Gesten att samla video på MACBA
Det är 'Gesten att filma. Videon i MACBA Collection' är en ny presentation av museets audiovisuella samlingar, organiserade i tre utställningskärnor som täcker olika sätt att förstå den rörliga bilden som ett verktyg för politisk intervention, minneskonstruktion och formella experimenterande. Uppsättningen samlar material från Video-Nou/Servei de Video Comunitari, verk donerade av Han Nefkens Foundation och fem viktiga filmer av Pere Portabella.
Tre genealogier som sammanstrålar i samma idé: filmning är inte att passivt registrera verkligheten, utan snarare att ta ställning framför den. Det mest avslöjande avsnittet är "Motinformation. Video-Nou / Servei de Vídeo Comunitari', curerad av María Berríos och Dani Gasol.
Trettio videor, sjutton opublicerade sedan sjuttiotalet, och nästan 300 dokument och foton rekonstruerar banan för en grupp som förvandlade den bärbara kameran till ett instrument för agitation, pedagogik och grannskapsdeltagande i övergången. Återvinning, digitalisering och katalogisering av arkivet med mer än tusen enheter och cirka 350 filmer är en relevant museiverksamhet. Bitar som 'Cykeldemonstration', 'Gatan är också vår', 'Ocaña.
Utställning i Mec-Mec-galleriet eller "Unga människor från grannskapet" svämmar över sitt dokumentära värde: de visar hur video kunde ge tillbaka ordet till dem som lämnades utanför historien. Denna kritiska impuls finner kontinuitet i "Ecos", kurerad av Clàudia Segura. Utställningen visar sju av de arton audiovisuella verk som donerats till MACBA av Han Nefkens Foundation.
Denna, som har främjat stipendier och produktioner i mer än två decennier, syftar inte till att bilda en privat samling, utan snarare att överföra verken till offentliga institutioner för att säkerställa bevarande, studier och cirkulation. Detta samarbete mellan privat samlande och ett offentligt museum är inte ett enkelt beskydd, utan ett ansvarsfullt sätt att utvidga det gemensamma arvet.
Kvaliteten på bitarna motiverar gesten. Aziz Hazara sammanfattar i 'Bow Echo' och 'Rehearsal' våldet som lärt sig i afghansk barndom; I "Paradise" konfronterar Bárbara Sánchez Barroso det västerländska löftet med migrationsupplevelsen; Erkan Özgen analyserar intimiteten mellan agenten och vapnet; I 'Ebb och flöde' föreslår Gabriel Mascaró en maskulinitet baserad på omsorg; Hao Jingban förbinder Peking och Harlem genom swing, och Thao Nguyen Phan bygger en postkolonial fabel om Mekong i "First Rain, Brise Soleil". Turnén avslutas med 'Portabella.
The Committed Gaze', som sammanför 'Aidez l'Espagne', 'Miró l'altre', 'Poetes catalans' och 'General Report'. Dess radikalitet bekräftar den röda tråden i projektet: när kameran slutar lyda det dominerande narrativet blir filmandet motstånd. Sammansättningen gynnar överensstämmelse mellan de tre kärnorna utan att tvinga fram kontinuitet.
Från sjuttiotalets analoga aktivism till nutidens konfliktfyllda geografier, som passerar genom Portabellas filmiska uppbrott, verkar den rörliga bilden kopplad till lyssnande, dissidens och ansvaret att titta. Däri ligger den största framgången med 'The geste of filming': inte att begränsa sig till att ställa ut en samling, utan att visa hur en offentlig samling kan växa genom återvinning av arkiv, bevarande av arv och samarbete med privata initiativ.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
16 july 2026, 10:31
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El gesto de coleccionar vídeo en el MACBA
Beskrivning
Es 'El gesto de filmar. El vídeo en la Colección MACBA' una nueva presentación de los fondos audiovisuales del museo, organizada en tres núcleos expositivos que recorren distintas formas de entender la imagen en movimiento como herramienta de intervención política, construcción de memoria y experimentación formal. El conjunto reúne materiales de Video-Nou/Servei de Video Comunitari, obras donadas por la Fundación Han Nefkens y cinco filmes esenciales de Pere Portabella. Tres genealogías que convergen en una misma idea: filmar no es registrar pasivamente la realidad, sino tomar posición frente a ella. La sección más reveladora es 'Contrainformación. Video-Nou / Servei de Vídeo Comunitari', comisariada por María Berríos y Dani Gasol. Treinta vídeos, diecisiete inéditos desde los setenta, y cerca de 300 documentos y fotos reconstruyen la trayectoria de un colectivo que convirtió la cámara portátil en instrumento de agitación, pedagogía y participación vecinal en la Transición. La recuperación, digitalización y catalogación del archivo con más de mil unidades y unos 350 vídeos es una operación museística relevante. Piezas como 'Manifestación de bicicletas', 'La calle también es nuestra', 'Ocaña. Exposición en la galería Mec-Mec' o 'Jóvenes de barrio' desbordan su valor documental: muestran cómo el vídeo podía devolver la palabra a quienes quedaron fuera del relato. Ese impulso crítico encuentra continuidad en 'Ecos', comisariada por Clàudia Segura. La muestra presenta siete de las dieciocho obras audiovisuales donadas al MACBA por la Fundación Han Nefkens. Esta, que impulsa desde hace más de dos décadas becas y producciones, no busca formar una colección privada, sino transferir las obras a instituciones públicas para asegurar conservación, estudio y circulación. Esta colaboración entre coleccionismo privado y museo público no es simple mecenazgo, sino una forma responsable de ampliar el patrimonio común. La calidad de las piezas justifica el gesto. Aziz Hazara condensa en 'Bow Echo' y 'Rehearsal' la violencia aprendida en la infancia afgana; Bárbara Sánchez Barroso confronta en 'Paradise' la promesa occidental con la experiencia migratoria; Erkan Özgen analiza la intimidad entre el agente y el arma; Gabriel Mascaró plantea en 'Ebb and Flow' una masculinidad basada en el cuidado; Hao Jingban enlaza Pekín y Harlem mediante el swing, y Thao Nguyen Phan construye en 'First Rain, Brise Soleil' una fábula poscolonial sobre el Mekong. El recorrido se cierra con 'Portabella. La mirada comprometida', que reúne 'Aidez l'Espagne', 'Miró l'altre', 'Poetes catalans' e 'Informe general'. Su radicalidad confirma el hilo conductor del proyecto: cuando la cámara deja de obedecer al relato dominante, filmar se convierte en resistencia. El montaje favorece las correspondencias entre los tres núcleos sin forzar continuidad. Del activismo analógico de los setenta a las geografías conflictivas del presente, pasando por la ruptura cinematográfica de Portabella, la imagen en movimiento aparece ligada a la escucha, la disidencia y la responsabilidad de mirar. Ahí reside el mayor acierto de 'El gesto de filmar': no limitarse a exhibir un fondo, sino mostrar cómo una colección pública puede crecer mediante la recuperación de archivos, la preservación de legados y la colaboración con la iniciativa privada.
