"Det judiska folkets språk"
Hebraistisk filolog med internationell referens och den mest framstående specialisten på medeltida spansk hebreisk poesi och filologi, Sáenz-Badillos var framför allt en lärare. I hyllningen som Complutense University gav honom efter hans död, definierade hans avhandlingsledare, professor Luis Gil Fernández, exakt sin figur: "Ángel var en stor klok man och en ännu bättre person." Den maximen var inte en akademisk artighet, utan en korrekt diagnos av en personlighet som lämnade en outplånlig prägel på alla oss som hade förmånen att gå i akademins salar med honom. Sáenz-Badillos var en lärare som inte bara förmedlade sin enorma kunskap, utan också lärde sina lärjungar den etiska väg som de borde följa med sina egna: uppmärksamhet på detaljer, gränslös generositet och upprätthållandet av oförstörbar vetenskaplig stringens, alltid upprätthållen från den djupaste ödmjukhet.
Han lärde oss att respektera akademin, men aldrig undergivna. I ett Spanien som fortfarande höll på att vakna till vetenskaplig modernitet var han en visionär som lanserade oss i internationalisering, och främjade vistelser på ledande forskningscentra i Israel eller USA när det var ett undantag och inte normen. Han förstod, långt före andra, behovet av lagarbete och demokratisering av kunskap genom gemensamma projekt.
Det är rörande att minnas, även idag, den stolthet som han presenterade oss med i de vetenskapliga kretsarna när vi bara var nya forskare som började vår resa; Han upptäckte för oss, genom övning, att ett uppmuntrande ord och en gest av mänsklig delaktighet ofta är mycket mer produktiva och transformerande än de mest briljanta vetenskapliga uppgifterna. Som Maimonides sa, en lärare måste framför allt vara ett exempel på etiskt beteende, och det var precis vad Sáenz-Badillos förkroppsligade för oss alla. Hans ledning vid fakulteten för filosofi och bokstäver vid universitetet i Granada, där han tjänstgjorde som dekan mellan 1978 och 1982, var en återspegling av denna övertygelse: han introducerade moderniteten med handlingar som nu glöms bort på grund av vardagen, såsom skapandet av tidningsbiblioteket och införlivandet av alla de första datorverktygen som han satte en prägel på, men genom att etablera en prägel på en fakultet" där alla fakultetsmedlemmar - fakultet, studenter och administrativ personal - hade en lika röst.
Han var också en outtröttlig försvarare av universitetets mest utsatta sektorer, såsom den icke-tumerära fakulteten, och visade att filologi och offentlig etik alltid måste gå hand i hand. Det är i detta ljus av intellektuell generositet som vi måste närma oss hans postuma verk, "Det judiska folkets språk". Publicerad inom den prestigefyllda samlingen "Judiska språk och kulturer" från University of Granada Publishing House, den här boken är ett exceptionellt vittnesbörd; en text räddad från en gammal diskett som författaren testamenterar oss som ett slags testamente.
Inkluderandet av detta arbete i nämnda samling, en absolut referens inom området för sefardiska studier, är inte bara en handling av institutionell koherens med professorns karriär vid universitetet i Granada, utan också en garanti för den kvalitet och noggrannhet som definierar denna publiceringsetikett. Till skillnad från hans berömda "History of the Hebrew Language" (1988), som etablerades som en teknisk referensmanual, går denna nya essä bort från akademisk torrhet till att bli den levande biografin om ett språk som trotsade historiens alla lagar. Sáenz-Badillos beskriver det hebreiska språkets resa inte som en följd av listor med verb eller grammatiska regler, utan som en episk resa för motståndskraft och överlevnad.
Författaren strukturerar denna resa i tre grundläggande akter som inbjuder läsaren att förstå hur ett språk kan vara ett helt folks hem, även när det saknar en fysisk geografi. Den första akten är huset, hebreiskans födelse under biblisk tid och dess efterföljande utveckling i Dödahavsrullarna. Här guidar Sáenz-Badillos oss med experthand genom processen där hebreiskan, efter de traumatiska revolterna mot Rom mot det andra århundradet efter Kristus, upphörde att vara ett folkspråk som ska förvandlas till ett heligt och skrivet språk, ett identitetsfordon som möjliggjorde andlig sammanhållning inför dispersion.
