Eduard Sola, manusförfattare: ”Mycket till mitt beklagande är människan beklaglig”
Det fanns en tid när Eduard Sola (1989) verkade underteckna allt i den spanska audiovisuella: "Querer", "Casa en llamas", "La virgen roja"... Det var 2024. Sedan dess lever och arbetar han bättre, inte mindre.
Han publicerar nu "El nido" (Ediciones B), hans första roman, där han kommer tillbaka till sin favorit röra: familjen. ”Det var oavsiktligt”, insisterar han… ”Så hur slutade det med att du skrev en roman? ”Jag hade redan börjat skriva några, men som alltid blir jag aldrig klar med dem.” En sak händer mig: Jag har ett yrke som jag lever med och som jag älskar, vilket är att skriva manus. Utrymmet att skriva en roman hade alltid förpassats till en hobbygrej. Men Ana María Caballero [redaktör för Ediciones B] föreslog detta för mig och jag, dumt av mig, sa ja.
Det värsta var att vi satte ett specifikt leveransdatum. Det var mitt fördömande, men också min frälsning. ”Är deadline den bästa musan?” ”Utan tvekan.” Och det händer med allt: med arbete och med livet. ”Jag menar, han är en disciplinerad författare.” "Mycket. Jag väntar inte på inspiration för att nå mig, jag stiger upp, tar mina barn till skolan och när jag kommer tillbaka börjar jag arbeta." Jag har en arbetsdag som alla andra.
Och när arbetsdagen är över är det över. Denna metod för kontinuerligt arbete har gjort det möjligt för mig att ägna mig åt det jag gör. Jag vet inte om jag har talang, om jag skriver bra eller inte, det jag vet är att i branschen firar de min professionalism.
De firar att de har beställt ett manus för en dag och den dagen levererar du manuset. Det finns ingen mer hemlighet än så. ”Om branschen firar blir det för att det inte händer så mycket.” -Det finns oändliga yrkesverksamma, det finns oändliga människor som gör det bra, men det är väldigt lätt att gå vilse när du får i uppdrag att skriva en berättelse, låt tvivel komma in. Om de anställer mig är det så att jag inte har dessa tvivel.
För att leverera skriptet i tid. Du är en av de få spanska manusförfattare jag känner vid namn. Varför?
Osynliggörandet av manusförfattare är systematiskt, och detta oroar mig i sociala termer, inte bara professionella. Världen skulle vara en bättre plats om vi brydde oss om att veta vem som är författaren till det vi läser, ser eller hör. Det är viktigt att veta vem som ligger bakom saker, särskilt nu, i den här världen där desinformation sker genom att inte veta vem som ligger bakom det vi läser.
Jag tror att vi är intresserade av att fråga oss själva: Vänta lite, vem berättar det här för mig?, vilka skäl har du att berätta det för mig?, måste jag tro på det eller måste jag inte tro på det? Det är upp till oss alla att ansluta oss till humanismen. "Vi känner direktörerna." Filmens huvudfigur är riktningen: den är sammanhängande och logisk och rättvis, eftersom de lämnar sina liv i den. Men vi bör förstå att film är en kollektiv sak, och att manusförfattarnas arbete märks i det slutliga arbetet.
Nu gör vi misstaget att säga saker som "det här är den sista filmen på" skivspelaren. Men plattformen i tjänst gör inte filmer, den anställer människor som gör filmer. "År 2024 hade han premiär på" Querer "," Casa en llamas "och" La virgen roja ". Var det ett före och efter?
Det var en tillfällighet, för det var jobb från olika år, från olika stunder i livet. Men det sammanträffandet skickade ett meddelande till branschen, som var: ja, den här killen är lösningsmedel. Nu kan jag säga nej till många saker, jag måste vara mer selektiv, och det måste jag vara.
Arbetsförhållandena har förbättrats, vilket är vad vi alla vill ha, och även nu ger mig mer självförtroende. Det är bra att skriva. — Måste man som manusförfattare förhandla mycket? ”Hela tiden. Som manusförfattare går sextio procent av min tid åt till att argumentera, debattera.
Producenten säger en sak, plattformen säger en annan, regissören säger en annan... och du måste ta itu med alla dessa kommentarer: det går sextio procent av min arbetsdag, och fyrtio skrivande. Det här är ett mycket socialt jobb, inget att göra med bilden av mannen i en morgonrock som röker en pipa ensam i sitt hus, medan han skriver. ”Vad har den här romanen krävt av dig att manusen inte gör det?” "Jag kände mig mer pressad." Jag skriver ett manus och femtio personer läser det, kanske hundra. Då kan filmen ses av tusentals människor, till och med miljoner, men det är annorlunda.
För det som kommer har gått igenom två omskrivningar: filmandet och redigeringen. Där är du skyddad, för det är en mer kollektiv sak. Träffarna är kollektiva och skiten är kollektiva.
Det händer inte i romanen, det finns ingen skyttegrav. Du är där mitt i striden, naken på gatan.
