Från sammansmältningen av livet med konsten i Ruth Asawa
Ruth Asawa (1926-2013) på Guggenheimmuseet-Bilbao: första retrospektivet av denna skulptör i Europa, sammanfaller med hennes hundraårsjubileum. Fem års arbete; organiserat av San Francisco Museum of Modern Art, sedan presenterat på MoMA, under hösten kommer han att avsluta sin resa på Beyeler i Basel. Med kuratorskap av Janet Bishop, av Clara Manes, och stöd av Geaninne Gutiérrez-Guimarães, från Guggenheim.
Med denna ambitiösa utställning fortsätter Bilbao-museet sagan om utnämningar tillägnade efterkrigstidens kvinnliga konstnärer, vars epicentrum är den hyllade "Women of Abstraction" (2021). Ruth Asawa, en buddhist, är skulptören som skapade med en enda linje - en tråd som hon väver - och bekräftade att allt är sammankopplat och en del av ett "kontinuum" i hennes lätta och viktlösa skulpturer - efter Naum Gabo och Calder, men definitivt bryter länken mellan det skulpturala och det solida och massiva - genomskinligt, där det inre och det yttre manifesterar, kompletterar och smälter samman på ett enda sätt. Och Asawa, mamma till sex barn - som under hela femtiotalet hade det mest produktiva och upptagna i sin karriär - det mest fascinerande exemplet på förlikning som kan ges, fullt av nyanser, förslag och konsekvenser.
Till exempel, när jag tittar på min tecknade film: vad kommer det - fruktansvärda - geniet att argumentera, som exploderar när en dödlig avbryter sin -sakrala - koncentration och hans -flyktiga - inspiration, med tanke på det underbara arbete som den här konstnären gjorde i sitt hus, medan det var sex barn som lekte? Det är enklare: Asawa blandar konst och liv. Historien som berättas av denna utställning, som följer en strikt kronologisk ordning och dedikerar ett separat rum till sin husverkstad, börjar på Black Mountain College (en mytisk institution vars konstavdelning valde Bauhaus-ideologin och anställde Josef Albers, som var Asawas lärare och vän), men i verkligheten hade hon lärt sig att rita tidigare, inte mindre än i fängelse, där hon hamnade, fortfarande en tonåring, under kriget på grund av hennes japanska anor under order 066 och där några Disney-animatörer var lika fängslade.
Under dessa tidiga år - där hon arbetade som designer - utvecklade hon sin smak för geometri, moduler, repetition, positivt och negativt, bläck och kalligrafi och papiroflexi, som hon senare skulle lära barn. Denna aspekt av undervisningen kommer att utvecklas under hela hans liv. Han var också intresserad av samarbetsprojekt, vilket framgår av hans offentliga arbete, till exempel de fontäner han gjorde för staden San Francisco.
Som ett resultat av en resa till Mexiko blev han intresserad av korgmakeri och därmed hans karakteristiska ordförråd, flätning av trådar av olika kalibrar för att utarbeta former som liknar krukor eller korgar som omsluter andra bitar och som kombineras för att bilda ljusskulpturer med en viss organisk eftersmak. Denna inspiration i naturens former kristalliseras i sin mognad: verken som denna utställning sammanför, perfekt upplysta, är underbara, av obestridlig komplexitet och originalitet, trots materialens ödmjukhet. På 1950-talet ställde han ut regelbundet och deltog i São Paulo-biennalen 1955, men under det följande decenniet lämnade han helt kretsen och drog sig tillbaka för att ägna sig åt experiment och ställde aldrig ut igen förrän 2000.
Hennes sista verk är en slags återgång till ursprunget: den expansiva dynamiken, som hade lett henne att bryta de slutna formerna av "kärlen" och utveckla öppna strukturer, inspirerade av växtvärlden, alltmer vågade och ovanliga, bryts ner av någon anledning. Dessutom blir hon sjuk och finner det omöjligt att bearbeta tråden - hennes barn har uppmärksammat styrkan i hennes händer och hårdheten i arbetet - men sedan gör hon lika underbara teckningar - och många: Asawas feberaktiga produktivitet har alltid lyfts fram - från blommorna hon växer i sin trädgård. Det är på sätt och vis ett omvänt förfarande: det är växterna som grupperas och organiseras för att bilda mer eller mindre sfäriska skulpturer.
