Teknik 18 jul 2026

Det viktigaste som renässansen lämnade oss var inte Michelangelos "David" eller Botticellis "Vår": det var glass

Från de klassiska smakerna till de mest barocka derivaten som "tripe flavored with oreo and kind". För många godisets kung har glass en historia som går tillbaka till den italienska renässansen. Det är sant att historien om "is med saker" börjar nästan från civilisationens början.

De gamla grekerna, perserna och kineserna behärskade redan konsten att svalka sig med hjälp av krossad is blandad med frukt, honung eller juice, en föregångare till vad vi för närvarande skulle betrakta som en sorbet, som skiljer sig från glass genom att den inte innehåller smöriga ingredienser. Liksom alla saker som har gjorts sedan urminnes tider är det inte särskilt tydligt hur idén kom till Italien, vare sig från Kina via Sidenvägen eller genom Sicilien tack vare arabiskt inflytande. Från de avlägsna föregångarna till Italien Vad vi vet är att glass blev populärt i Europa tack vare Cosimo I de' Medici, en av nyckelfigurerna på 1500-talet (inte att förväxla med Cosimo de' Medici helt enkelt, grundare av dynastin och populärt känd som Cosimo den äldre eftersom det inte var en fråga om att få hans smeknamn för hett).

Cosimo I tog makten 1537 och blev storhertig och överhuvud för Florens vid 17 års ålder. Cosimo bestämde sig för att göra sin egen till "den bästa borgmästaren, kungen" och förutom att genomföra en framgångsrik ekonomisk och militär politik förnyade han den florentinska administrationen fullständigt (koncentrerade i princip all makt i sina händer) och främjade vetenskapen och växten i honom (för att blomstra, för stadens rike). byggandet av Uffizigalleriet). Och Cosimo I skulle sluta med att gå till historien, framför allt som en stor beskyddare som välkomnade och finansierade målare, skulptörer, arkitekter, astronomer och en mycket lång etc.

En av dem skulle vara Bernardo Buontalenti, uppfinnare, arkitekt, scenograf, designer, ingenjör och allroundare vid det florentinska hovet. Tydligen dök några gäster från det spanska hovet upp med överraskning, så Cosimo beställde Buontalenti (som också designade en fästning som gjorde dig till en efterrätt) något för att överraska spanjorerna under välkomstbanketten. Buontalenti hade redan lyckats bevara snön de tog med sig från bergen i underjordiska kammare isolerade med trä och kork, så han skapade en efterrätt genom att blanda snö med mjölk, ägg, citron, apelsin, bergamott och söta den med honung eller socker (versionerna skiljer sig åt).

Naturligtvis var det en stor framgång och vid det florentinska hovet började det finnas kakor för att pröva den fantastiska uppfinningen. Idag hålls den största europeiska festivalen tillägnad glass varje år i staden Florens, där förutom Buontalenti även Ruggeri hyllas, en gatuförsäljare av kyckling som några år innan Buontalenti själv hade vunnit en matlagningstävling som presenterade en dessert gjord på snö och frusen frukt. Italien, den moderna civilisationens vagga.

Nästa stopp, Frankrike Av någon anledning som ingen vid sitt fulla sinne kunde förklara, hade spanjorerna inte förståndet att ta med sig receptet hem och det är i Frankrike som nästa kapitel i glassens historia utspelar sig. Catherine de' Medici, en släkting till Cosimo I (försök att spåra släktskapet i släktträdet, om du kan) gifte sig med Henrik II av Orleans 1533, och blev därmed drottning av Frankrike i en av de mest turbulenta perioderna i dess historia. Hon var drottninggemål fram till sin makes död, som hon inte alls kom överens med, och sedan drottningregent när sonen Francisco II fortfarande var mycket ung, som också hade en mycket bräcklig hälsa och som dog kort därefter på grund av öroninflammation. "Och gör det dig inte glass?" Paul Emil Jacobs, cirka 1840.

Därmed blev Catherine regent för sin andra son, Karl IX, som regerade i tio år tills han slutligen tog kronan i besittning. Katarina skulle dock också överleva Charles och blev därmed rådgivare till Henrik III, hans tredje son och nästa kung av Frankrike. Kanske Catalina påminner dig om någon.

För att återgå till det aktuella ämnet, Catherine var, förutom att vara ett politiskt djur, liksom Cosimo I, en övertygad humanist och en stor beskyddare av bokstäver och konst (sponsrar till exempel byggandet av Tuilerierna). Catherine uppmuntrade konsten i Frankrike men glömde inte sina italienska rötter, så inflytandet från italienska element på det franska hovet var anmärkningsvärt. Tack vare Catherine introducerades balett till Frankrike och hon var också delvis ansvarig för populariseringen av commedia dell'arte, även om hon inte var den första att presentera den i det franska landet.

Catherine de' Medici är ett totalt fan av fransk gastronomi. François Clouet, före 1559. I mer prosaiska överväganden beslutade han också att det franska köket var en katastrof och fyllde hovet med italienska kockar, med ingredienser som olivolja, kronärtskockor, bönor, ansjovis, pasta och en lång etc.

