Pepe Viyuela, en skådespelare som agerar även om det verkar som om han inte gör det
Det finns mycket mörker kring skapandet av "Timon of Athens", en av William Shakespeares minst uppförda och mest okända tragedier. Forskare har nästan enhälligt varit överens om att det skrevs i samarbete med Thomas Middleton, och de är också överens om att det verkar vara ett oavslutat verk på grund av dess oegentlighet; Att lägga till denna övertygelse är det faktum att verket inte publicerades under författarens livstid. Den är daterad mellan 1605 och 1608 och är löst baserad på en text av Plutarchus, "Life of Mark Antony".
Mérida-festivalen arrangerade denna tragedi 2008, med en version av Francisco Sena och regisserad av portugisen Joaquim Benite. Den har återvänt till den romerska teatern nu regisserad av Hernán Gené, en argentinare som har bott i Spanien i flera år; Här har han utvecklat ett mycket intressant verk, i grunden med en teater färgad av det clowniska. Det är därför inte konstigt att han för den här produktionen av "Timón de Atenas" har vänt sig till en skådespelare som aldrig (snarare tvärtom) har förnekat sin status som clown: Pepe Viyuela (belönades för bara några veckor sedan med priset Corral de Comedias på Almagro-festivalen).
Pepe Viyuela tillhör den där sällsynta arten av skådespelare som kommer in i deras karaktärer och klär ut dem som Pepe Viyuela; Det vill säga han bygger dem genom naturlighet och sin egen personlighet utan att det märks. Det verkar som om det inte fungerar, men det gör det. Det verkar som att den du ser är skådespelaren, men nej: du ser karaktären.
Det här är hans Timon: hans bonhomie förvandlas till bitterhet, hans avskildhet till förbittring, hans optimistiska naivitet till hård smärta och alltid övertygande. "Timon från Aten" är en bitter tragedi där Shakespeare destillerade en djup hopplöshet i det mänskliga tillståndet. Den talar om en atensk miljonär som är känd för sin osjälviska och prakt – om du ger honom en gåva, återgäldar han med en annan som fördubblar dess värde – och om en irriterande naivitet. Han tror att smickrarna runt honom är hans vänner, och han slösar bort sin förmögenhet på dem; När han går till dem för att få hjälp upptäcker han att de alla vänder honom ryggen.
Timon lämnar sedan Aten och blir en surmulen, misantropisk eremit som föraktar människosläktet. Joaquín Hinojosa är författaren till versionen av Shakespeare-texten, oregelbunden och ofta repetitiv i sina argument, som korrekt skildrar människors elakhet, girighet, smicker, lögn och som är kraftfullt pessimistisk. En lysande första del ger vika för den dystra tragedin, och det är där de djupaste och mest smärtsamma talen hörs, men också där deras intresse avtar märkbart.
Kring den här texten, som inte riktigt tar fart, har Gené vävt en gedigen och tilltalande show, fylld av musik och dans – från Madonna till Schubert, från Beatles och Janis Joplin till Mahler –, väl sammansatt trots sin varaktighet – två timmar, vilket i de hårda stensätena i Emeritus kan vara väldigt tunga. Viyuela ackompanjeras på scenen av Esther Acevedo, Beatriz Melgares, Tomás Pozzi, Miguel Uribe, Samuel Viyuela González och Pepa Zaragoza, som gör ett beundransvärt jobb med att jonglera (för att fortsätta med cirkusaromen) som var och en håller ett oändligt antal karaktärer utan att låta dem falla till marken. Hernán Gené hade på öppningskvällen elva av sina landsmän som stal hans rampljus.
VM-semifinalen mellan Argentina och England var närvarande i många samtal, och även på vissa mobiltelefoner där flera åskådare i smyg följde Messis, Bellinghams och bolags utveckling. På söndagen, dagen för finalen mellan Spanien och Argentina, kommer scenen att ha en tuff rival på gräset (föreställningen kommer att försenas en kvart för att sammanfalla så lite som möjligt med matchen), även om Pepe Viyuela, kanske infekterad av den initiala optimismen hos sin karaktär, sa sarkastiskt efter föreställningen: "Jag är ledsen att på söndag tar teatern bort fotbollen..."