Och lägg märke till det väsentliga: alla hans teckningar, även porträtten av rummet tillägnat huset, är gjorda av ett enda drag. Kort sagt, en oklanderlig och unrepeatable retrospektiv som samlar 250 stycken av denna underbara konstnär åtföljs av en imponerande katalog som, längs ett dussin avsnitt - med deras motsvarande speciella rubriker, såsom "The engravings of Tamarind", från 1965 - presenterar oss för första gången med skulptörens arbete i full kraft.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
25 march 2026, 16:44
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
De la fusión de la vida con el arte en Ruth Asawa
Beskrivning
Ruth Asawa (1926-2013) en el Museo Guggenheim-Bilbao : primera retrospectiva de esta escultora en Europa, en coincidencia con su centenario. Cinco años de trabajo; organizada por el San Francisco Museum of Modern Art, presentada luego en el MoMA, en otoño finalizará su periplo en la Beyeler de Basilea. Con curadurías de Janet Bishop, de Clara Manes, y el apoyo de Geaninne Gutiérrez-Guimarães, del Guggenheim. Con esta ambiciosa muestra el museo bilbaíno continúa la saga de citas dedicadas a mujeres artistas de posguerra, cuyo epicentro es la aclamada 'Mujeres de la abstracción' (2021). Ruth Asawa, budista, es la escultora que creaba con una única línea –un alambre que va tejiendo– y afirmaba que todo está interconectado y forma parte de un 'continuum' en sus esculturas livianas e ingrávidas –siguiendo a Naum Gabo y a Calder, pero rompiendo definitivamente el vínculo entre lo escultórico y lo sólido y masivo–, traslúcidas, donde lo interior y lo exterior se manifiestan, se complementan y se confunden en una única forma. Y Asawa, madre de seis hijos –que tuvo a lo largo de los años cincuenta, los más prolíficos y ajetreados de su carrera–, el ejemplo de conciliación más fascinante que pueda darse, lleno de matices, sugerencias y consecuencias. Por ejemplo, mirando mi caricatura: ¿qué argumentará el –terrible– genio, que estalla cuando un mortal interrumpe su –sacra– concentración y su –volátil– inspiración, contemplando la obra maravillosa que esta artista realizó en su casa, mientras por allí retozaban seis niños? Es más sencillo: Asawa mezcla arte y vida. La historia que cuenta esta exposición, que sigue un orden cronológico estricto y le dedica una sala aparte a su casa-taller, comienza en el Black Mountain College (una institución mítica cuyo departamento de arte apostó por el ideario de la Bauhaus y contrató a Josef Albers, que fue maestro y amigo de Asawa), pero, en realidad, ella había aprendido a dibujar antes, nada menos que en la cárcel, donde fue a parar, aún adolescente, durante la Guerra a causa de su ascendencia japonesa en virtud de la Orden 066 y donde estaban igualmente presos algunos animadores de Disney. En estos primeros años –en los que trabaja como diseñadora– desarrolla su gusto por la geometría, los módulos, la repetición, el positivo y el negativo, la tinta y la caligrafía, y la papiroflexia, que luego enseñará a niños. Esta faceta docente la desarrollará a lo largo de toda su vida. También le interesaban los proyectos colaborativos, como se ve en su obra pública, por ejemplo, las fuentes que hizo para la ciudad de San Francisco. A raíz de un viaje a México, se interesa por la cestería y de ahí surge su vocabulario característico, el trenzado de alambres de diversos calibres para elaborar formas semejantes a vasijas o cestas que encierran otras piezas y que se combinan para conformar esculturas livianas con cierto regusto orgánico. Esta inspiración en las formas de la Naturaleza cristaliza en su madurez: las obras que reúne esta exposición, perfectamente iluminadas, son maravillosas, de una complejidad y una originalidad indiscutibles, pese a la humildad de los materiales. En los 50 expone recurrentemente y participa en la Bienal de Sao Paulo de 1955, pero en la década siguiente se aparta totalmente del circuito y se recluye para dedicarse a la experimentación, no volviendo a exponer nada menos que hasta 2000. Su obra última es una suerte de retorno al origen: esa dinámica expansiva, que la había llevado a romper las formas cerradas de las 'vasijas' y desarrollar estructuras abiertas, inspiradas en el mundo vegetal, cada vez más audaces e insólitas, se quiebra por alguna razón. Además, cae enferma y le resulta imposible trabajar el alambre –sus hijos han llamado la atención sobre la fortaleza de sus manos y la dureza de la labor–, pero realiza entonces unos dibujos igualmente maravillosos –y numerosos: de Asawa se ha destacado siempre su productividad febril– a partir de las flores que cultiva en su jardín. Es en cierto modo un procedimiento inverso: son las plantas las que se agrupan y se organizan para conformar esculturas más o menos esféricas. Y nótese lo esencial: todos sus dibujos, incluso los retratos de la sala dedicada a la casa, están hechos de un solo trazo. En definitiva, una retrospectiva impecable e irrepetible que reúne 250 piezas de esta artista maravillosa, se acompaña de un impresionante catálogo y que a lo largo de una decena de secciones –con sus correspondientes epígrafes especiales, como 'Los grabados de Tamarind', de 1965– nos presenta por primera vez la obra plenamente vigente de esta escultora.