Catherine Lacey, "krossat" hjärta
Det finns få arbetande amerikanska författare som är mer intressanta – i alla bemärkelser och riktningar – än Catherine Lacey. Hon och hennes folk har visat både en total absolut beständighet i deras kvalitet och en absolut oförutsägbarhet i deras manifestationer. Sammanfattning av vad som skrevs och publicerades och lästes: Lacey (Tupelo, 1985) debuterade i stil 2014 med den sortens sammansmältning mellan Don DeLillo och Joan Didion och J.
G. Ballard som var romanerna "No One Is Missing" och "The Answers" (med sina hypnotiska och hypnotiserade hjältinnor som nästan fungerade som en motsvarighet till D Apolins motsvarigheter till Apolinian. Ottessa Moshfegh, hennes kollega och motsats komplementär); Han fortsatte sin väg med berättelserna som samlades in i "Vissa amerikanska stater" (som helt och hållet visar att något mer kan göras med genren bortom den så fashionabla och oförklarligt funktionella konstiga anekdoten); överraskad med den sortens Flannery O'Connor-Jane Bowles-Djuna Barnes-Ursula K.
Le Guin-variation som var 'Altar', och steg upp till mycket höga himlar med den formidabla reflektions-flexionen över den diffusa konstnärens gestalt och konsten att gäcka biografin i den alternativhistoriska romanen 'Biography of X'. Och, naturligtvis, kunde man inte annat än tänka och förutse en ny överraskning medan man undrade – efter en sådan milstolpe, så panoramautsikt och expansiv, berättande om den stora splittringen av ett helt land – vart hon skulle åka och vad som skulle bli nästa i Laceys karriär. Svaret har visat sig vara lika överraskande som det är störande.
För med 'The Moebius Book' tycks Lacey ha sänkt sig eller snarare gått ner i djupet av ett territorium som är alltför vanligt och frekventerat av hennes samtida: autofiktion - amorös bluesintonation. En liten oenighet som nästan överensstämmer med det mandatet att lyda som hon själv hade postulerat i 'The Art of the Affair': trevlig-smarrig bok-objekt-essä-illustrerad av Forsyth Harmon om otrohet och korsningen av par som en styrande kraft och en hård och rolig "historia om kärlek, sex och konstnärligt inflytande". Där slog Lacey fast att "kreativa personligheter lockar varandra att älska varandra eller att bli galen".
Och exakt och oprecist det är vad 'The Book of Moebius' kommer och går från - mellan kärlek och galenskap, mellan raseri och självömkan. Här (bortom dess två motsatta och kompletterande inverterade delar; en grafisk manöver som inte är helt nödvändig och som är lite ny om man jämför med till exempel de strukturella gracerna som någon som Ali Smith brukar göra och det finns hans mästerverk som är 'How to Be Both'), vad Lacey föreslår och arrangerar är en hybrid-hopscotch' och 'mevel' av 'mevelir'. Två avsnitt kan läsas i den ordning som läsaren bestämmer sig för (om den läses i elektronisk version är den första berättelsen i tredje person om respektive och nyligen separerade vänner Marie och Edie, följt av vittnesmålet i första rösten av Lacey själv som går med en nästan Sebaldian-Gornickera-kadens genom ruinerna av hennes långa giftiga förhållande med någon som är känd och inte är känd, men den är inte döpt, men den är inte känd.
Jesse Ball: här en sann mästare i gasljuset som gör slut med Lacey via "e-post", men, uppmärksamhet, skickas och tas emot nästan samtidigt från och i sammanhängande rum i samma hus, med det ojämna paret där och då och redo att koppla av). Den ena delen fungerar alltså som en teori baserad på vad som är verkligt och upplevt av karaktären och den andra som den fiktiva implementeringen baserad på vad författaren upplevt.
Eller vice versa. Det spelar ingen roll. En och en annan sektion monologer men samtalar med varandra och ibland förvirrar sig själva för att känna igen sig i en helhet ibland något svårfångad och med profilerna hos dem som bebor den något mer momentana än permanenta.
Vad det handlar om här – samtidigt som man utforskar territoriet utan karta eller kompass av övergiven övergivenhet, nästan som om den var besatt av spöket från den stora efterlämnade för att komma till fronten, Jean Rhys – är inte hjärtkrossat utan det är "avvikit": dekonstruerat. Och hur kärleksfull smärta – och den förvirring och okänslighet som följer med den – kan resultera i en motiverande anledning att inte bara uppfinna utan också att återuppfinna sig själv med hjälp av skrift, djurkristen mystik, minne av en surfare i en samoansk tsunami, mer eller mindre tröstande sex, olika exorcismer och existentiell martyrologi och matförvirring av mångfaldigande av museiliknande målningar, mångfaldigande av museiliknande, mångfaldigande, ellipser-epiphanies quasi-Proustian, cameos av författarna Sarah Manguso och Heidi Julavits, och lite hjälp från vänner. Allt detta och mycket mer samtidigt som frestelsen för stunden lurar att – med karaktären Laceys ord – sluta skriva skönlitteratur.
