Irene Grau och Marco Giordano: kropp, materia och energi på IVAM
Andra delen av projektet 'Territories in transit / Solo duo', ett initiativ som syftar till att aktivera IVAMs samarbete med andra utställningslokaler och främja kunskapen och närvaron av valencianska konstnärer. Den här gången är kuratorskapet lika dubbelt, vilket säkerligen kommer att accentuera den alltid nödvändiga dialogen med den andre. 'Jag kallar dig kropp' är den suggestiva titeln som anspelar på det faktum att utvidga detta koncept – mänskligt, i första hand – till olika naturliga eller artificiella element som är en del av det rörliga och föränderliga territorium vi rör oss i. Ämnet är reduktionistiskt av nödvändig natur, och faller oftast i förenklingar baserade på generaliseringar.
Samma sak händer med ordet 'materia', som vi förknippar med något påtagligt, fast och till och med tungt, men som kan vara något så immateriellt och abstrakt som ett studie- eller forskningsobjekt. Irene Grau (Valencia, 1986) och Marco Giordano (Turín, 1988) är de nödvändiga aktörerna i sina respektive arbetsprocesser djupt kopplade till de föreslagna koncepten. Materia reducerad till sin jordiska, erfarenhetsmässiga och processuella grad noll i fallet med Grau.
Materia förvandlad till skulptur, bild, ljud, ord, ljus, rörelse, hos Giordano. Jag finner särskilt anmärkningsvärd den lyckliga "integration av motsatser" (jungiansk maxim som definierar processen för individuation) perfekt tillämplig på dessa två vägar för utforskning av kreativitet kopplade till det relationsspel som varje konstnär etablerar med olika miljöer och sammanhang. De vägar som tas är praktiskt taget omvända: från kroppslig handling till bildmaterialitet (Grau); från multiform materia till energi i konstant förändring av tillstånd (Giordano).
Resultaten är slående olika: nykterhet, upprepning, mineralkromatik, rigorös organisation av de sammansatta elementen och rummet; överflöd, mångfald, kromatisk artificialitet och stridens, slumpmässig och dynamisk fördelning av flera fragmentariskt komplexa objekt. Det råder ingen tvekan när det gäller att tillskriva författarskapet till vart och ett av de femtiotal stycken som utgör händelsen. I entréområdet presenteras deras kraftfulla visitkort, ett uttalande av korsade dialoger som kommer att förstärkas i ett annat mellanrum där två motsatta verk samsas igen.
Giordano först och Grau senare visar olika projekt som utförts tidigare och uttryckligen, och visar deras respektive förhållningssätt till djupgående problem som förbinder energier med materialiteter. Paul Klee konstaterade att "konst gör synlig", något som utan tvekan är en gemensam nämnare i detta fall. Irene Grau ger genom intelligent användning av sin kroppsenergi form och kropp åt en serie 'målningar' där färgen på mineral- och växtelement spelas in och fixeras på olika tyger halvvägs mellan det bildmässiga, det skulpturala och installationen.
Marco Giordano tar genom nyfikenhetens omättliga uppfinningsrikedom upp till ytan och plockar ur den dolda ledningar (vener av energi och information) som går genom inälvorna av land och hav för att iscensätta ett nästan operatiskt spektakel tänkt som ett totalt konstverk där det tilltalar/bombarderar våra sinnen och vår fantasi.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
15 july 2026, 14:51
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Irene Grau y Marco Giordano: cuerpo, materia y energía en el IVAM
Beskrivning
Segunda entrega del proyecto 'Territorios en tránsito / Solo dúo', una iniciativa que pretende activar la colaboración del IVAM con otros espacios expositivos e impulsar el conocimiento y la presencia de artistas valencianos. Esta vez el comisariado es igualmente dual, lo que a buen seguro habrá acentuado el diálogo siempre necesario con el otro. 'Te llamo cuerpo' es el sugerente título que alude al hecho de ampliar este concepto –humano, en primera instancia– a diversos elementos naturales o artificiales que forman parte del territorio móvil y cambiante en el que nos movemos. El sujeto es reduccionista por naturaleza necesaria, cayendo las más de las veces en simplificaciones basadas en generalizaciones. Otro tanto pasa con la palabra 'materia', que asociamos a algo tangible, sólido y hasta pesado, pero que puede ser algo tan inmaterial y abstracto como un objeto de estudio o de investigación. Irene Grau (Valencia, 1986) y Marco Giordano (Turín, 1988) son los actores necesarios de sus respectivos procesos de trabajo profundamente vinculados con los conceptos propuestos. Materia reducida a su grado cero terrestre, vivencial y procesual en el caso de Grau. Materia transformada en escultura, imagen, sonido, palabra, luz, movimiento, en el de Giordano. Me parece especialmente destacable la feliz «integración de los opuestos» (máxima jungiana que define el proceso de individuación) perfectamente aplicable a estas dos vías de exploración de la creatividad ligada al juego relacional que cada artista establece con diferentes entornos y contextos. Los caminos recorridos son prácticamente inversos: de la acción corporal a la materialidad pictórica (Grau); de la materia multiforme a la energía en constante cambio de estado (Giordano). Los resultados son llamativamente diferentes: sobriedad, repetición, cromatismo mineral, organización rigurosa de los elementos compositivos y del espacio; exuberancia, diversidad, artificio y estridencia cromáticos, distribución aleatoria y dinámica de múltiples objetos fragmentariamente complejos. Ninguna duda a la hora de atribuir la autoría de cada una de las cincuenta y tantas piezas que componen la cita. En la zona de entrada se presentan sus contundentes tarjetas de visita, toda una declaración de diálogos cruzados que se verá reforzada en otro espacio intermedio en el que vuelven a convivir dos obras enfrentadas. Giordano primero y Grau después, despliegan diferentes proyectos realizados con anterioridad y exprofeso, mostrando sus respectivos acercamientos a profundas problemáticas que conectan las energías con las materialidades. Paul Klee afirmó que «el arte hace visible», algo que sin duda es común denominador en este caso. Irene Grau, mediante el uso inteligente de su energía corporal, da forma y cuerpo a una serie de 'pinturas' en las que el color de elementos minerales y vegetales se registra y fija en diferentes telas a medio camino entre lo pictórico, lo escultórico y lo instalativo. Marco Giordano, mediante el ingenio insaciable de la curiosidad, saca a la superficie y destripa el cableado oculto (venas de energía e información) que atraviesa las entrañas terrestres y marinas para orquestar un espectáculo casi operístico concebido como una obra de arte total en la que apela/bombardea nuestros sentidos y nuestra imaginación.