Meningen når läsaren direkt. Jag är inte van vid det här. Som kreatör är det uppenbart att han är intresserad av familjer och mödrar.
Det har aldrig varit en strategi, det har helt enkelt hänt. Men det är sant att mamman som karaktär och familjen som ekosystem förefaller mig vara det mest intressanta som finns. Av familjen är jag intresserad av att det är dömt att göra dåligt ifrån sig, för till min stora ånger är människan olycklig.
Vi är alla, du tittar på oss genom ett litet hål och vi gör några saker som är löjliga. I familjer växer detta beklagande exponentiellt. —Vad sägs om mödrar? Jag är väldigt glad att fira mödrar, för att hedra dem.
Jag tycker att det är rättvist att göra det, åtminstone med de i min generation och de i tidigare generationer: jag vet inte vad som kommer att hända i framtiden. Och det bästa sättet att fira dem och vara rättvis mot dem är just att inte idealisera dem, att inte tro att de är varelser av ljus, att de är den gudomliga försynen som kommer ner till jorden för att rädda oss alla. För att hedra dem måste vi också räkna deras mörka sida, räkna deras kanter. -Romanen är tillägnad hennes mamma, och den har en annan mamma i huvudrollen... -Alla mödrar jag skriver är min mamma och ingen är det.
Jag känner igen saker om henne i Sara [huvudperson i "El nido"], men också i karaktärer som Montse från "Casa en llamas" eller Miren i "Querer". När det gäller att skriva kan vi inte släppa taget om vilka vi är. Och jag är i relation till den som uppfostrade mig. -Jag citerar: "När du inte är från en bra familj måste du vara punktlig till datum om du vill överleva." ”Klassgrejen kom ut omedvetet insåg jag i recensionen av romanen.
Min blick på världen är denna. Med klasser händer det som med författarskap: det skulle vara mycket bra för oss alla att känna igen dem. Det finns ett ögonblick när du tar på dig glasögonen för att se världen i förhållande till klassen och du kan inte längre ta av dig den.” Förresten, vilken film skulle du ha velat skriva? ” —"Tre dagar med familjen", av Mar Coll: det är ett mästerverk i vår film.
Den är skriven av Mar Coll och Valentina Viso. Men jag gillar väldigt, väldigt olika saker. En av mina bästa filmer är "Children of Men", vilket är en bra anpassning.
Även om jag också skulle tycka att det skulle vara en fantastisk plan att skriva "Final Destination 8". ”Ochvilken bok skulle du ha velat signera?” -En grafisk roman som har väldigt lite text: "Here", av Richard McGuire.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
21 september 2026, 01:13
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Eduard Sola, guionista: «Muy a mi pesar, el ser humano es lamentable»
Beskrivning
Hubo un momento en que Eduard Sola (1989) parecía firmarlo todo en el audiovisual español: 'Querer', 'Casa en llamas', 'La virgen roja'... Era 2024. Desde entonces vive y trabaja mejor, no menos. Ahora publica 'El nido' (Ediciones B), su primera novela, donde se vuelve a meter en su lío favorito: la familia. «Ha sido sin querer», insiste... —Entonces, ¿cómo ha acabado usted escribiendo una novela? —Yo ya había empezado a escribir alguna, pero como siempre me despisto nunca las termino. Me pasa una cosa: tengo una profesión con la que me gano la vida y que me encanta, que es escribir guiones. El espacio para escribir una novela siempre se me había quedado relegado a una cosa de hobby. Pero Ana María Caballero [editora de Ediciones B] me propuso esto y yo, tonto de mí, le dije que sí. Lo peor fue que fijamos una fecha concreta de entrega. Esa fue mi condena, pero también la salvación. —¿La 'deadline' es la mejor musa? —Sin lugar a dudas. Y pasa con todo: con el trabajo y con la vida. —O sea, que es un escritor disciplinado. —Mucho. Yo no espero a que la inspiración me alcance, yo me levanto, llevo a mis hijos al colegio y cuando vuelvo empiezo a trabajar. Tengo una jornada laboral como cualquier otra. Y cuando termina la jornada laboral, se ha acabado. Este método de trabajo continuado es lo que me ha permitido dedicarme a lo que me dedico. No sé si tengo talento, si escribo bien o no, lo que sí sé es que en la industria celebran mi profesionalidad. Celebran que te hayan encargado un guion para un día y ese día entregues el guion. No hay más secreto que ese. —Si la industria lo celebra será porque no pasa tanto. —Hay infinitos profesionales, hay infinita gente que lo hace bien, pero es muy fácil estar perdido cuando te encargan una historia, que te entren las dudas. Si me contratan a mí es para que yo no tenga esas dudas. Para que entregue el guion a tiempo. —Usted es uno de los pocos guionistas españoles que conozco por el nombre. ¿Por qué? —La invisibilización de los guionistas es sistemática, y esto me preocupa en términos sociales, no solo profesionales. El mundo sería un lugar mejor si nos