Den sista applåden för Edwyn Collins, indieuppfinnaren som överlevde två slag
På onsdagen i But-rummet i Madrid spelades de sista ackorden i låten 'Blue Boy', tillhörande sångboken för hans åttiotalsband Orange Juice (mytiskt och minnesvärt inom den brittiska popscenen), när den skotske musikern, kompositören och sångaren Edwyn Collins sa hejdå till publiken och viftade med käppen till vänster och höger. I det ögonblicket var vi medvetna om den magnifika konsert vi hade sett och att det skulle vara sista gången vi skulle se honom live. Sedan gav publiken sig själva en stor applåd, en spännande och innerlig slutapplåd.
Den skotske musikern är ett beundransvärt exempel på motståndskraft och återhämtning. 2005 överlevde han två stroke som gjorde att han fick afasi och motoriska svårigheter på höger sida av kroppen. Collins återfick sitt tal, men han kan inte spela gitarr och måste bära en käpp. BBC Four-dokumentären "Home Again" berättar hur han spelade in sitt comebackalbum 2007.
För Collins är musiken hemma, det är hemma. På deras nästa album, 'Losing Sleep' (2010), samarbetade Johnny Marr (The Smiths), Alex Kapranos (Franz Ferdinand), Paul Cook (Sex Pistols), The Drums, The Cribs, Romeo Stodart (The Magic Numbers) och Roddy Frame (Aztec Camera). Vi pratade via videosamtal med Edwyn Collins och Grace Maxwell, hans fru och manager, och den perfekta assistenten (hon hjälper honom när han fastnar eller inte kommer ihåg något korrekt).
Det finns en unik medverkan mellan dem, som manifesteras genom deras repliker. Sambandet, teamet, känns från första stund man ser dem. «Edwin och jag har ett mycket komplicerat förhållande. Vi bråkar mycket, eller hur? "Särskilt du, eller speciellt jag?" skämtar Grace. «Men när det kommer till arbete, – fortsätter Grace – är vi överens om nästan allt.
Vi är inte oense. Han har väldigt starka idéer, och jag håller helt med. "Vi har varit en enad front." Fallet med Edwyn Collins är en återspegling av hur musik är så viktig i våra liv, men också av den otroliga mänskliga förmågan att återhämta sig. "Jag låg på sjukhuset i sex månader.
Det var oändligt. När jag lämnade sjukhuset fick jag tillbaka mitt tal och mitt språk, och det hjälpte mig att återställa mina sånger och mina idéer," erkänner han. "Han led en mycket allvarlig skada. Vi visste inte vad som skulle hända.
Men vi såg att det förbättrades lite i taget. Edwyn fortsatte att säga till sig själv, "Jag måste förbättra mig." Det var ganska utmattande. Ibland blev han trött och sa till mig "låt mig vara ifred", men vi gjorde det.
Vi lärde oss mycket om den mänskliga hjärnan och dess omständigheter. Men hans tillfrisknande förblir ett mysterium för mig”, minns Grace. Collins säger att han kommer att sluta ge konserter, men han tänker inte gå i pension. «Jag tänker inte sluta komponera, spela in. "Min son William, som är musiker och ljudtekniker, kommer att hjälpa mig." Många musikälskare har definierat Edwyn Collins som indies uppfinnare med sitt första band Orange Juice, eftersom han höll sig på marginalen och valde ett originellt popljud (jangle pop) och hybridiserade med andra stilar (northern soul, jazz).
Igår kväll var det en magisk konsert där deras repertoar lät fantastiskt tack vare ett suveränt band bestående av Sean Read (keyboards och sax, gammal vän och producent av Collins, Dexys Midnight Runner, Manic Street Preachers, Beth Orton, Graham Coxon, Chrissie Hynde, bland andra), Andrew Hackett (gitarr), Carwyn Ellis (bass), Carwyn Ellis (bass), Carwyn Ellis (bass). Apelsinjuice-hymner spelade, som 'Falling and Laughing', 'Rip it Up', 'What Presence?!' eller 'Blue Boy', eller solounderverk som 'The Campaign For Real Rock', 'The Wheels of Love' eller 'Don't Shilly Sally'. Orange Juice, Collins första band på 80-talet, har blivit ett kultband. "Då var jag väldigt ung, jag brinner för musik och jag ville experimentera.
