Javier Marias, nu när han är odödlig
Javier Marías titulerade ett av sina kompendier med berättelser, "Cuando fue mortal", som publicerades 1996. Alla läsare av Javier Marías vet att det finns två centrala teman som korsar hans arbete, genom titlarna och åren: kommunikationen mellan levande och döda och det som han kallade, med en fras inspirerad av The Bardo, "The Black Back of Time" ("Dark Back of Time"), en titel som han gav till vad som kanske är hans mest personliga och definitiva bok. Därför är det överväldigande att läsa och skriva om Javier Marias, när det har varit sant att han är dödlig, och när det är fyra år sedan han var det.
De kommer att ha uppfyllts igår, om läsaren läser ABC Cultural i tryck. Det har aldrig förekommit en liknande sorg i Spanien för en författare som den som inträffade med förlusten av Javier Marías, som om läsarna var medvetna om att hans figur, hans stil och, i slutändan, den värld han hade gett oss, inte kunde upprepas . Det är allt liv, men inte all litteratur.
Just i flera av de essäer eller anteckningar som den här boken redigerad av Inés Blanca samlar in har Marías hänvisat, som hon gjorde varje gång hon skrev, till kölvattnet av sina två stora mästare : Lawrence Sterne och Miguel de Cervantes. När det gäller den förra ger han värdefull information, som att ha informerat oss om sin rädsla (hans lärare Benet och hans dåvarande vänner: Azúa och Molina Foix) den dag då den store Claudio Guillén gav honom i uppdrag, när Javier var 27 år gammal, att översätta "Tristram Shandy". Vad han säger om en sådan bok är en kompass för varje författare som verkligen vill vara en, övertygad om att Marías var att romaner som Sternes, som han varnar oss för är den som kommunicerar Cervantes med Joyce, är modernare än någon vi kan läsa idag.
I noten som han gör till den berömda sonetten "Cerrar puede mis ojos..." av Francisco de Quevedo ger han oss denna definition av framtiden och döden : "Det är inte att sluta leva och att det inte finns någon framtid - det vill säga mer kunskap, mer nyfikenhet, mer skratt - men vissheten om att med dig kommer dina minnen och ditt förflutna att försvinna, att du inte längre kommer att" flyta "i världen... Hur mycket du har levt, sett, hört, tänkt och känt". Kärleken i den sonetten räddade älskaren från död och glömska.
Javier Marías litteratur har också räddat honom från den döden, eftersom det är omöjligt för hans kunskap, hans skratt, hans nyfikenhet att inte dyka upp (vilken vacker definition på vad det är att leva!). Liksom det spöket för fru Muir, hennes spöklika figur med vilken hon titulerade sina artiklar och flera av sina böcker, kommer till liv, är det en figuration att den som i varje ord har varit ett skrivet liv kommer att existera så länge ordet fortsätter att ägas av varje läsare i framtiden och åtföljer hans skratt, kunskap och den radikala nyfikenheten. Bland de olika glosorna och reflektionerna häri har jag två kvar, angående Cervantes och en annan av hans lärare: John Ford.
I en uppsats full av intelligens, tillsammans med "Centaurs of the desert", är filmen "Two ride together" orättvist undervärderad. Och i förhållande till Cervantes kan hans glans till XXXII av "Don Quijote" från 1605 vara en av de djupaste reflektionerna om styrkan i litteratur och berättande för att skapa verkligt liv, bortom den verkliga existensen. Marías kommenterar att vi tycker att det är otroligt det uppenbara att Dulcinea inte existerade, inte heller Don Quixote existerade; även den här överensstämmer med den uppfunna versionen som Sancho gav.