För plötsligt låter och resonerar livet så fiktivt och fiktivt och skrivandet är något som alltid har älskats och hatats och uppfattats som det dummaste och underbaraste sättet att slösa bort sitt liv. ('Spoiler': Lacey kommer senare att träffa författaren Daniel Saldaña Paris och, så vitt bekant, är hon idag väldigt glad att leva och skriva vid hans sida). Och det är mer än tydligt att Lacey i 'The Book of Moebius' inte har slösat bort något av sitt eget och, än mindre, av de som har följt och beundrat henne sedan hennes första bok. För, bortom det anekdotiska, påtvingas och bekräftas den känsliga och osårbara prosan hos en stor författare, men den här gången ställs den i tjänst för en berättelse, sann eller falsk, för liten.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
16 june 2026, 14:38
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Catherine Lacey, corazón 'partío'
Beskrivning
Hay pocas escritoras norteamericanas en actividad más interesantes –en todo sentido y dirección– que Catherine Lacey . Ella y lo suyo han venido demostrando tanto una total constancia absoluta en su calidad como una absoluta imprevisibilidad en sus manifestaciones. Resumen de lo escrito y publicado y leído: Lacey (Tupelo, 1985) debutó por todo lo alto en 2014 con esa suerte de fusión entre Don DeLillo y Joan Didion y J. G. Ballard que fueron las novelas 'Nunca falta nadie' y 'Las respuestas' (con sus entre hipnóticas e hipnotizadas heroínas funcionando casi como contrapartes apolíneas a las dionisíacas descarriladas de Ottessa Moshfegh, su colega y opuesta complementaria); continuó su camino con los relatos reunidos en 'Certain American States' (demostrando cabal y formalmente que se puede hacer algo más con el género más allá de la tan de moda e inexplicablemente funcional anécdota rara); sorprendió con esa suerte de variación Flannery O'Connor-Jane Bowles-Djuna Barnes-Ursula K. Le Guin que fue 'Altar', y ascendió a cielos muy altos con la formidable reflexión-flexión sobre la figura de la artista difusa y el arte de la biografía esquiva en la novela histórica-alternativa 'Biografía de X' . Y, claro, no podía sino pensarse y anticipar nueva sorpresa mientras uno se preguntaba –luego de semejante hito, tan panorámico y expansivo, narrando la Gran Desunión de todo un país– por dónde iría y qué sería lo por llegar en la carrera de Lacey . La respuesta ha resultado ser tan sorprendente como inquietante. Porque con 'El libro moebius' , Lacey parece haberse rebajado o, mejor dicho, descendido a las profundidades de un territorio demasiado común y frecuentado por sus contemporáneas: la autoficción -entonación de blues amorosos. Una pequeña desunión casi acatando aquel mandato a obedecer que ella misma había postulado en 'The Art of the Affair': simpático-astuto libro-objeto-ensayo-ilustrado por Forsyth Harmon sobre la infidelidad y el cruce de parejas como fuerza regidora y feroz y graciosa «historia del amor, sexo y la influencia artística ». Allí, Lacey dictaminaba que «las personalidades creativas se atraen para amarse o para volverse locas». Y exacta e imprecisamente de eso va y viene –entre el amor y la locura, entre la furia y la autocompasión– 'El libro moebius'. Aquí (más allá de sus dos partes opuestas y complementarias invertidas; maniobra gráfica no del todo necesaria y que resulta poco novedosa si se la compara con las, por ejemplo, gracias estructurales que suele hacer alguien como Ali Smith y ahí está esa obra maestra suya que es 'How to Be Both'), lo que Lacey propone y dispone es un híbrido-rayuela de 'journal' y 'memoir' y 'novella'. Dos secciones seccionadas pueden leerse en el orden en que el lector lo decida (si se las lee en versión electrónica lo primero es la historia en tercera persona de las amigas respectiva y recientemente separadas Marie y Edie, seguida del testimonio en primerísima voz de la propia Lacey paseándose con cadencia casi sebaldiana-gornickera por las ruinas de su larga relación tóxica con alguien a quien se bautiza La Razón pero, se supo y se sabe, no es otro que el escritor Jesse Ball: aquí un verdadero maestro de la luz-de-gas quien rompe con Lacey vía 'email', pero, atención, enviado y recibido a casi un tiempo desde y en habitaciones continuas de una misma casa, con la pareja dispareja allí y entonces y lista para desparejarse). Así, una parte funcionando como teoría a partir de lo real y experimentado por el personaje y otra como la puesta en práctica ficcional a partir de lo vivido por su autora. O viceversa. Da igual. Una y otra sección monologando pero conversando entre ellas y, por momentos, confundiéndose para reconocerse en un todo por momentos un tanto inasible y con los perfiles de quienes lo habitan un tanto más momentáneos que permanentes. De lo que se trata aquí –mientras se explora el territorio sin mapa ni brújula del abandónico abandono casi como poseída por el fantasma de esa gran dejada-de-lado para pasar al frente Jean Rhys – no es del corazón roto pero sí 'partío': deconstruido. Y de cómo el dolor amoroso –y el desconcierto e insensibilidad que lo sucede– puede resultar en motivador motivo no sólo para inventar sino, también, para reinventarse con la ayuda de la escritura, mística animal-cristiana , recuerdo de un surfer en una tsunámica Samoa, sexo más o menos consolador, exorcismos varios y martirologio existencial y perturbaciones alimentarias, contemplación de cuadros en museos, romanticismo religioso, múltiples elipsis-epifanías cuasi proustianas, cameos de las escritoras Sarah Manguso y Heidi Julavits, y una ayudita de los amigos. Todo esto y mucho más mientras, por momento, acecha la tentación de –en palabras del personaje Lacey– dejar de escribir ficción. Porque de pronto la vida suena y resuena tan ficcional y ficticia y la escritura es algo que siempre se amó y se odió y entendió como la más estúpida y maravillosa manera de desperdiciar la propia vida. ('Spoiler': Lacey luego conocerá al escritor Daniel Saldaña París y, por lo que se sabe, es hoy muy feliz viviendo y escribiendo a su lado). Y está más que claro que en 'El libro moebius' Lacey no ha malgastado nada de lo suyo y, mucho menos, de quien la sigue y la admira desde su primer libro. Porque, más allá de lo anecdótico, se impone y reafirma la prosa tan delicada como invulnerable de una gran autora pero, esta vez, puesta al servicio de una historia, verdadera o falsa, demasiado pequeña.
