Guido Tonelli, när avgrunden stirrar tillbaka på dig
Det är något med begreppet tomhet som stöter bort och fascinerar oss på samma gång. Den ontologiska motsägelse som enbart uttalandet av frasen "existensen av ingenting" medför har alltid skapat ett sådant obehag att Aristoteles redan förutsatt att något sådant helt enkelt inte kan existera i ett universum som gör anspråk på att vara trovärdigt. Och kyrkans fäder assimilerade hans lära i århundraden för att utesluta att ett sådant koncept, som representerade en utmaning för gudomlig allmakt eftersom det skulle vara att erkänna att det finns en plats där Skaparen av allt inte kan agera, ens var tänkbar.
Därför är det inte förvånande att för fysikern Guido Tonelli, en av vår tids mest framstående vetenskapsmän och deltagare i upptäckten av Higgs-bosonen, var sökandet efter allt mer sofistikerade metoder för att skapa ett vakuum, som har pågått sedan 1500-talet och fortfarande fulländas idag, avgörande för tidsålderns tillkomst. Vi bör inte heller bli förvånade över att Galileo var ursprunget till denna ras, med ett intresse som i slutändan skulle orsaka en jordbävning inte mindre än hans heliocentriska teori. Det spännande med hans berättelse är hur han bryter ner gränserna mellan vetenskap, filosofi, politik, konst och till och med erotik.
Eftersom fysiken gick framåt i att acceptera inte bara existensen av vakuumet, utan av dess väsentliga roll för att upprätthålla universums ramar, slutade detta antagande om ingenting med att anstifta revolutioner och strömningar av tanke och konst som inte längre var rädda för att titta ner i avgrunden. Och upptäckten att just de atomer som utgör oss innehåller framför allt ett ofantligt tomt utrymme, representerade ett verkligt sammanbrott i hur vi uppfattar vår egen existentiella soliditet. Tonelli väver samman dessa idéer tills han komponerar en gobeläng som berättar för oss om skönhet, svindel och även hur, i slutändan, alla vägar vi använder för kunskap blir lika värdefulla.
Och framför allt en bekännelse som gör att vi kan identifiera en vetenskapsman i förhållande till en dogmatiker, att varje ny upptäckt låser upp frågor som vi fortfarande inte ens har en glimt av svar på. Idag vet vi redan att vakuumet i verkligheten är ett annat tillstånd av materia och att det upptar större delen av det kända universum, där galaxer samlas och bildar filament belägrade, på alla sidor, av stora mörka vidder som vi knappt vet någonting om. Naturligtvis finns det teorier som varnar oss för att det är en prekär balans där tomrummet när som helst kan vinna spelet.
Vi vet redan vad det handlar om avgrunder: att när du tittar på dem har de den obehagliga vanan att titta tillbaka på dig.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
16 june 2026, 14:39
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Guido Tonelli, cuando el abismo te devuelve la mirada
Beskrivning
Hay algo en el concepto de vacío que nos repele y nos fascina a la vez. La contradicción ontológica que supone la mera pronunciación de la frase 'la existencia de la nada' ha producido desde siempre tal incomodidad que ya Aristóteles dejó estipulado que algo así, simplemente, no puede existir en un universo que pretenda ser creíble. Y los padres de la Iglesia asimilaron su doctrina durante siglos para descartar que tal concepto, que suponía un desafío a la omnipotencia divina porque sería admitir que existe un lugar donde el Creador de todas las cosas no puede actuar, fuese siquiera concebible. Por eso, no es de extrañar que para el físico Guido Tonelli, uno de los científicos más destacados de nuestros días y participante en el descubrimiento del bosón de Higgs, la búsqueda de métodos cada vez más sofisticados para hacer el vacío, que se fueron sucediendo desde el siglo XVI y aún siguen siguen perfeccionándose en nuestros días, fue crucial en el advenimiento de la era de la razón. Como tampoco deba sorprendernos que en el origen de esta carrera se encuentre Galileo , con un interés que acabaría provocando un terremoto no menor que el de su teoría heliocéntrica. Lo apasionante de su narración es cómo deshace las fronteras entre la ciencia, la filosofía, la política, el arte e incluso el erotismo. Porque según la física fue avanzando en la aceptación no solo de la existencia del vacío, sino de su papel esencial en el sostenimiento de la armazón del universo, esa asunción de la nada acabó incitando revoluciones y corrientes del pensamiento y del arte que ya no temían asomarse al abismo. Y el descubrimiento de que lo mismos átomos que nos componen contienen, sobre todo, un inmenso espacio vacío, supuso una auténtica quiebra en cómo concebimos nuestra propia solidez existencial. Tonelli va hilvanando estas ideas hasta componer un tapiz que nos habla de belleza, de vértigo y, también de cómo, al final, todas las vías que empleamos para el conocimiento terminan siendo igualmente valiosas. Y, sobre todo, de una confesión de las que permiten identificar a un científico con respecto a un dogmático , la de que cada nuevo hallazgo desbloquea preguntas de las que aún no tenemos ni un remoto atisbo de respuesta. Hoy ya sabemos que el vacío, en realidad, es otro estado de la materia y que ocupa la mayor parte del universo conocido, en el que las galaxias se congregan formando filamentos asediados , por todos lados, por vastas extensiones oscuras de las que apenas conocemos nada. Eso sí, hay teorías que nos advierten de que se trata de un equilibrio precario en el que, en cualquier momento, el vacío puede ganar la partida. Ya sabemos que es lo que tienen los abismos: que, cuando los miras, tienen la desagradable costumbre de devolverte la mirada.
