En märkligt glad Van Morrison, hemma i Botanical Nights
Las Noches del Botánico hade legat bakom Van Morrison i ett decennium (Belfast, 1945), berättade organisationen för mig under den senaste Big Thief-konserten. De hade gjort många erbjudanden och den buttre singer-songwritern sa alltid nej. Slutligen, förra året, tackade han ja när lineupen redan var stängd, men festivalen tvekade inte att utöka programmet för att göra plats för dess två datum.
Irländaren måste ha varit förtjust, något konstigt med tanke på hans vanliga elakhet, för hans team ringde strax efter för att säga att han verkligen gillade atmosfären och omgivningen och att han ville upprepa. Belfast-legenden återvände i går till Madrid-festivalen för den första av de två konserterna – idag, onsdag, den andra – och den fullsatta lokalen på 50 000 kvadratmeter och mer än tusen arter välkomnade honom igen med öppna armar så fort de första tonerna av 'Deep Blue Sea' och 'Kidney Stew Blues' spelades. Publiken, deprimerad av värmen och mer bekymrad över fläkten, hade svårt att vakna med denna första lekfulla trav, medan huvudpersonen använde sitt munspel, sin saxofon och sin fantastiskt höga röst för att undvika det.
Han måste ha varit så ivrig (blinka, blinka) att gamle gode George Iván, riktiga namn, hade kommit ut på scenen fem minuter före den aviserade tiden. Folk letade fortfarande efter sina platser och torkade sin svett, men han fick allt. De vet att han kommer att sakta ner varvtalet, som han gjorde med 'Down To Joy', 'Social Climbing Scene' och 'Back To Writing Love Songs', och lugna bestarna.
Mer exakt när han blir känslig, när han drar på soul och rhythm and blues, och när solen går ner och gör kvällen mer uthärdlig, kapitulerar även de som kritiserat honom för att ha börjat tidigare vid hans fötter. Hans följare är så lydiga och trogna – igår kväll upprepade många från förra året – att de kompromissar med allt, som om de visste på förhand att den knappa och en halv timmen som han ska spela kommer att ha varit värd det. Särskilt vackra och applåderade, med Morrison på gitarr respektive saxofon, var 'When The Rains Came' och 'Green Rocky Road'.
Du känner dig som Robert De Niros son i 'A Bronx Tale' när du tittar på grannskapets små gangsters. Dess sex musiker och två backup-sångare låter som en schweizisk klocka och deras solon kommer att tjäna flera ovationer under den sista delen av konserten, särskilt när "Real Real Gone" spelas. De kommer till och med att få det fruktade lejonet att skratta med tillfredsställelse när han presenterar gruppen.
För en gångs skull verkar han nära och tillgiven och pratar till och med med allmänheten.
Nu är det nyheter. Vi hör honom avsluta kvällen med 'Moondance' och 'Gloria', spela saxofon och dansa, styra bandet med händerna, leende, och vi kan tro att Morrison, 80 år gammal, har hittat sitt hem. En scen som är tillräckligt intim och välkomnande, med en respektfull och hängiven publik, så att han under de följande åren fortsätter att återvända för att ge oss ytterligare ett stycke av sina femtio album och mer än sex decennier av karriär, vilket sägs vara tidigt.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
30 june 2026, 22:27
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Un Van Morrison extrañamente feliz, como en casa en las Noches del Botánico
Beskrivning
Las Noches del Botánico llevaba una década detrás de Van Morrison (Belfast, 1945), me contaba la organización durante el reciente concierto de Big Thief. Le habían hecho numerosas ofertas y el arisco cantautor siempre decía que no. Finalmente, el año pasado, aceptó cuando el cartel ya estaba cerrado, pero el festival no dudó en alargar la programación para hacerle un hueco a sus dos fechas . El irlandés debió quedar encantado, algo raro dados sus habituales desplantes, porque su equipo llamó poco después para comunicar que le había gustado mucho el ambiente y el entorno y que quería repetir. La leyenda de Belfast regresó ayer al festival madrileño para el primero de los dos conciertos –hoy miércoles, el segundo– y el abarrotado recinto de 50.000 metros cuadrados y más de mil especies le recibió de nuevo con los brazos abiertos nada más sonar las primeras notas de 'Deep Blue Sea' y 'Kidney Stew Blues' . Al público, abatido por el calor y más preocupado por el abanico, le costaba despertar con este primer trote juguetón, mientras el protagonista echaba mano de su armónica, su saxofón y su prodigioso vozarrón para evitarlo. Tantas ganas debía tener (guiño, guiño) que el bueno de George Iván, nombre real, había salido al escenario cinco minutos antes del horario anunciado. Todavía andaba la gente buscando su butaca y secándose el sudor, pero a él se le permite todo. Saben que bajará las revoluciones, como hizo con 'Down To Joy', 'Social Climbing Scene' y 'Back To Writing Love Songs' , y calmará a las fieras. Más certero cuando se pone sensible, cuando tira de soul y rhythm and blues, y mientras se va poniendo el sol y hace la velada más llevadera, hasta los que le criticaban por haber empezado antes se rinden a sus pies. Sus seguidores son tan obedientes y fieles –anoche muchos repetían del año pasado– que transigen con todo, como si supieran de antemano que la hora y media escasa que va a tocar, habrá merecido la pena . Especialmente bonita y ovacionada, con Morrison a la guitarra y al saxofón respectivamente, sonaron 'When The Rains Came' y 'Green Rocky Road'. Uno se siente como el hijo de Robert De Niro en 'Una historia del Bronx' observando a los pequeños gánsteres del barrio. Sus seis músicos y dos coristas suenan como un reloj suizo y sus solos se llevarán varias ovaciones durante el tramo final del concierto, en especial, cuando suene 'Real Real Gone'. Hasta arrancarán las carcajadas de satisfacción del temido León mientras presenta al grupo. Por una vez, se le ve cercano y cariñoso y hasta habla con el público. Eso sí que es noticia. Le escuchamos cerrando la velada con 'Moondance' y 'Gloria' , tocando el saxofón y bailando, dirigiendo a la banda con las manos, sonriendo, y podemos pensar que Morrison, a sus 80 años, ha encontrado su casa. Un escenario lo suficientemente íntimo y acogedor, con un público respetuoso y entregado, para que en los siguientes años siga volviendo para regalarnos otro pedacito de su medio centenar de discos y más de seis décadas de carrera, que se dice pronto.