Han lärde också fransmännen att använda en gaffel och, naturligtvis, gjorde glass på modet. Och han gjorde det med varken mer eller mindre än att ta Ruggeri, kycklingmannen som blev kock, till det franska hovet.

Enorm plot twist. Från det franska hovet till himlen Under decennierna och århundradena som följde är glassens expansion ostoppbar (hur kunde det inte vara det?). 1686 flyttade Francesco Procopio dei Coltelli från Palermo till Paris och öppnade Café Procope, som anses vara det äldsta i Frankrike och där kaffe och glass serverades och namn som Rousseau, Voltaire, Diderot, Balzac, Victor Hugo, George Sand, Napoleon Bonaparte och till och med Oscar Wilde, som gillade att åka till Frankrike, som gillade att gå till Frankrike. dina saker. Om du är intresserad kan du fortfarande komma och ta en drink.

Under hela 1600-talet publicerades många gastronomiböcker som innehöll receptet på den berömda italienska glassen och i slutet av 1800-talet introducerade italienska immigranter receptet i New York (amerikanerna tog i sin tur ett recept som var tusentals år gammalt och uppfann Sundae). När det gäller Spanien, enligt den spanska föreningen för glasstillverkare, blev konsumtion populär på 1600-talet, med den första horchaterías som öppnade på 1800-talet. I dagsläget kan du besöka mer än 75 år gamla glassbarer i hela landet.

Så nästa gång du går och tar en glass, oavsett om du är i en strandglassbutik eller sitter på en terrass och försöker fly från den infernaliska värmen, tänk att människor kan ha orsakat klimatförändringarna, men vi har också uppfunnit en godbit av gudarna. I Xataka | Frankrike har gjort foie gras till en av sina nationella symboler. Vi har dåliga nyheter för henne: Kina är redan på hälarna i Xataka | "Vi vill inte vara den sista generationen som äter det": extrem hetta har försatt parmesanost i fara för utrotning Bild | Unsplash

Det viktigaste som renässansen lämnade oss var inte Michelangelos "David" eller Botticellis "Vår": det var glass

Originalkälla

Publicerad av Xataka

18 july 2026, 09:00

Läs original

Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.

Visa originaltext (spanska)

Rubrik

Lo más importante que nos dejó el Renacimiento no fue el 'David' de Miguel Ángel ni 'La Primavera' de Botticelli: fue el helado

