Eufori (omotiverad)
Slutet på den tredje och sista säsongen av 'Euphoria', den där darwinistiska serien om ett samhälle som blir allt mer blind (ursäkta redundansen) för missbruk och fångat – utan att egentligen veta i vilken utsträckning – i den organiserade brottslighetens och maktens tentakler, har gjort det möjligt för mig att se på världen med lite extra färg på paletten. Förutom det uppenbara (utan 'spoilers'), som är upplösningen av alla sinnen i en post-Orwellsk värld, ympas vissa reflektioner över Bibeln i ett ögonblick i berättelsen som nästan sätter igång motorn för sunt förnuft hos vissa karaktärer och framställer andra som nära idioti. Hur överdrivet det än kan tyckas, tycker jag att det väl speglar en generations trasiga kompass.
Förresten står den här handlingstråden i kontrast till påvens besök i Spanien nyligen, eftersom Leo XIV har påmint oss om värdefulla idéer, fulla av mening, just för att övervinna våra huvudstadsförvirringar, som är ganska allvarliga. När vi ser i domstolarna vad vi ser här: smyckena från skattefria före detta presidenter och hingstministrarna, bitarna och pluggarna kopplade, med allt detta skulle någon manusförfattare lätt kunna skapa ett briljant "true crime" av rörmokare och ilska politisk eufori. Mer än fentanyl, det som förblindar oss här skulle vara en ideologi som ger våra huvudpersoner en höjdare.
Och eftersom vi inte har platser och familjer målade av Rockwell för vår "grand final", som serien, har vi bara bruset av historiskt minne kvar, så vi skulle kunna avsluta allt i ett euforiskt skeppsbrott, ett koncept som har blivit den mest kraftfulla motorn i vårt offentliga liv.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
12 june 2026, 18:03
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Euforia (injustificada)
Beskrivning
El final de la tercera y última temporada de 'Euphoria', esa serie tan darwiniana sobre una sociedad cada vez más ciega (valga la redundancia) ante las adicciones y atrapada -sin saber muy bien hasta dónde- en los tentáculos del crimen organizado y el poder, me ha permitido mirar el mundo con algún color añadido en la paleta. Aparte de lo evidente (sin 'spoilers'), que es la disolución de todos los sentidos en un mundo post orwelliano, se injertan en un momento del relato ciertas reflexiones sobre la Biblia que casi arrancan el motor de la sensatez de algún que otro personaje y retratan a otros cerca de la idiotez. Por exagerado que parezca, creo que refleja bien la brújula rota de una generación. Por cierto que este hilo argumental contrasta con la reciente visita del Papa a España, porque León XIV nos ha recordado ideas valiosas, cargadas de sentido, precisamente, para superar nuestras confusiones capitales, que son bastante graves. Cuando vemos en los juzgados lo que vemos aquí: las joyas de expresidentes libres de impuestos y los ministros garañones, las mordidas y enchufes conectados, con todo ello algún guionista podría levantar a pulso un 'true crime' brillante de fontaneras y delirantes euforias políticas. Más que el fentanilo, aquí lo que nos ciega sería una ideología, lo que les da subidón a nuestros protagonistas. Y como no tenemos parajes y familias pintados por Rockwell para nuestro 'gran finale', como la serie, sólo nos queda la bulla de la memoria histórica, así que podríamos acabar todo en un naufragio eufórico, un concepto que se ha convertido en el más potente motor de nuestra vida pública.