Dess existens är resultatet av underbarnet av fiktion, som kan ge liv och sanning med sin enda berättelse till det som aldrig korsade världen. Det litterära ordet, den tid då den levande och den döda dialogen, är den sanna världen, det är livet. Javier Marías ord har gjort honom odödlig, men utan att han vill det har han redan vetat det.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
8 september 2026, 13:20
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Javier Marías, ahora que es inmortal
Beskrivning
Javier Marías tituló uno de sus compendios de relatos, 'Cuando fui mortal', publicado en 1996. Todos los lectores de Javier Marías conocen que hay dos temas centrales que atraviesan su obra, a través de los títulos y los años: la comunicación de los vivos y los muertos y esa que llamó, con frase inspirada en El Bardo, 'la Negra espalda del tiempo' ('Dark Back of Time'), título que dio al que quizá sea su libro más personal y definitivo. Por eso resulta sobrecogedor leer, y escribir sobre Javier Marías, cuando ha sido cierto que es mortal, y cuando se cumplen cuatro años desde que lo fue. Se habrán cumplido ayer, si el lector lee el ABC Cultural en letra impresa. Nunca hubo en España un duelo semejante para un escritor como el que ocurrió con la pérdida de Javier Marías, como si los lectores fuesen conscientes de que su figura, su estilo y, en definitiva, el mundo que nos había regalado, eran irrepetibles . Lo es toda vida, pero no toda literatura. Precisamente, en varios de los ensayos o notas que este libro editado por Inés Blanca recoge se ha referido Marías, como hacía cada vez que escribía, a la estela de sus dos grandes maestros : Lawrence Sterne y Miguel de Cervantes. Respecto al primero aporta datos preciosos, como habernos informado de sus miedos (el de su maestro Benet y sus entonces amigos: Azúa y Molina Foix) el día en que el gran Claudio Guillén le encargara, cuando Javier tenía 27 años, la traducción del 'Tristram Shandy'. Lo que dice de tal libro es toda una brújula para cualquier escritor que quiera serlo de verdad, convencido como estaba Marías de que novelas como la de Sterne que, según nos advierte es la que comunica a Cervantes con Joyce, son más modernas que cualquiera que podamos leer hoy. En la nota que hace al famoso soneto 'Cerrar podrá mis ojos…' de Francisco de Quevedo , nos regala esta definición del futuro y de la muerte : «No es dejar de vivir y que ya no haya más futuro —es decir, más conocimiento, más curiosidad, más risas— sino la certeza de que con uno desaparecerán sus recuerdos y su pasado, de que ya no 'flotará' en el mundo… Cuanto uno ha vivido, visto, oído, pensado y sentido». El amor en aquel soneto salvó al amante de la muerte y el olvido. La literatura de Javier Marías lo ha salvado igualmente de esa muerte, pues resulta imposible que no comparezcan su conocimiento, sus risas, su curiosidad (¡que definición tan hermosa para lo que es estar vivo!). Como aquel fantasma para la señora Muir, esa figura fantasmal suya con la que titulaba sus artículos y varios de sus libros, cobra vida, es figuración de que quien ha sido en cada palabra una vida escrita existirá mientras la palabra continúe haciéndola suya cada lector del futuro y acompañe sus risas, conocimiento y aquella radical curiosidad. De entre las diferentes glosas y reflexiones aquí contenidas me quedo con dos, a propósito de Cervantes y otro de sus maestros: John Ford. De este último reivindica en un ensayo lleno de inteligencia, junto a ‘Centauros del desierto’, la película ‘Dos cabalgan juntos’ injustamente minusvalorada. Y en relación a Cervantes, su glosa al XXXII del 'Quijote' de 1605 puede que sea una de las más hondas reflexiones sobre la fuerza de la literatura y la narración para crear vida verdadera, más allá de la existencia real. Comenta Marías que nos resulta increíble la obviedad de que Dulcinea no existió, como tampoco existió don Quijote; incluso éste se amolda a la versión inventada que diera Sancho. Su existencia es resultado del prodigio de la ficción, capaz de dar vida y verdad con su sola narración a lo que nunca atravesó el mundo. La palabra literaria, el tiempo en que los vivos y los muertos dialogan, es mundo verdadero, es vida. La palabra de Javier Marías lo ha hecho inmortal, aunque sin él quererlo, ya haya sabido.
