Den där magnifika mänskligheten
Jag tänker ofta på något som en vän till redaktören berättade för mig. En av hennes stora farhågor var att stilen med artificiell intelligens skulle smitta av på henne av att bli utsatt för texter skrivna med den så mycket. Att från att alltid läsa samma strukturer och upprepningar och former, skulle hans känslighet korrumperas och han skulle sluta skriva detsamma.
Jag minns ofta det här samtalet, eftersom det representerar det paradigm vi står inför. Det är vanligt att höra kommentarer som pendlar mellan fascination och terror om möjligheten att AI kommer närmare och närmare den mänskliga stranden och slutar med att utveckla egenskaper som är typiska för människor. Intelligens, empati, kreativitet.
Vad som vanligtvis inte diskuteras är möjligheten att det är vi som ihärdigt ror mot det spökskeppet, glömmer vår egen natur och internaliserar dess former och bakgrund.
Allt mer mekaniserad. Alltmer optimerad och anpassad till den mentala ramen för en mjukgjord tillvaro där ineffektivitet inte existerar. Där allt är snabbt, exakt, utan friktion eller hinder.
Naturligtvis är det svårt att acceptera våra begränsningar. Visst är det svårt att anta att vi är svaga varelser. Men lyckligtvis finns det tillfällen då en generös röst lyckas skära igenom den där ångestnebulosan för att påminna oss om att just där, i kärnan av våra brister, utspelar sig vårt väsen.
Den rösten är påven Leo XIV i hans senaste encyklika "Magnifica Humanitas", en lysande påminnelse om vad det innebär att leva. Om vad det innebär att vara människa. Av storheten som just de begränsningarna, våra egna och andras, döljer.
Och behovet av att känna igen dem, att stanna kvar i dem.
Det är att vara människa. Att vara varelser av erfarenhet, ändliga och lidande varelser och älskare som går igenom lidande, för "att eliminera smärta är att släcka begäret." Varelser som, som påven skriver, inte blomstrar trots gränsen, utan just genom den. Varelser som längtar och är hungriga efter gemenskap med den andre.
Kort sagt, varelser som komponerar och konkretiserar, konstruerar och konsumerar hela universum i en gest lika enkel och kolossal som att en hand håller en annan i det fria av nödvändighet.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
5 june 2026, 12:10
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Esa magnífica humanidad
Beskrivning
Pienso con frecuencia en una cosa que me dijo una amiga editora. Uno de sus grandes temores era que se le pegase el estilo de la inteligencia artificial de tanto estar expuesta a textos escritos con ella. Que de tanto leer siempre las mismas estructuras y repeticiones y formas, se le corrompiese la sensibilidad y acabase escribiendo igual. Recuerdo a menudo esta conversación, porque representa el paradigma al que nos enfrentamos. Es habitual escuchar comentarios que oscilan entre la fascinación y el terror sobre la posibilidad de que la IA se acerque cada vez más a la orilla humana y acabe desarrollando características propias de los seres humanos. La inteligencia, la empatía, la creatividad . Lo que no se suele comentar es la posibilidad de que seamos nosotros los que estemos remando con insistencia rumbo a ese barco fantasma, olvidándonos de nuestra propia naturaleza e interiorizando sus formas y su fondo. Cada vez más mecanizados. Cada vez más optimizados y acomodados al marco mental de una existencia plastificada en la que no existen las ineficiencias. Donde todo es rápido, preciso, sin fricciones ni obstáculos. Por supuesto que es complicado aceptar nuestras limitaciones. Por supuesto que es difícil asumir que somos seres débiles. Pero, por suerte, hay ocasiones en las que una voz generosa consigue atravesar esa nebulosa de ansiedad para recordarnos que, precisamente ahí, en el núcleo de nuestras carencias, se despliega nuestra esencia. Esa voz es la del papa León XIV en su última encíclica 'Magnifica Humanitas' , un luminoso recordatorio de lo que significa estar vivos. De lo que significa ser humanos. De la grandeza que esconden precisamente esas limitaciones, propias y ajenas. Y de la necesidad de reconocerlas, de permanecer en ellas. Eso es ser humanos. Ser criaturas de la experiencia , seres finitos y dolientes y amantes que atraviesan el sufrimiento, porque «eliminar el dolor es apagar el deseo». Seres que, como escribe el Papa, no florecen a pesar del límite, sino precisamente a través de él. Seres anhelantes y hambrientos de comunión con el otro. En definitiva, seres que componen y concretan, construyen y consuman el universo entero en un gesto tan sencillo y colosal como el de una mano que sujeta a otra en la intemperie de la necesidad.