Andra akten är exil. Det är här som boken avslöjar en av sina mest fascinerande teser: hebreiska dog aldrig. Under den långa diasporan fungerade den som en global lingua franca som möjliggjorde dialog mellan avlägsna och radikalt olika samhällen.
Judar från Tyskland, Irak, Maghreb eller Alandalus delade inte ett gemensamt modersmål, men de kommunicerade sinsemellan på hebreiska och lyfte det till kategorin universellt kulturspråk. Slutligen tar tredje akten oss tillbaka till den heroiska processen under det sena 1800-talet och början av 1900-talet, där en grupp visionärer och modernister, ledda av gestalten Eliezer ben Yehuda, åstadkom vad som verkade omöjligt: att hebreiska återigen blev barns modersmål. Denna milstolpe var inte bara ett språkligt fenomen, utan en triumf av kulturell nationalism som uppnådde vad andra samtida projekt, som esperanto, inte gjorde: tillhandahålla ett språk till en hel mänsklig gemenskap.
Men enligt vår åsikt är de mest intensiva sidorna i denna uppsats de som är tillägnade judarna i Sepharads prakt, ett område där författaren var en obestridlig auktoritet. I detta avsnitt tvingar Sáenz-Badillos oss att uppmärksamma integrationen av judendomen i den andalusiska arabiska kulturen, ett fenomen som markerade ett före och efter i hebreiskans historia. Det är omöjligt att förstå samtida judendom utan de tre pelare som odlats av de andalusiska judarna: en lingvistik som underlättade den framtida rehabiliteringen av språket, en poesi som fortfarande finns i synagogaldyrkan och den israeliska populärkulturen, och en rättsvetenskap som än idag får näring av Maimonides eller Alfasis grundläggande skrifter.
Författaren förklarar för oss hur judarna i Sepharad under inflytande av Alandalús kulturella rikedom lyckades utöka det hebreiska lexikonet till att täcka tidigare outforskade områden, såsom filosofi, astronomi, kärlek och Bacchic lyrik eller lovsång; en autentisk guldålder som definierade generationers intellektuella identitet. En av de stora nyheterna i denna postuma uppsats är visionen om hebreiska inte som en enhet, utan som en mosaik av språk som anpassat sig till sina respektive miljöer. Författaren beskriver hur spridningen ledde till uppkomsten av de så kallade "judiska språken", dessa fascinerande hybrider som kombinerade lokal grammatik med det hebreiska arvet.
Den fokuserar särskilt på tre: judisk-spanska, den kastilianska från 1400-talet som de fördrivna tog med sig och bevarade med häpnadsväckande lojalitet i århundraden i det osmanska riket eller Nordafrika; Jiddisch, den där livfulla sammansmältningen av germanska dialekter med hebreiska och slaviska inslag; och, naturligtvis, judeo-arabiska, det akademiska språket par excellence av medeltida judendom, där de mest relevanta verken av det judiska arvet på den iberiska halvön skrevs. Kort sagt, vi står inför ett oerhört generöst arbete. Ángel Sáenz-Badillos, en akademiker på toppnivå, har haft elegansen att syntetisera all denna komplexitet i en uppsats tillgänglig för alla intresserade, utan att kräva förkunskaper i de språk som behandlas. "Det judiska folkets språk" är inte alls en manual för specialister, utan en humanists verk. Det är kanske den sista mästarklassen från vår lärare: en bok som, som visar sin humanism, berättar för oss biografin om hebreiskan som om vi satt framför honom och delade en kaffe.