Så vad spelar det för roll om mina idéer är lite indie? "Jag tänkte på punkens dagar 1977 och jag sa, glöm det", säger Collins. Och Grace tillägger: "Du var ambitiös. "Ibland sa Edwyn att idéerna han hade för Orange Juice var bortom vad de egentligen var kapabla att spela vid den tiden." För närvarande finns det många musiksläpp varje dag på Spotify, mer än 120 000 om dagen. När vi pratar om det förflutna var musikbranschen annorlunda. "Det är därför du måste tänka på hur du nu måste sticka ut för att hitta en publik. apelsinjuice började så, i dessa svåra tider.
Edwyn kom till London och gick till alla musiktidningar och till John Peel på Radio 1. Hon öppnade dörren för honom och pratade med honom. "Edwyn var ganska blyg och verkade skrämd", säger Grace. Sedan 1999 kom framgången med singeln "A Girl Like You", inkluderad på hennes album "Gorgeous George" (1994). 1999 gjorde han ett TV-program som heter "West Heath Yard", adressen till Edwins studio i London. «Det fanns sex program.
En "sitcom" för Channel 4, en kultsatir med en skarp inblick i musikbranschen och indiepop från det tidiga 90-talet. Det kommer att få dig att skratta högt. Det är galet konstigt och ganska genialt", påpekar Grace.
Grace analyserar, med finess och precision, musikbranschen. Det är också att de har funnits där i mer än 40 år. "På 80-talet var det väldigt svårt att ta sig framåt eftersom man fann dörren stängd. Nuförtiden har de där barriärerna försvunnit och de stora skivbolagen kontrollerar inte längre saker och ting så mycket som de kunde göra mer till en demokrat, nu har man en demokrat. möjligheter Det är fortfarande som det vilda västern, men det är upp till dig.
Vägen är för hårt arbetande, kreativa människor med idéer. "Nuförtiden är det väldigt viktigt för unga band och artister att behålla sina upphovsrätter, för det är nyckeln till hur vi har lyckats gå vidare", säger Grace. Innan jag avslutade kvällens konsert såg jag två bilder värda att rama in: när William Collins, hans son, sjöng den del av 'In Your Eyes' som Jonathan Pierce från The Drums sjöng på albumet; och när jag i sista låten såg Grace Maxwell på första våningen i rummet titta på scenen med ett beundrande ansikte. Vilken stolthet, musiken har vunnit mot sjukdomen.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
9 maj 2026, 02:22
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
El aplauso final a Edwyn Collins, el inventor del indie que sobrevivió a dos ictus
Beskrivning
El miércoles en la sala But de Madrid sonaban los últimos acordes de la canción 'Blue Boy', perteneciente al cancionero de su banda ochentera Orange Juice (mítica y memorable dentro del panorama pop británico), cuando el músico, compositor y cantante escocés Edwyn Collins se despedía del público agitando su bastón a izquierda y derecha. En aquel momento fuimos conscientes del magnífico concierto que habíamos presenciado y que sería la última vez que le veríamos en directo. Entonces el público se entregó en un gran aplauso, un emocionante y sentido aplauso final. El músico escocés es un ejemplo admirable de resistencia y recuperación. Sobrevivió en 2005 a dos ictus que le dejaron como consecuencia una afasia y dificultades motrices en la parte derecha de su cuerpo. Collins recuperó el habla, pero no puede tocar la guitarra y tiene que ir con un bastón. El documental 'Home Again' de la BBC Four relata cómo grabó en 2007 su álbum de regreso. Para Collins la música es casa, es hogar. En su siguiente álbum, 'Losing Sleep' (2010), colaboraron Johnny Marr (The Smiths), Alex Kapranos (Franz Ferdinand), Paul Cook (Sex Pistols), The Drums, The Cribs, Romeo Stodart (The Magic Numbers) y Roddy Frame (Aztec Camera). Hablamos por vídeollamada con Edwyn Collins, y Grace Maxwell, su mujer y mánager, y la perfecta asistente (le ayuda cuando se atasca o no recuerda algo bien). Entre ellos existe una complicidad única, que se manifiesta a través de sus réplicas. La conexión, el equipo, se siente desde el primer momento que les ves. «Edwin y yo tenemos una relación bastante complicada. Discutimos bastante, ¿verdad? Sobre todo tú ¿O sobre todo yo?», bromea Grace. «Pero cuando se trata de trabajo, − prosigue Grace−, estamos de acuerdo en casi todo. No discrepamos. Él tiene ideas muy firmes, y yo estoy completamente de acuerdo. Hemos sido un frente unido». El caso de