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
16 july 2026, 12:27
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Pepe Viyuela, un actor que actúa aunque parezca que no lo hace
Beskrivning
Hay mucha oscuridad en torno a la creación de ' Timón de Atenas ', una de las tragedias menos representadas y más desconocidas de William Shakespeare . Los estudiosos han convenido casi de forma unánime en que fue escrita en colaboración con Thomas Middleton , y coinciden también en que parece una obra inacabada por su irregularidad; se suma a esta creencia el hecho de que la obra no se publicara en vida del autor. Se fecha entre 1605 y 1608, y está basada lejanamente en un texto de Plutarco, 'Vida de Marco Antonio'. El Festival de Mérida puso en pie esta tragedia en 2008, con una versión de Francisco Sena y dirección del portugués Joaquim Benite. Ha regresado al Teatro Romano ahora con dirección de Hernán Gené, argentino afincado en España desde hace años; aquí ha desarrollado una interesantísima labor fundamentalmente con un teatro teñido por lo payasesco. No es extraño por tanto que para esta producción de 'Timón de Atenas' haya recurrido a un actor que nunca ha renegado (sino más bien todo lo contrario) de su condición de payaso: Pepe Viyuela (galardonado hace apenas unas semanas con el premio Corral de Comedias del Festival de Almagro). Pepe Viyuela pertenece a esa rara especie de actores que se mete en sus personajes y los disfraza de Pepe Viyuela; es decir, que los construye a través de la naturalidad y de su propia personalidad sin que se note. Parece que no actúa, pero sí. Parece que a quien se ve es al actor, pero no: se ve al personaje. Así es su Timón: su bonhomía se convierte en amargura, su desprendimiento en rencor, su optimista ingenuidad en dolor áspero, y siempre de manera convincente. 'Timón de Atenas' es una amarga tragedia en la que Shakespeare destiló una profunda desesperanza en la condición humana. Habla de un millonario ateniense célebre por su desprendimiento y su esplendidez -si le hacen un regalo, él corresponde con otro que dobla su valor- y de una irritante ingenuidad. Cree que los aduladores que tiene a su alrededor son sus amigos, y dilapida con ellos su fortuna; cuando acude a ellos para que le ayuden, se encuentra con que todos le dan la espalda. Timón, entonces, abandona Atenas y se convierte en un huraño ermitaño misántropo que desprecia al género humano. Joaquín Hinojosa es el autor de la versión del texto shakespeariano, irregular y a menudo reiterativo en sus argumentos, que retrata con precisión la mezquindad del ser humano, la codicia, la adulación, la falsedad, y que es poderosamente pesimista. Una primera parte luminosa da paso a la sombría tragedia, y es ahí donde se escuchan los parlamentos más profundos y dolorosos, pero también donde decae notablemente su interés. En torno a este texto, que no termina de levantar el vuelo, ha tejido Gené un espectáculo sólido y atractivo, trufado de música y de bailes - de Madonna a Schubert, de los Beatles y Janis Joplin a Mahler -, bien armado a pesar de su duración -dos horas, que en los duros asientos de piedra emeritenses pueden llegar a pesar mucho-. A Viyuela le acompañan en escena Esther Acevedo, Beatriz Melgares, Tomás Pozzi, Miguel Uribe, Samuel Viyuela González y Pepa Zaragoza, que realizan un admirable trabajo de malabarismo (por continuar con el aroma circense) sosteniendo cada uno un sinfín de personajes sin dejar que estos se caigan al suelo. Hernán Gené tuvo, en la noche del estreno, once compatriotas suyos que le robaron protagonismo. La semifinal del Mundial de fútbol entre Argentina e Inglaterra estaba presente en muchas conversaciones, e incluso en algunos móviles encendidos en los que varios espectadores seguían furtivamente las evoluciones de Messi, Bellingham y compañía. El domingo, día de la final entre España y Argentina, el escenario tendrá un duro rival en el césped (la función se va a retrasar un cuarto de hora para coincidir lo menos posible con el partido), aunque Pepe Viyuela, tal vez contagiado del optimismo inicial de su personaje, dijera con sorna después de la función: «Siento que el domingo el teatro le quite espectadores al fútbol»… Bendita inocencia.