Författaren lyckas sprida sin entusiasm för judisk historia och kultur och berövar berättelsen all akademisk torrhet för att fokusera på användarnas ansikten, äventyr och liv. Det är en bok som ger oss tillbaka, för ett ögonblick, rösten från den som lärde oss så mycket, som påminner oss om att även om läraren inte längre är fysiskt bland oss, förblir hans förmåga att belysa det förflutna – och med det nuet – levande i vart och ett av hans ord. FIL Titel: 'Judiska folkets språk' Författare: Ángel Sáenz-Badillos Pérez Redaktionell Universidad de Granada År: 2026 Tillgänglig i redaktionell UGR
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
1 july 2026, 09:01
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'La lengua del pueblo judío'
Beskrivning
Filólogo hebraísta de referencia internacional y el más destacado especialista en poesía y filología hebrea medieval española, Sáenz-Badillos fue, ante todo, un maestro . En el homenaje que la Universidad Complutense le rindió tras su fallecimiento, su director de tesis, el catedrático Luis Gil Fernández, definió con precisión su figura: «Ángel fue un gran sabio y aún mejor persona». Esa máxima no era una cortesía académica, sino un diagnóstico certero de una personalidad que dejó una huella indeleble en todos los que tuvimos el privilegio de transitar junto a él los pasillos de la academia. Sáenz-Badillos fue un maestro que no solo transmitió su vasto conocimiento, sino que enseñó a sus discípulos el camino ético que debían seguir con los suyos propios: la atención al detalle, la generosidad sin límites y el mantenimiento de un rigor científico insobornable, siempre sostenido desde la más profunda humildad. Nos enseñó a ser respetuosos con la academia, pero jamás sumisos. En una España que aún despertaba a la modernidad científica, él fue un visionario que nos lanzó a la internacionalización , fomentando estancias en centros de investigación punteros en Israel o Estados Unidos cuando aquello era una excepción y no la norma. Entendió, mucho antes que otros, la necesidad del trabajo en equipo y la democratización del saber a través de proyectos compartidos. Resulta conmovedor recordar, incluso hoy, el orgullo con el que nos presentaba en los circuitos científicos cuando apenas éramos investigadores nóveles iniciando nuestra andadura; nos descubrió, con la práctica, que una palabra de aliento y un gesto de complicidad humana son, a menudo, mucho más productivos y transformadores que el dato científico más brillante. Como decía Maimónides, un maestro ha de ser, ante todo, un ejemplo de comportamiento ético , y eso fue precisamente lo que Sáenz-Badillos encarnó para todos nosotros. Su gestión al frente de la Facultad de Filosofía y Letras de la Universidad de Granada , donde ejerció como decano entre 1978 y 1982 , fue un reflejo de esta convicción: introdujo la modernidad con acciones hoy olvidadas por cotidianas , como la creación de la hemeroteca y la incorporación de las primeras herramientas informáticas, pero sobre todo, dejó una marca en la política universitaria al instaurar un «claustro paritario» donde todos los estamentos de la facultad —profesorado, estudiantes y personal de administración— tenían una voz igualitaria. Fue, además, un defensor incansable de los sectores más vulnerables de la universidad, como el Profesorado No Numerario, demostrando que la filología y la ética pública deben ir siempre de la mano. Es bajo esta luz de generosidad intelectual como debemos acercarnos a su obra póstuma, 'La lengua del pueblo judío'. Publicado dentro de la prestigiosa colección 'Lenguas y Culturas Judías' de la Editorial Universidad de Granada, este libro es un testimonio excepcional ; un texto rescatado de un viejo disquete que el autor nos lega como una suerte de testamento . La inclusión de esta obra en dicha colección, referente absoluto en el ámbito de los estudios sefardíes , no es solo un acto de coherencia institucional con la trayectoria del profesor en la universidad granadina, sino también una garantía de la calidad y el rigor que definen a este sello editorial. A diferencia de su célebre «Historia de la lengua hebrea» (1988), que se consolidó como un manual técnico de referencia, este nuevo ensayo se aleja de la aridez académica para convertirse en la biografía viva de un idioma que desafió todas las leyes de la historia. Sáenz-Badillos describe el periplo de la lengua hebrea no como una sucesión de listas de verbos o reglas gramaticales, sino como un viaje épico de resiliencia y supervivencia . El autor estructura este recorrido en tres actos fundamentales que invitan al lector a comprender cómo un idioma puede