Kol i hjärtat
Jag kommer inte ihåg åldern. Men jag var kanske fyra år när min farfar satte mig på en ångmaskin i Miranda de Ebro-lagret. Det som finns kvar i mitt minne är en öm full av kol och bilden av stokern som kastar spadar i pannan.
I min barndom var kol en estetik och ett sätt att försörja sig. Många år senare mindes jag min barndom inte med en muffins doppad i te som Proust utan med doften av kol på en station i Puertollano. Tiden har suddat ut spåren av den järnvägen, spåren demonterades och såldes för skrot och många av dess stationer revs.
Det var 1970 när FEVE, ett publikt företag, beslutade att stänga linjen som förenade gruvbassängerna Peñarroya och Puertollano, en 148 kilometer lång järnväg som korsade Sierra Morenas oländiga terräng. En annan gren gick från Puertollano till Fuente del Arco, en gruvstad vid foten av den bergskedjan. Allt började 1893 när Peñarroya Mining and Metallurgical Society, skapat med kapital från Rothschilds, beslutade att bygga en järnvägsförbindelse för att transportera kol, bly och andra mineraler från Peñarroya och Puertollano bassängerna till Madrid och andra punkter i Spanien.
Arbetena slutfördes inte förrän 1924, då gruvtågen kopplade samman i Puertollano med MZA:s nationella nätverk. Det sades på den tiden att i Peñarroya var fransmännen mer ansvariga än regeringen, eftersom företaget hade så stort ekonomiskt inflytande att det byggde hem, sjukhus, skolor, kasinon och kyrkor för sina anställda, vilket skapade en autentisk företagsstad. Franska var ett vanligt språk bland ingenjörer och chefer och många interna dokument skrevs på det språket.
Rutten, med viadukter och tunnlar, fick passera en sträcka på mer än 50 kilometer av brant stigning, vilket tvingade linjen att delvis elektrifieras, eftersom ångmaskinerna knappt hade kraft att bära containrarna lastade med malm. Fram till sent på 1900-talet hade tågen bromsmän som manuellt manövrerade vagnarnas bromsar för att förhindra urspårningar. Resenärerna döpte en av tunnlarna till La Risa på grund av hur ofta maskinen fastnade i det branta området. 1956 förstatligade staten den linje som hade upphört att vara lönsam.
Konvojernas sammansättning var blandad. Den hade fack för passagerare, utrymmen för gods och även utdelade postsäckar. Den cirkulerade på en smal väg som var en meter bred.
Den korsade provinserna Badajoz, Córdoba och Ciudad Real med tre eller fyra dagliga rundresor. Några av stadsborna beräknade tiden genom passagen av La Estrecha, det populära smeknamnet för denna järnväg. Linjens existens är full av anekdoter.
När gruvskiftet i El Horcajo tog slut var dussintals gruvarbetare tvungna att ta tåget. Om en arbetare kom springande medan konvojen började röra sig skulle föraren vänta ytterligare några sekunder. Det var ingen skriven regel, men på en järnväg där nästan alla kände varandra – gruvarbetare, järnvägsarbetare och grannar – var det en mycket uppskattad gest av kamratskap.
Tågen tappade små kolbitar under färden. Många barn väntade vid vägen för att plocka upp dem och ta dem hem, där de användes för att tanka eldstaden eller köket. Det var tider av svårigheter, av ett Spanien som bara de äldsta minns.
Idag har den gamla gruvlinjen delvis omvandlats till en greenway och några av dess stationer har omvandlats till restauranger eller nöjesställen. Minnet av La Estrecha är fortfarande levande hos dem som arbetade i gruvorna, reste i dess vagnar eller samlade de där kolbladen.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
13 july 2026, 00:33
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Carbón en el corazón
Beskrivning
No puedo recordar la edad. Pero tal vez tenía cuatro años cuando mi abuelo me subió a una máquina de vapor en el depósito de Miranda de Ebro. Lo que queda en mi memoria es un tender lleno de carbón y la imagen del fogonero arrojando paladas a la caldera. El carbón fue en mi infancia una estética y una forma de ganarse la vida. Muchos años después, rememoré mi niñez no con una magdalena mojada en un té como Proust sino con el olor a carbón en una estación de Puertollano. El tiempo ha ido borrando los rastros de aquel ferrocarril, las vías fueron desmanteladas y vendidas como chatarra y muchas de sus estaciones, demolidas. Corría 1970 cuando FEVE, empresa pública, decidió cerrar la línea que unía las cuencas mineras de Peñarroya y Puertollano, un ferrocarril de 148 kilómetros que atravesaba la accidentada orografía de Sierra Morena. De Puertollano partía otro ramal a Fuente del Arco, localidad minera en las estribaciones de esa cadena montañosa. Todo comenzó en 1893 cuando la Sociedad Minera y Metalúrgica de Peñarroya, creada con capital de los Rothschild, decidió construir un enlace ferroviario para transportar carbón, plomo y otros minerales desde las cuencas de Peñarroya y Puertollano a Madrid y otros puntos de la geografía española. Las obras no estuvieron terminadas hasta 1924, cuando los trenes mineros conectaban en Puertollano con la red nacional de la MZA. Se decía en aquellos tiempos que en Peñarroya mandaban más los franceses que el Gobierno, ya que la compañía tenía tanta influencia económica que construyó viviendas, hospitales, escuelas, casinos e iglesias para sus empleados, creando una auténtica ciudad de empresa. El francés era un idioma habitual entre los ingenieros y directivos y muchos documentos internos se redactaban en ese idioma. El trayecto, con viaductos y túneles, tenía que pasar un tramo de más de 50 kilómetros de pronunciada subida, lo que obligó a electrificar parcialmente la línea, ya que las máquinas de vapor apenas disponían de potencia para acarrear los contenedores cargados de mineral. Hasta avanzado el siglo XX, los trenes llevaban guardafrenos que accionaban manualmente los frenos de los vagones para evitar descarrilamientos. Los viajeros bautizaron uno de los túneles como el de La Risa por la frecuencia con la que la máquina se atascaba en aquel paraje de fuerte pendiente. En 1956, el Estado nacionalizó la línea que había dejado de ser rentable. La composición de los convoyes era mixta. Llevaba compartimentos para pasajeros, espacios para mercancías y también distribuía sacas de correos. Circulaba por una vía estrecha de un metro de ancho. Atravesaba las provincias de Badajoz, Córdoba y Ciudad Real con tres o cuatro trayectos diarios de ida y vuelta. Algunos de los habitantes de los pueblos calculaban la hora por el paso de La Estrecha, el apodo popular de este ferrocarril. La existencia de la línea está llena de anécdotas. Cuando terminaba el turno de la mina en El Horcajo, decenas de mineros tenían que coger el tren. Si algún trabajador llegaba corriendo mientras el convoy empezaba a moverse, el maquinista aguardaba unos segundos más. No se trataba de una norma escrita, pero en un ferrocarril donde casi todos se conocían —mineros, ferroviarios y vecinos— era un gesto de compañerismo muy estimado. Los trenes perdían pequeños trozos de carbón durante el recorrido. Muchos niños esperaban junto a la vía para recogerlos y llevarlos a casa, donde servían para alimentar el brasero o la cocina. Eran tiempos de penuria, de una España que solo recuerdan los más viejos. Hoy la antigua línea minera ha sido reconvertida parcialmente en vía verde y algunas de sus estaciones, en restaurantes o lugares de ocio. La memoria de La Estrecha sigue viva en quienes trabajaron en las minas, viajaron en sus vagones o recogieron aquellas briznas de carbón.
