Det finns en genre av enkla och beroendeframkallande spel som tar fart: inkrementella spel. Och det är helt vettigt

Tv-spelet är ett interaktivt medium. Även genrer som gångsimulatorer har några av de bästa mekaniken i branschen (det finns ögonblick från 'What Remains of Edith Finch' eller 'Mixtape' som är imponerande), men det finns en typ av spel som är gjord så att vi spelar så lite som möjligt. De är "lediga spel", spel designade för att spelas ensamma eller med så lite uppmärksamhet som möjligt från spelaren.

Inom samma genre finns det en twist: inkrementella spel där det finns en viss strategi för att uppnå målet att spela mindre och mindre och få större belöningar.

De har mycket dragkraft. Och även allt vett i världen. Psykologin i spel som skapats så att du inte spelar.

Först och främst måste vissa begrepp klargöras. Inkrementella spel är titlar utformade så att antalet i spelet inte slutar växa. Efterhand får vi större antal, mer resurser eller mer makt.

Till en början måste vi vara lite uppmärksamma, men målet är att optimera spelet så att vi inte ens behöver titta på skärmen. I Engadget Click on the jpg of a banana: det är den enda regeln för ett gratisspel som sveper bland de mest spelade på Steam 'Idle Slayer' är ett exempel på den här typen av spel: karaktären avancerar ensam och vi behöver bara vara uppmärksamma vid vissa ögonblick för att optimera uppnåendet av dessa resurser, men dockan avancerar oavsett om vi tittar eller inte. Om vi ​​uppmärksammar kommer resurserna att öka snabbare, men det är inte heller helt nödvändigt Mer än Marathon under de senaste 24 timmarna Sedan finns det inkrementella spelen.

Dessa är redan mer aktiva och kräver att vi är uppmärksamma genom att klicka på skärmen eller fatta frekventa beslut. Målet är detsamma: att nå en punkt där det till och med finns system som klickar för oss och prioriterar automatisering. Det mest normala är att genrer korsar varandra eftersom de egentligen inte är åtskilda. 'Idle Slayer', 'Cookie Clicker' (som kanske är den mest kända) eller 'AdVenture Capitalist' är klickare till en början och blir till en början 'lediga' spel där målet är detsamma: automatisering av allt.

I Xataka 51 korta (och viktiga) spel för människor som har lite tid. Är det stora försäljningsframgångar? Tja, de är inte på nivån för stora produktioner eller de mest spelade spelen vid alla tidpunkter på Steam, men de tenderar att ha gemenskaper på runt 500 eller 1 000 personer hela tiden.

De är bra "distraktioner" att ha där på en andra bildskärm medan vi gör andra saker, med tillfredsställelsen av att se hur siffrorna på skärmen stiger upp lite i taget. Kort sagt: vi investerar, vi fattar beslut med vad vi tjänar och tanken är att automatisera. Och det mest intressanta med inkrementella spel är just psykologin bakom dem.

I några studier som har gjorts på den här typen av spel (två mycket bra är "Spela för att vänta" och "Upptagen med att göra ingenting? Vad gör spelare i lediga spel"), beskriver de vilka verktyg de har för att haka på oss och uppmuntrar oss att "spela". De nycklar som sticker ut är: Kontinuerliga framsteg: även om åtgärderna är enkla ser vi belöningar och har en konstant känsla av framsteg.

Förstärkning och förväntan: väntan är inte tom, eftersom när vi får en belöning planerar vi redan nästa. Motivationscykel: vi väntar, vi samlar in priset, vi återinvesterar för att uppnå förbättringar. Planering: det roliga ligger inte i den omedelbara belöningen, utan i vad vi kommer att få i framtiden när dessa investeringar bär frukt.

Och den låga kognitiva belastningen: vi kan Du kan ta tillbaka dem när som helst och de är lämpliga för korta sessioner. Det är de huvudsakliga egenskaperna för att vi gillar dessa spel, men sedan finns det de psykologiska spakarna som de aktiverar, de där "kitlingarna i hjärnan" som får oss att vilja fortsätta spela. Det som spelar in här är belöningssystemet med den där känslan av att "nästa förbättring kommer, så jag tar fem minuter till", men också element som ackumuleringseffekten som spelar in när vi ser multiplikatorer som ger känslan av personlig effektivitet och framför allt att vi inte behöver vara uppmärksamma.

Känd som "delegation of action", spelaren outsourcar som fungerar till systemet och nöjet när man spelar kommer just för att siffrorna blir större och större utan att vi behöver anstränga oss, så vi har en viss tillfredsställelse i att känna att världen går framåt utan vår övervakning, men att det genererar belöningar för oss. I Xataka Vad har hänt med webbläsarens minispelswebbplatser som var förödande tidigare Du kanske tror att det är tomt dopamin, men genrens tillfredsställelse och attraktion är också markant eftersom det finns en viss planering från vår sida. Med det vi har uppnått köper vi vissa förbättringar och inte andra eftersom vi på så sätt kommer att få de belöningar vi letar efter.

I sin tur kommer den tillfredsställelsen inte bara från belöningen, utan från det faktum att vi känner att vi har fattat rätt beslut för att få nämnda belöning. Även om jag ibland har varit "hooked" på vissa av dessa spel, är de inte riktigt min typ. Som en kuriosa, ja, de är bra, men i slutändan gör de mekanismerna och dopaminet de genererar inte så stor inverkan.

Jag gillar belöningen av ett spel av typen "Diablo" eller "Destiny", som i slutändan är baserat på samma sak, men med en mycket tydligare och mer direkt interaktion från min sida. Förutom 'Rusty's Retirement' är det spelet spektakulärt och jag gillade det verkligen. Nu förstår jag helt varför dessa inkrementella spel är så framgångsrika.

I Xataka | Oberoende analytiker är överens: "Steam Machine är en dyr kuriosa, inte en spelenhet för massorna." 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js ; ; (instagramScript); Nyheten Det finns en genre av enkla och beroendeframkallande spel som tar fart: inkrementella spel. Och det är helt vettigt publicerades ursprungligen i Xataka av Alejandro Alcolea.