchas ideas. Pero todavía no sé cuál será la buena. Leila Slimani gira su cabeza y se detiene de forma abrupta ante un lienzo de Velázquez. «Este es Marte después de haber tenido sexo con Venus . Ella se ha ido. Y puedes ver que él está agotado y feliz». Sonríe, otra vez. «Me encanta esta idea de que la guerra, el dios de la guerra, en cierto momento está en paz consigo mismo y feliz porque ha tenido amor. Las armas están en el suelo. Solo conserva el casco, pero está desnudo y vulnerable. Creo que es muy hermoso. Y no sé por qué, imagino que ella lo está mirando. Y él la mira a ella». -La guerra siempre está. El conflicto. -Es verdad, no sé por qué -la escritora sigue a lo suyo, museo adentro-. Este 'Auto de Fe' también me interesa: la Inquisición , la Reconquista, la expulsión de los moriscos, el fanatismo contra los libros, contra la religión. Hay algo muy actual. Dejamos atrás el lienzo de Gregorio Fosman. Slimani avanza hacia un óleo de Juan de Pareja. «¿Sabes que fue esclavo de Velázquez? Cuando fue libre, decidió convertirse en pintor. Aquí se coloca a sí mismo en un entorno muy cristiano, muy cristiano y sagrado. Me encanta la figura del intruso, de aquel que no debería estar aquí. Pero está aquí. Y eso es también lo que te decía: en esos cuadros siempre hay un elemento que desestabiliza. Si estás muy atento, siempre hay un cuerpo que no debería estar ahí, un objeto que no debería estar ahí». -¿Se siente usted también fuera de lugar en la Europa contemporánea? -Siento que estamos en un momento político extraño, tanto en Europa como en Estados Unidos. Tengo miedo de lo que estamos haciendo con la inteligencia artificial, con la capacidad de las personas para usar su mente, pensar y tener un verdadero diálogo con el otro. La gente poderosa de la tecnología, muchos populistas en Europa, no quieren que estemos educados. Tengo mucho miedo de la falta de consideración por la cultura , por la educación, por la complejidad. Creo que dentro de unos años las personas al frente de esas empresas tendrán más poder que nuestros presidentes y ministros. A las 'Pinturas Negras' se llega bajando por unas escaleras de piedra hasta la planta cero. Leila Slimani camina un paso por delante. Son las siete y media de la tarde y los visitantes se agolpan en el descenso, que conduce a un espacio más recogido, casi en penumbra. Al entrar en la sala dedicada a Francisco de Goya , la escritora se detiene en el centro y gira hacia su derecha, donde se exhibe 'El aquelarre' y habla sin rodeos. «Pienso, mirando esto, que no se ha erradicado en absoluto la violencia, que la gente sigue siendo igual de fanática. Mira esos rostros, escuchando a una enorme cabra. Me hace pensar en la época actual y me genera decepción. Mi generación creyó en el progreso, creyó en la inteligencia colectiva». Avanza unos pasos, sin apartar la mirada de los lienzos. «Y en realidad…, nos encontramos con la misma estupidez , la misma violencia que vemos en los cuadros de Goya». Hace otra pausa. «Eso es lo que me conmueve al ver estos cuadros: la decepción. Cómo es posible que el ser humano sea a la vez tan extraordinario y tan horrible , y al mismo tiempo tan estúpido. Esa desesperación me toca profundamente». Se acerca a la pintura de Goya. Las figuras parecen emerger todas de golpe de entre la oscuridad. «Es como si anunciara algo que iba a ocurrir. Esa bestia que está ahí, que les habla, y todos la miran, todos parecen escucharla…, y tienes la impresión de que es una historia sobre la estupidez -Slimani se acerca otro poco más-. Aprendí que en Goya no hay línea. No dibuja, pinta directamente. Eso es lo magnífico del Museo del Prado: es un museo clásico que ya anuncia el arte moderno. Vayas donde vayas, ya ves a Pablo Picasso , ya ves a Joan Miró… Es extraordinario. Este museo no está encerrado en su clasicismo: contiene ya, en germen, el futuro». La sala en penumbra da la sensación de ser más pequeña. Los espectadores están más cerca unos de otros y la falta de espacio nos conduce directamente a Saturno. «Cuando lo miro, me pregunto quién es el que nos está devorando. Hay alguien que nos devora en este momento. ¿Quién es? ¿Elon Musk? ¿Donald Trump? Alguien nos devora, sin duda». Guarda silencio un instante y me mira. «Yo me identifico con ese pequeño cuerpo que está siendo devorado». A través de los ojos de Leila Slimani la belleza se convierte en advertencia . Para quien la acompaña, permanece la sensación de que Slimani recorre la colección como quien atraviesa un campo de minas. Bajo su mirada, algo siempre está a punto de estallar. Frente a ella, los lienzos se convierten en espejos, o acaso, por qué no, en inmensas y antiguas preguntas sin responder.