preocupáramos por saber quién es el autor de aquello que leemos, vemos u oímos. Es importante saber quién está detrás de las cosas, especialmente ahora, en este mundo en el que la desinformación pasa por no saber quién está detrás de las cosas que leemos. Creo que nos interesa preguntarnos: un momento, ¿esto quién me lo está contando?, ¿qué motivos tiene para contármelo?, ¿me lo tengo que creer o no me lo tengo que creer? Nos sale a cuenta a todos abonarnos al humanismo. —A los directores sí los conocemos. —La figura autoral principal de una película es la dirección: es coherente y lógico y justo, porque se dejan la vida en ello. Pero deberíamos entender que el cine es una cosa colectiva, y que el trabajo de los guionistas se nota en la obra final. Ahora cometemos el error de decir cosas como «esta es la última película de» la plataforma de turno. Pero la plataforma de turno no hace películas, contrata a gente que hace películas. —En 2024 estrenó 'Querer', 'Casa en llamas' y 'La virgen roja'. ¿Fue un antes y un después? —Fue una coincidencia, porque eran trabajos de años distintos, de momentos vitales distintos. Pero esa coincidencia lanzó un mensaje a la industria, que era: bueno, este tipo es solvente. Ahora puedo decir que no a muchas cosas, tengo que ser más selectivo, y debo serlo. Las condiciones de trabajo han mejorado, que es lo que queremos todos, y además ahora me dan más confianza. Eso le viene bien a la escritura. —¿Como guionista tiene que negociar mucho? —Todo el rato. Como guionista, el sesenta por ciento de mi tiempo se va en discutir, en debatir. El productor dice una cosa, la plataforma dice otra, el director dice otra... y hay que lidiar con todos esos comentarios: ahí se va el sesenta por ciento de mi jornada laboral, y el cuarenta escribiendo. Este es un trabajo muy social, nada que ver con la imagen del señor en batín que fuma en pipa solo en su casa, mientras escribe. —¿Qué le ha exigido esta novela que no le exigen los guiones? —He sentido más presión. Yo escribo un guion y lo leen cincuenta personas, tal vez cien. Luego la película la pueden ver miles de personas, incluso millones, pero es diferente. Porque lo que llega ha pasado por dos reescrituras: la del rodaje y la del montaje. Ahí tú estás parapetado, porque es una cosa más colectiva. Los aciertos son colectivos y las cagadas son colectivas. En la novela no pasa eso, no hay trinchera. Estás ahí en medio de la batalla, vas desnudo por la calle. La frase llega directa al lector. No estoy acostumbrado a esto. —Como creador es evidente que le interesan las familias y las madres. —No ha sido nunca una estrategia: simplemente ha pasado. Pero es cierto que la madre como personaje y la familia como ecosistema me parecen de lo más interesante que existe. De la familia me interesa que está abocada a hacerlo mal, porque muy a mi pesar el ser humano es lamentable. Todos lo somos, nos miras por un agujerito y hacemos unas cosas que son ridículas. En las familias esa lamentabilidad crece de forma exponencial. —¿Y las madres? —A mí me da mucho gusto celebrar a las madres, honrarlas. Creo que es de justicia hacerlo, al menos con las de mi generación y las de generaciones anteriores: no sé qué pasará en el futuro. Y la mejor manera de celebrarlas y de ser justos con ellas es precisamente no idealizarlas, no pensar que son seres de luz, que son la divina providencia que baja a la Tierra para salvarnos a todos. Para honrarlas también hay que contar su lado oscuro, contar sus aristas. —La novela está dedicada a su madre, y está protagonizada por otra madre... —Todas las madres que escribo son mi madre y ninguna lo es. Reconozco cosas de ella en Sara [protagonista de 'El nido'], pero también en personajes como el de Montse de 'Casa en llamas' o el de Miren en 'Querer'. A la hora de escribir no podemos desprendernos de quiénes somos. Y yo soy en relación a quien me ha criado. —Le cito: «Cuando no eres de buena familia tienes que ser puntual a las citas si quieres sobrevivir«. —El asunto de la clase salió inconscientemente, me di cuenta en la revisión de la novela. Mi mirada del mundo es esta. Con las clases pasa como con la autoría: nos iría muy bien a todos reconocerlas. Hay un momento en el que te pones las gafas de ver el mundo en relación a la clase y ya no te lo puedes quitar. —Por cierto, ¿qué película le habría gustado escribir? —'Tres días con la familia', de Mar Coll: es una obra maestra de nuestro cine. Está escrita por Mar Coll y Valentina Viso. Pero a mí me gustan cosas muy muy dispares. Una de mis películas top es 'Hijos de los hombres', que es una grandísima adaptación. Aunque también me parecería un plan fantástico escribir 'Destino final 8'. —¿Y qué libro hubiera querido firmar? —Una novela gráfica que tiene muy poco texto: 'Aquí', de Richard McGuire.