GEO-satelliter designades med ett utgångsdatum. Underhåll i omloppsbana börjar förlänga dess dödsdatum
Att dra en parallell mellan en satellit som kretsar ovanför våra huvuden och en tvättmaskin som snurrar i ett hörn av huset verkar absurt, men båda delar fler aspekter än det verkar. Båda kombinerar elektronik och rörliga delar, båda försämras vid användning och har en livslängd som planeras under utvecklingen av maskinen. Tvättmaskinen är annorlunda eftersom den kan gå igenom mekanikern och fortsätta att gå.
Och det är något som satelliter också uppnår. 15 år och till kyrkogården. GEO-banan, som ligger 35 786 km från jordens yta, ställer vissa krav på satelliter. Inte bara på grund av ansträngningen att placera dem på plats och hålla dem där, utan också för att de måste reservera en del bränsle för att ta sig upp till "kyrkogårdsbanan" när det är dags att säga adjö. 300 km över GEO.
Det enorma avståndet komplicerar och gör det dyrare att höja satelliter till GEO-bana. Eftersom det inte fanns något praktiskt sätt att reparera dem när de väl är utplacerade, är de designade för att fungera under långa perioder. 15 år har blivit standardsiffran för de flesta stora kommersiella satelliter. När dess användning var släckt skulle den planerade utgången gå till kyrkogården.
GEO-bana (vit) och kyrkogårdsbana (gul), 300 km ovanför. Bild från ESA "Mekanikern har anlänt till dörren till ditt hus." Uttagsmanövern förbrukar ungefär tre månaders orbitalunderhåll, enligt ESA. Så en paradox kan uppstå: att en satellit som fortfarande är funktionell, och extremt dyr, måste gå i pension för att den inte har tillräckligt med bränsle.
Det är där Project Aurora kommer in i bilden. Optus är ett australiensiskt kommunikationsföretag som har gjort en betydande prestation: att förlänga livslängden på sin Optus D3-satellit medan den kretsar kring GEO. I maj 2025 lyckades de fästa ett uppdragsförlängningsfordon (MEV) som en extern motor.
MEV ger sin egen framdrivning och ansvarar även för höjdkontroll. Han har varit knuten till D3 i över ett år och har precis skilts från det. Optus D3 lanserades 2009 för att hålla i 15 år.
Med den planerade förlängningen av MEP kommer den att förbli i drift i ytterligare sex år, efter 2030 En ryggsäck med sex år inuti. När Optus MEV har korrigerat satellitens bana och tillhandahållit framdrivning börjar den andra fasen: koppla en uppdragsförlängningsmodul eller MEP till D3. För att göra detta kommer ett robotuppdragsfordon eller MRV att användas (rymdforskare gillar inte akronymer), ett fordon som lyfte den 21 juli 2026.
Grovt sett är MEP en sorts raketryggsäck. Lösningen för att förlänga livslängden för satelliter i GEO-bana är att installera en DLC med en extern förbättring som gör att de kan fortsätta dra nytta av den funktionella utrustningen de har ombord. Ett uppdrag av den här typen är mer ekonomiskt än att helt ersätta satelliten.
Och Optus visar att det också är lönsamt. I Engadget Ryssland har försökt blockera Starlink-satelliter från marken under en tid. Nu har han bestämt sig för att sikta direkt mot himlen.
Det är bara det första steget. Att ansluta en förlängningsmodul går bra, att reparera satelliten är ännu bättre. Optus D3 är inte den första framgångsrika satelliten med en garantiförlängning, MEV-1 lyckades docka med Intelsat 901 2020 för att återuppliva den från kyrkogårdsbanan.
Den gamla idén om slängning har gått ut. Speciellt för att den riktiga mekanikern, den som kommer fram till satelliten och fyller på sin tank, är på väg att bli verklighet. Astroscale förbereder ett tankningsfordon för att fylla på US Space Force-satelliter vid GEO.
Orbit Fab, å sin sida, marknadsför RAFTI, ett gränssnitt speciellt utformat så att framtida satelliter kan ta emot bränsle när de väl är i omloppsbana. Och Kina utforskar samma väg: förra året genomförde SJ-21 och SJ-25, i teorin, en dockningsmanöver vid GEO. Utan bekräftelse från Kina tyder efterföljande observationer på att de lyckades genomföra ett tankningsuppdrag.