Beskrivning

Desde los sabores clásicos hasta las más barrocas derivas tipo "mondongo con sabor a oreo y kinder". Para muchos el rey de los dulces, el helado tiene una historia que se remonta al Renacimiento italiano. Bien es cierto que la historia del "hielo con cosas" parte casi de los inicios de la civilización. Los antiguos griegos, los persas o los chinos, ya dominaban el arte de refrescarse utilizando hielo picado mezclado con frutas, miel o zumo, un antecedente de lo que actualmente consideraríamos un sorbete, que se diferencia del helado en que no contiene ingredientes mantecosos. Como todas las cosas que se hacen desde tiempo inmemorial, no está muy claro cómo llegó la idea a Italia, si desde China a través de la ruta de la seda o si por Sicilia gracias a la influencia árabe. De los lejanos antecedentes a ItaliaLo que sí sabemos es que el helado se popularizó en Europa gracias a Cosme I de Médici, una de las figuras clave del siglo XVI (no confundir con Cosme de Médici a secas, fundador de la dinastía y conocido popularmente como Cosme el Viejo porque no era cuestión de calentarse mucho los cascos son el sobrenombre). Cosme I se hizo con el poder en 1537, convirtiéndose con 17 años en Gran Duque y mandamás de Florencia. Cosme decidió hacer suyo aquello de "el mejor alcalde, el rey" y, además de llevar a cabo una exitosa política económica y militar, renovó completamente la administración florentina (básicamente concentrando todo el poder en sus manos) e impulsó el florecimiento de las ciencias y las artes en la ciudad (a él debemos, por ejemplo, la construcción de la Galería Uffizi). Y es que Cosme I acabaría pasando a la historia, sobre todo, como un gran mecenas que acogió y financió a pintores, escultores, arquitectos, astrónomos y un larguísimo etc. Uno de ellos sería Bernardo Buontalenti, inventor, arquitecto, escenógrafo, diseñador, ingeniero y chico para todo de la corte florentina. Por lo visto, unos invitados de la corte española se presentaron por sorpresa, así que Cosme encargó a Buontalenti (que lo mismo te diseñaba una fortaleza que te hacía un postre) algo para sorprender a los españoles durante el banquete de bienvenida. Buontalenti ya había conseguido conservar la nieve que traían de las montañas en cámaras bajo tierra aisladas con madera y corcho, así que se marcó un postre mezclando nieve con leche, huevos, limón, naranja, bergamota y endulzándolo con miel o azúcar (las versiones difieren). Por supuesto, aquello fue un exitazo y en la corte florentina empezaron a haber tortas por probar el prodigioso invento. A día de hoy, el mayor festival a nivel europeo dedicado al helado se celebra cada año en la ciudad de Florencia, donde además de a Buontalenti también se homenajea a Ruggeri, un vendedor ambulante de gallinas que unos años antes que el propio Buontalenti había ganado un concurso de cocina presentando un postre hecho a base de nieve y fruta congelada. Italia, cuna de la civilización moderna. Siguiente parada, Francia Por alguna razón que nadie en su sano juicio podría explicarse, los españoles no tuvieron el tino de llevarse la receta a casa y es en Francia donde se da el siguiente capítulo en la historia del helado. Catalina de Médici, pariente de Cosme I (intenta rastrear la relación en el árbol familiar, si es que puedes) contrajo matrimonio en 1533 con Enrique II de Orleans, convirtiéndose así en reina de Francia en uno de los periodos más convulsos de su historia. Fue reina consorte hasta la muerte de su marido, con el que no se llevaba nada bien, y luego reina regente al ser aún muy pequeño su hijo Francisco II, que además tenía una salud muy frágil y el cual falleció al poco tiempo a causa de una otitis. "¿Y no te hace un helao?" Paul Emil Jacobs, circa 1840. Así pues, Catalina pasó a ser la regente de su segundo hijo, Carlos IX, gobernando durante diez años hasta que este finalmente tomó posesión de la corona. No obstante, Catalina también sobreviviría a Carlos, convirtiéndose así en consejera de Enrique III, su tercer hijo y siguiente rey de Francia. Quizá Catalina te recuerde a alguien. Volviendo al tema que nos ocupa, Catalina, además de un animal político era, al igual que Cosme I, una convencida humanista y gran mecenas de las letras y las artes (patrocinando, por ejemplo la construcción de las Tullerías). Catalina fomentó las artes en Francia pero no olvidó sus raíces italianas, por lo que la influencia de elementos italianos en la corte francesa fue notable. Gracias a Catalina se introdujo en Francia el ballet y fue también en parte responsable de la popularización de la commedia dell'arte, aunque no fue la primera en presentarla en el país galo. Catalina de Médici pasa total de la gastronomía francesa. François Clouet, anterior a 1559. En consideraciones más prosaicas, también decidió que la cocina francesa era un desastre y llenó la corte de cocineros italianos, llevando ingredientes como el aceite de oliva, las alcachofas, las judías, las anchoas, la pasta y un largo etc. Además enseñó a los franceses a utilizar el tenedor y, por supuesto, puso de moda el helado. Y lo hizo nada más y nada menos que llevándose a Ruggeri, el pollero reconvertido en cocinero a la corte francesa. Tremendo plot twist. De la corte francesa al cieloDurante las décadas y siglos posteriores, la expansión del helado es imparable (¿cómo no iba a serlo?). En 1686, Francesco Procopio dei Coltelli se muda de Palermo a París y abre el Café Procope, considerado el más antiguo de Francia y en el que se servían cafés y helados y se daban cita para tomarse un cucurucho nombres de la talla de Rousseau, Voltaire, Diderot, Balzac, Victor Hugo, George Sand, Napoleón Bonaparte e incluso Oscar Wilde, que era muy de irse a Francia de vez en cuando a sus cosas. Si te interesa, todavía puedes acudir a tomarte algo. A lo largo del siglo XVII se van publicando numerosos libros de gastronomía que incluyen la receta del famoso helado italiano y a finales del XIX los inmigrantes italianos introducen la receta en Nueva York (los estadounidenses, a su vez, cogerían una receta de miles de años de antigüedad e inventarían el Sundae). En cuanto a España, según la Asociación Española de Fabricantes de Helados, el consumo se popularizó en el siglo XVII, abriéndose las primeras horchaterías ya en el XIX. En la actualidad, puedes visitar en toda la geografía heladerías con más de 75 años de antigüedad. Así que la próxima vez que vayas a tomarte un helado, ya sea en una heladería de playa o sentado en una terraza intentando escapar del calor infernal, piensa que puede que el ser humano haya provocado el cambio climático, pero también hemos inventado un manjar de dioses. En Xataka | Francia ha hecho del foie gras uno de sus símbolos patrios. Tenemos malas noticias para ella: China ya le pisa los talones En Xataka | "No queremos ser la última generación en comerlo": el calor extremo ha puesto en peligro de extinción al queso parmesano Imagen | Unsplash (function() { window._JS_MODULES = window._JS_MODULES || {}; var headElement = document.getElementsByTagName('head')[0]; if (_JS_MODULES.instagram) { var instagramScript = document.createElement('script'); instagramScript.src = 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js'; instagramScript.async = true; instagramScript.defer = true; headElement.appendChild(instagramScript); } })(); - La noticia Lo más importante que nos dejó el Renacimiento no fue el 'David' de Miguel Ángel ni 'La Primavera' de Botticelli: fue el helado fue publicada originalmente en Xataka por Cristina Ortiz .

37 visningar
Dela:

Svep för att byta artikel

Vi använder cookies

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse på vår webbplats. Genom att klicka "Acceptera alla" samtycker du till användningen av alla cookies. Läs mer i vår cookiepolicy och integritetspolicy.