ser el hogar de todo un pueblo, incluso cuando este carece de una geografía física. El primer acto es la casa , el nacimiento del hebreo en la época bíblica y su posterior evolución en los manuscritos del Mar Muerto. Aquí, Sáenz-Badillos nos guía con mano experta por el proceso en el que, tras las traumáticas revueltas contra Roma hacia el siglo ii después de Cristo, el hebreo dejó de ser una lengua vernácula para transmutarse en una lengua sagrada y de escritura, un vehículo de identidad que permitió la cohesión espiritual frente a la dispersión. El segundo acto es el exilio . Es aquí donde el libro revela una de sus tesis más fascinantes: el hebreo nunca murió. Durante la larga diáspora, funcionó como una lengua franca global que permitió el diálogo entre comunidades distantes y radicalmente distintas entre sí. Judíos de Alemania, Irak, el Magreb o Alandalús no compartían una lengua materna común, pero se comunicaban entre ellos en hebreo, elevándolo a la categoría de idioma universal de cultura. Finalmente, el tercer acto nos traslada al regreso, al proceso heroico de finales del siglo xix y principios del xx, donde un grupo de visionarios y modernistas, liderados por la figura de Eliezer ben Yehuda, logró lo que parecía imposible: que el hebreo volviera a ser la lengua materna de los niños. Este hito no fue solo un fenómeno lingüístico, sino un triunfo del nacionalismo cultural que consiguió lo que otros proyectos coetáneos, como el esperanto, no lograron: dotar de lengua a una comunidad humana entera. Sin embargo, a nuestro juicio, las páginas más intensas de este ensayo son aquellas dedicadas al esplendor de los judíos de Sefarad, campo en el que el autor era una autoridad indiscutible . En esta sección, Sáenz-Badillos nos obliga a prestar atención a la integración del judaísmo en la cultura árabe andalusí, un fenómeno que supuso un antes y un después en la historia del hebreo. Es imposible entender el judaísmo contemporáneo sin los tres pilares cultivados por los judíos andalusíes: una lingüística que facilitó la futura rehabilitación de la lengua, una poesía que sigue presente en el culto sinagogal y la cultura popular israelí, y una jurisprudencia que todavía hoy se nutre de los escritos fundamentales de Maimónides o Alfasi. El autor nos explica cómo, bajo el influjo de la riqueza cultural de Alandalús, los judíos de Sefarad lograron expandir el léxico hebreo para abarcar ámbitos antes inexplorados, como la filosofía, la astronomía, la lírica amorosa y báquica o el elogio; una auténtica época dorada que definió la identidad intelectual de generaciones. Una de las grandes novedades de este ensayo póstumo es la visión del hebreo no como una unidad, sino como un mosaico de lenguas que se adaptaron a sus respectivos entornos . El autor nos describe cómo la dispersión propició la aparición de las denominadas «lenguas judías», aquellos híbridos fascinantes que combinaban la gramática local con la herencia hebrea. Se detiene especialmente en tres: el judeoespañol, ese castellano del siglo xv que los expulsados llevaron consigo y preservaron con una lealtad asombrosa durante siglos en el Imperio Otomano o el norte de África; el yidis, esa fusión vibrante de dialectos germanos con elementos hebreos y eslavos; y, por supuesto, el judeoárabe, la lengua académica por excelencia del judaísmo medieval, en la que se redactaron las obras más relevantes del legado judío en la Península Ibérica. En definitiva, nos encontramos ante una obra sumamente generosa . Ángel Sáenz-Badillos, un académico de primer nivel ha tenido la elegancia de sintetizar toda esta complejidad en un ensayo asequible a cualquier persona interesada, sin exigir un conocimiento previo de las lenguas tratadas. «La lengua del pueblo judío» no es, en absoluto, un manual para especialistas, sino la obra de un humanista . Es, quizás, la última lección magistral de nuestro maestro: un libro que, haciendo gala de su humanismo, nos narra la biografía del hebreo como si estuviéramos sentados frente a él, compartiendo un café . El autor logra contagiar su entusiasmo por la historia y la cultura judía, despojando al relato de cualquier aridez académica para centrarse en los rostros, las peripecias y las vidas de sus usuarios. Es un libro que nos devuelve, por un momento, la voz de quien tanto nos enseñó, recordándonos que, aunque el maestro ya no esté físicamente entre nosotros, su capacidad para iluminar el pasado —y con él, el presente— sigue viva en cada una de sus palabras. FICHA Título: 'Lengua del pueblo judío' Autor: Ángel Sáenz-Badillos Pérez Editorial Universidad de Granada Año: 2026 Disponible en Editorial UGR