Omslagsbild | Optus förbättrades med ChatGPT i Xataka | Ett spanskt företag är ett steg bort från att lösa ett av de största problemen med satelliter: att stanna i mycket låg omloppsbana
Originalkälla
Publicerad av Xataka
13 august 2026, 19:31
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Los satélites GEO se diseñaban con fecha de caducidad. El mantenimiento en órbita empieza a extender su fecha de muerte
Beskrivning
Trazar un paralelismo entre un satélite que orbita sobre nuestras cabezas y una lavadora que centrifuga en un rincón de casa parece absurdo, pero ambos comparten más aspectos de los que parece. Los dos combinan electrónica y piezas móviles, ambos se van degradando con el uso y tienen una vida útil que se planifica durante el desarrollo de la máquina. La lavadora se diferencia porque puede pasar por el mecánico y seguir en marcha. Y es algo que también están consiguiendo los satélites. 15 años y al cementerio. La órbita GEO, aquella que se sitúa a 35.786 km de distancia de la superficie de la Tierra, supone cierta exigencia para los satélites. No solo por el esfuerzo de colocarlos en posición y mantenerlos allí, también porque deben reservarse una parte de combustible para ascender hasta la “órbita cementerio” una vez llega el momento de decir adiós. A 300 km sobre GEO. La enorme distancia complica y encarece subir satélites hasta la órbita GEO. Como no había forma práctica de repararlos una vez desplegados, se diseñan para que funcionen durante periodos de tiempo largos. Los 15 años se han convertido en la cifra habitual de la mayor parte de los grandes satélites comerciales. Una vez extinguido su aprovechamiento, la salida prevista era acudir al cementerio. Órbita GEO (blanco) y órbita cementerio (amarillo), 300 km por encima. Imagen de ESA “El mecánico ha llegado a la puerta de su casa”. La maniobra de retiro consume, aproximadamente, unos tres meses de mantenimiento orbital, según la ESA. Así que puede darse una paradoja: que un satélite aún funcional, y extremadamente caro, tenga que jubilarse porque no tiene suficiente combustible. Ahí entra en juego Project Aurora. Optus es una empresa australiana de comunicaciones que ha llevado a cabo un importante logro: extender la vida útil de su satélite Optus D3 mientras orbitaba en GEO. En mayo de 2025, lograron acoplar un vehículo de extensión de misión (MEV) a modo de motor externo. El MEV aporta su propia propulsión y se encarga también del control de altitud. Ha permanecido unido al D3 durante más de un año y acaba de separarse de él. El Optus D3 se lanzó en 2009 para durar 15 años. Con la extensión prevista del MEP, seguirá operativo otros seis años, más allá de 2030 Una mochila con seis años dentro. Una vez el MEV de Optus ha corregido la trayectoria del satélite y aportado la propulsión, entra en marcha la segunda fase: adosar al D3 un módulo de extensión de misión o MEP. Para ello se utilizará un vehículo robótico de misión o MRV (anda que no les gustan las siglas a los científicos espaciales), vehículo que despegó el 21 de julio de 2026. Grosso modo, el MEP es una especie de mochila con cohete. La solución para extender la vida útil de los satélites en órbita GEO pasa por instalarles un DLC con una mejora externa que les permita seguir aprovechando el equipo funcional que llevan a bordo. Una misión de este tipo es más económica que relevar por completo el satélite. Y Optus está demostrando que, además, es viable. En Xataka Rusia lleva tiempo intentando bloquear a los satélites Starlink desde tierra. Ahora ha decidido apuntar directamente al cielo Solo es el primer paso. Adosar un módulo de extensión está bien, reparar el satélite es aún mejor. El Optus D3 no es el primer satélite exitoso con una extensión de garantía, el MEV-1 consiguió acoplarse a Intelsat 901 en 2020 para devolverlo a la vida desde la órbita cementerio. La vieja idea de usar y tirar ha caducado. Sobre todo porque el verdadero mecánico, aquel que llega al satélite y le rellena el tanque, está a punto de convertirse en una realidad. Astroscale prepara un vehículo de repostaje para rellenar satélites de la Fuerza Espacial estadounidense en GEO. Orbit Fab, por su parte, está impulsando RAFTI, una interfaz específicamente diseñada para que los futuros satélites puedan recibir combustible una vez estén en órbita. Y China explora el mismo camino: el año pasado, los SJ-21 y SJ-25 realizaron, en teoría, una maniobra de acoplamiento en GEO. Sin que China lo haya confirmado, las observaciones posteriores apuntan a que pudieron completar con éxito una misión de repostaje. Imagen de portada | Optus mejorada con ChatGPT En Xataka | Una empresa española está a un paso de resolver uno de los mayores problemas de los satélites: mantenerse en órbita muy baja (function() { window._JS_MODULES = window._JS_MODULES || {}; var headElement = document.getElementsByTagName('head')[0]; if (_JS_MODULES.instagram) { var instagramScript = document.createElement('script'); instagramScript.src = 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js'; instagramScript.async = true; instagramScript.defer = true; headElement.appendChild(instagramScript); } })(); - La noticia Los satélites GEO se diseñaban con fecha de caducidad. El mantenimiento en órbita empieza a extender su fecha de muerte fue publicada originalmente en Xataka por Iván Linares .