Edwyn Collins es un reflejo de cómo la música resulta tan importante en nuestras vidas, pero también de la increíble capacidad humana de recuperación. «Estuve seis meses en el hospital. Fue interminable. Al salir del hospital, recuperé el habla y el lenguaje, y eso me ayudó a recuperar mis canciones y mis ideas», reconoce. «Sufrió una lesión muy grave. No sabíamos qué iba a pasar. Pero sí que veíamos que mejoraba poco a poco. Edwyn se repetía todo el tiempo, 'tengo que mejorar'. Era bastante agotador. A veces se cansaba, y me decía 'déjame en paz', pero lo logramos. Aprendimos mucho sobre el cerebro humano y sus circunstancias. Pero para mí sigue siendo un misterio su recuperación », recuerda Grace. Collins afirma que dejará de dar conciertos, pero que no se va a retirar. «No voy a dejar de componer, de grabar. Mi hijo William, que es músico e ingeniero de sonido, me ayudará». Muchos melómanos han definido a Edwyn Collins como el inventor del indie con su primera banda Orange Juice , porque se mantenía en los márgenes y apostó por un sonido pop original (jangle pop) e hibridado con otros estilos (northern soul, jazz). El de anoche fue un concierto mágico en el que su repertorio sonó fantástico gracias a una soberbia banda formada por Sean Read (teclados y saxo, viejo amigo músico y productor de Collins, Dexys Midnight Runner, Manic Street Preachers, Beth Orton, Graham Coxon, Chrissie Hynde, entre otros), Andrew Hackett (guitarra), Carwyn Ellis (bajo), Patrick Ralla (guitarra) y Jake Hutton (batería). Sonaron himnos de Orange Juice, como 'Falling and Laughing', 'Rip it Up', 'What Presence?!' o 'Blue Boy', o maravillas en solitario como 'The Campaign For Real Rock', 'The Wheels of Love' o 'Don't Shilly Sally'. Orange Juice, la primera banda de Collins de los 80, se ha convertido en una banda de culto. «Entonces era muy joven, me apasionaba la música y quería experimentar. Así que, ¿qué importa que mis ideas sean un poco indies? Pensé en los días punk de 1977, y me dije, olvídalo», cuenta Collins. Y Grace añade, «eras ambicioso. A veces Edwyn decía que las ideas que tenía para Orange Juice iban más allá de lo que realmente eran capaces de tocar en ese momento». En la actualidad hay muchísimos lanzamientos musicales cada día en Spotify, más de 120.000 al día. Cuando hablamos del pasado la industria musical era diferente. «Por eso ahora tienes que pensar en cómo destacar entre toda esa multitud. Tienes que encontrar la forma de sobresalir. Orange Juice empezó así, en aquellos tiempos difíciles. Edwyn vino a Londres y fue a pie a todas las revistas musicales y a John Peel en Radio 1. Le abrió la puerta y habló con él. Edwyn era bastante tímido y parecía intimidado», comenta Grace. Luego en 1999, le llegó el éxito con el single 'A Girl Like You', incluido en su álbum 'Gorgeous George' (1994). En 1999 hizo un programa de TV llamado 'West Heath Yard', la dirección del estudio de Edwin en Londres. «Fueron seis programas. Una 'sitcom' (comedia de enredo) para Channel 4, una sátira de culto con una aguda visión de la industria musical y el indie pop de principios de los 90. Te hará reír a carcajadas. Es una locura rara y bastante ingeniosa», destaca Grace. Grace analiza, con finura y precisión, la industria musical. También es que llevan en ella más de 40 años. «En los 80 era muy duro seguir adelante porque te encontrabas con la puerta cerrada. Hoy en día esas barreras han desaparecido y las grandes discográficas ya no controlan tanto las cosas como antes. En aquel entonces podían fabricar estrellas. Ahora es un poco más democrático, tienes más oportunidades. Sigue siendo como el salvaje oeste, pero depende de ti. El camino es para la gente trabajadora, creativa, decidida y con ideas. Si se mantiene firme», subraya Grace. «Hoy en día es muy importante que las bandas y artistas jóvenes conserven sus derechos de autor, porque esa es la clave de cómo nosotros hemos logrado seguir adelante», comenta Grace. Antes de finalizar el concierto de anoche vi dos estampas dignas de enmarcar: cuando William Collins, su hijo, cantó la parte de 'In Your Eyes' que en el álbum cantaba Jonathan Pierce de The Drums; y cuando en la última canción observé a Grace Maxwell en la primera planta de la sala mirando al escenario con cara de admiración. Menudo orgullo, la música ha ganado el pulso a la enfermedad.
