Helen DeWitt mot alla och till vår fördel
Vid det här laget kostar det lite och ingenting att bekräfta – eftersom det är rättvist och rättvist – att Helen DeWitt är en legendarisk författare. Och den skarpa och korrekta myten om DeWitt (Maryland, 1957) avslöjades år 2000 med den storslagna publiceringen av det litterära UFO och den stora amerikanska romanen som var och fortsätter att vara "Den siste samurajen". Där gned sig plötsligt DeWitt - dotter till diplomater, utbildad i hela Latinamerika, ordboksöversättare och Dunkin' Donuts-anställd - som jämlikar med David Foster Wallace och Jonathan Franzen med en helt annorlunda roman.
Något som inte påminde om någonting, men som lyckades smälta samman William Gaddis postmoderna manövrar med J.
D. Salings epifaniska känslighet samtidigt som han hedrade Akira Kurosawa med babelskt och multitypografiskt tvång, spännande med en intrig där moder- och barnkärlek konfronterade hela världen.
Och han vann. Således svepte 'The Last Samurai' över Frankfurtmässan, såldes på många språk och skickade 100 000 exemplar i USA. Men drömmen förvandlades till en mardröm och författaren upptäckte att hon var djupt tacksam för sin förläggare av produktionsskäl för sin debut.
Och så blev DeWitt en slags litterär Unabomber, som fördömde (mellan erkända självmordsfantasier och verkliga försvinnanden) den misshandel som hon hade utsatts för av industrin samtidigt som hon, då och då, publicerade underverk som bara kunde definieras som dewittian: satiren för sexuellt arbete à la Mel Brooks eller "Lightning Rodious" (201 Rodious) artefakt-experiment à deux med Ilya Gridneff som är 'Your Name Here- (2025). Och - mellan det ena och det andra - volymen av berättelser + dikten 'Some Trick' (2018) och kortromanen 'The English Understand Wool' (2022) återförenas nu - med tillägg av två berättelser som inte förekommer i utgåvan på originalspråket - i denna 'Engelsmännen förstår ull och andra tricks'.
Bra nyheter. Lycka.
Halleluja. Meningar och stycken och hela sidor som leder, slingrigt men direkt, till lustiga beundran med sätt som Miguel de Cervantes och James Boswell och Laurence Sterne och Vladimir Nabokov och Italo Calvino och John Kennedy Toole och Georges Perec och Thomas Pynchon tycks komma överens om. Och diagram och föränderliga bokstäver och fotnoter och ordspel och matematiska formler och, naturligtvis, den ständiga raseri hos DeWitt mot döden av det illustrerade ljuset och den intellektuella världens dåraktiga konspiration mot honom (och särskilt alla de "förläggare" som inte dröjde med att brodera de scharlakansröda bokstäverna i författarskap och hans komplicerade tillfredsställelse, inte bara i författarskapets och hans komplicerade gratulationer. facklitteratur om personlighet för många så instabila).
Så här, varje typ av artist (med penna eller pensel eller tangentbord) som duellerar värdig Monte Cristo med horder av konsthandlare och litterära agenter och intrigerande akademiker förenade av dumheten i marknadsföring och politisk korrekthet och den dåliga gemena klausulen medan de jagar efter "nästa 2666" och missbrukar allt det där med "författarens död". Variationer lika roliga som desperata där DeWitt ler tandfyllda skratt. Och där läser vi vad som kommer och går från DeWitts passionerade impuls att kasta sig djärvt och huvudstupa in i en tom, grym värld.
Det är en smutsig värld där prestige och beundran vanligtvis inte översätts till att kunna klara sig. En sista notering från skribenten ger en redogörelse för detta och ber hennes följare om hjälp att "kämpa striden en dag till" så att "den plågade författaren" kan "ta sig an utmaningen på ett mindre slumpmässigt sätt". Ett annat bra (mycket bra) alternativ från S.O.S. är att köpa den här boken. 'The English Understand Wool' insisterar och förtätar samtidigt som de expanderar - minimaximalistiskt, lätt satir såväl som djupa karaktärsstudier, med något som låter som Henry James som filmad av Wes Anderson - dessa bekymmer och tvångstankar.
Det som till en början ser ut som en epistolär avledning urartar snabbt - och genererar - till ett tjat om att göra "memoarer" och "förläggare" krävande att berätta allt, "med känslor". Och, om det inte finns något att berätta och känna, då... Här, brådmogen och fantastisk och nomadisk berättare -Marguerite, under övervakning av 'Maman'- redo att bearbetas av och för marknaden från en kriminell episod redo att autofiktionaliseras eller något liknande.
En sista rad, en sista 'twist', sätter allt och alla på sin plats. Och det bekräftar för oss att - lyckligtvis, trots allt och lite intelligens, mot alla och från vår sida och oss på deras - fortsätter Helen DeWitt på sin plats och på sitt sätt och gör och gör upp sitt: sitt.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
29 june 2026, 14:39
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Helen DeWitt contra todos y a nuestro favor
Beskrivning
A esta altura del asunto, poco y nada cuesta afirmar -porque es justo y justiciero- que Helen DeWitt es una escritora legendaria. Y el afilado y certero mito de DeWitt (Maryland, 1957) fue desenvainado en el año 2000 con la publicación por todo lo alto de ese ovni literario y Gran Novela Americana que fue y sigue siendo 'El último samurái' . Allí, DeWitt -hija de diplomáticos, educada a lo largo y ancho de Latinoamérica, traductora de diccionarios y empleada de Dunkin' Donuts- de pronto se codeaba de igual a igual con David Foster Wallace y Jonathan Franzen con una novela muy diferente. Algo que no recordaba a nada, pero que se las arreglaba para fundir las maniobras posmodernas de William Gaddis con la sensibilidad epifánica de J. D. Salinger mientras honraba a Akira Kurosawa con compulsión babélica y multi-tipográfica emocionando con una trama donde el amor materno-filial se enfrentaba al mundo todo. Y vencía. Así, 'El último samurái' arrasó en la Feria de Frankfurt, se vendió a numerosos idiomas y despachó 100.000 ejemplares en EE.UU. Pero el sueño viró a pesadilla y la autora se descubrió muy endeudad a con su editorial por cuestiones de producción de su debut. Y así DeWitt se convirtió en una suerte de Unabomber literaria denunciando (entre confesas fantasías suicidas y desapariciones reales) los maltratos a los que había sido sometida por la industria mientras, de tanto en tanto, publicaba maravillas a las que sólo cabía definir como dewittianas: la sátira sexual-laboral à la Mel Brooks 'Lightning Rods' (2011) o el más que curioso artefacto-experimento à deux con Ilya Gridneff que es 'Your Name Here- (2025). Y -entre uno y otra- el volumen de cuentos + poema 'Some Trick' (2018) y la novela corta 'The English Understand Wool' (2022) ahora reunidos -con el añadido de dos relatos que no figuran en la edición en su idioma original- en este 'Los ingleses entienden de lana y otros trucos' . Gran noticia. Alegría. Aleluya. Oraciones y párrafos y páginas enteras que conducen, sinuosa pero directamente, a la admiración hilarante con modales en los que parecen comulgar Miguel de Cervantes y James Boswell y Laurence Sterne y Vladimir Nabokov e Italo Calvino y John Kennedy Toole y Georges Perec y Thomas Pynchon. Y diagramas y letras cambiantes y notas al pie y juegos de palabras y fórmulas matemáticas y, por supuesto, esa constante furia de DeWitt contra la muerte de la luz ilustrada y la necia conjura en su contra del mundo intelectual (y, en especial, de todos esos 'publishers' que no demoraron en bordarle la letras escarlata de autora 'non grata' y complicada no sólo en sus ficciones sino en la no-ficción de personalidad para muchos un tan inestable). Así, aquí, todo tipo de artista (con pluma o pincel o teclado) batiéndose a duelos dignos de Montecristo con hordas de mercaderes del arte y agentes literarios y académicos intrigantes unidos por la estupidez del marketing y de lo políticamente correcto y de la cláusula en mala-letra minúscula mientras se lanzan a la caza «del próximo 2666» y teorizan con mala-práctica sobre «la muerte del autor» y todo eso. Variaciones tan graciosas como desesperadas en las que DeWitt sonríe carcajadas rebosantes de dientes. Y por allí leemos de qué va y viene el apasionado impulso de DeWitt para arrojarse con arrojo y de lleno a un vacío mundo cruel. Es mundo inmundo en el que el prestigio y la admiración no suelen traducirse en un poder llegar a fin de mes. Una nota final de la escritora da cuenta de ello y pide ayuda a sus seguidores para «dar la batalla un día más» y que «la atormentada autora» pueda «afrontar el reto de un modo menos azaroso». Otra buena (muy buena) opción de S.O.S. es comprar este libro. 'Los ingleses entienden de lana' insiste y condensa a la vez que expande - mini-maximalísticamente, sátira ligera a la vez que profundo estudio de carácter, con algo que suena a Henry James como filmado por Wes Anderson - estas preocupaciones y obsesiones. Lo que en principio parece un divertimento epistolar enseguida degenera -y genera- en diatriba acerca del hacer 'memoir' y de 'publishers' exigiendo el contarlo todo, «con sentimientos». Y, si no hay nada que contar y sentir, entonces... Aquí, precoz y prodigiosa y nómade narradora -Marguerite, bajo la vigilancia de 'Maman'- lista para ser procesada por y para el mercado a partir de un episodio criminal listo para ser auto-ficcionalizado o algo así. Una línea final, un último 'twist' , pone a todo y a todos en su sitio. Y nos confirma que -por suerte, a pesar de todo y de unos cuantos de poca inteligencia, contra todos y de nuestra parte y nosotros de la suya- Helen DeWitt sigue en su lugar y a su manera y haciendo y deshaciendo de las suyas: la suya.
