Carlos León och Ana Laura Aláez: den stora i en ojämförlig miljö
Imponerande. Så här framstår verken av Carlos León och Ana Laura Aláez för oss, i MUSAC:s enorma rum. Museet var skyldig en utställning till den första – konstnären hade inte ens förväntat sig den, därav titeln: den tas som en "beröm", som minns poeten Álvaro Valverde – en visceral och extremt ren målare, författare till skrifter av ett nästan skrämmande djup.
Han är förvisso en författare av skymningen, de som jag tycker så mycket om, men hans berättelser handlar om konst och natur, inte om civilisationens och livets skymning: "Jag misstänker att det vi kallar Skönhet inte är något annat än det förtroende insvept i njutning som vi får i ansiktet av något som uppfyller den mest hemliga drivkraften i vårt väsen och når målet för Desire och i det obegränsade." Evigheten och livet, universum och konsten alltid i hemlig gemenskap; till den grad att han i detta äventyr har behövt ta med sig de föremål som följer honom i hans dagliga fördjupning i målningens outgrundliga mysterium, som visar sig vara berg av däck och enorma lastbilsaxlar (fråga inte: jag gjorde det och jag gjorde det inte). I den storslagna miljön av rummen på detta fantastiska museum kommer målningen av Carlos León (Ceuta, 1948) omedelbart att få oss att märka att den är gjord i mänsklig skala: León målar, som bekant, med sina händer - visst kan vi prata om 'action painting', även om curatorn påminner oss om att denna konstnär utgick från semiologin av Supports, all the canvastrics are and the canvastric. djupa djungler där konstnärens kropp alltid verkar vilja dyka och som på samma sätt attraherar oss och omsluter oss. Här kommer vi att se några verk från olika perioder och, i huvudrummet, nya målningar, motsvarande vad han anser vara sitt ögonblick av "eftermognad": det vill säga fullständig frihet och glädje. 'Sculpture Pavilion: Refuge and Outdoors', av Ana Laura Aláez (Bilbao, 1964), är å sin sida en omtolkning av vad som kanske är det mest monumentala verket i MUSAC-kollektionen: den består av 32 aluminiumplåtar – var och en på cirka 2 kvadratmeter – och upptar 1 rum i taket som är 5 meter högt.
Dess kärna är en cirkulär konstruktion gjord av dessa plattor monterade i en viss oordning. De varma texturerna av metall, den imponerande soliditeten hos cromlechen där vi befinner oss medan vi betraktar ett landskap av metallelement upphängda i taket, framkallar idén om tillflykt: "Sökandet efter en säker plats börjar med kampen för överlevnad som vi har ärvt från våra föregångare," säger Aláez; och i affischen – gratis – som har publicerats för tillfället, relaterar han stycket till den världens förnedring, den av sina Leonesiska förfäder och med konsten som "en plats där vi kan vara på våra egna villkor." Låt oss påpeka att den nya revideringen av MUSAC-samlingen också har presenterats: under titeln "Almost Systems" har centrets chef fört samman verk av Ai Weiwei - som nyligen gav sin version av "Don Quijote" här och vars målning "The 3rd of May", baserad på Goyas, inspirerar den kuratoriska diskursen, La Fontana Arcuba, Joana, Pierre Favourita, Golia, Candida Höfer, Julie Mehretu, Mitsuo Miura, Vik Muniz, Pedro Mora och Julian Opie.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
11 june 2026, 13:20
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Carlos León y Ana Laura Aláez: lo grandioso en un marco incomparable
Beskrivning
Imponentes. Así se nos aparecen, en las inmensas salas del MUSAC, las obras de Carlos León y Ana Laura Aláez. El museo le debía una exposición al primero –el artista ya ni la esperaba, de ahí el título: se la toma como un 'elogio', recordando al poeta Álvaro Valverde–, pintor visceral y purísimo, autor además de escritos de una profundidad casi aterradora. Es ciertamente un escritor del ocaso, esos que tanto me gustan, pero sus historias tratan del arte y la Naturaleza, no del crepúsculo de la civilización y la vida: «Sospecho que lo que llamamos Belleza no es sino esa confidencia envuelta en goce que recibimos ante algo que colma la más secreta pulsión de nuestro ser y alcanza la diana del Deseo, de lo ilimitado e insaciable». Eternidad y vida, el universo y el arte siempre en secreta comunión; hasta el punto de que, en esta aventura, ha necesitado traerse los objetos que le acompañan en su cotidiana inmersión en el misterio insondable del cuadro, que resultan ser montañas de neumáticos y enormes ejes de camión (no pregunten: yo lo hice y no). En el escenario grandioso de las estancias de este fantástico museo, la pintura de Carlos León (Ceuta, 1948) nos hará notar enseguida que está hecha a escala humana: León pinta, como es sabido, con las manos –por supuesto cabe hablar de 'action painting', aunque el comisario nos recuerda que este artista partió de la semiología de Supports/Surfaces – y los lienzos, todos de gran formato, son intrincadas y profundas junglas en las que el cuerpo del artista parece siempre querer zambullirse y que del mismo modo nos atraen y nos envuelven. Veremos aquí algunas obras de distintas épocas y, en la sala principal, pinturas recientes, correspondientes a lo que él considera su momento de «posmadurez»: o sea, la libertad y el gozo plenos. 'Pabellón de escultura: refugio e intemperie', de Ana Laura Aláez (Bilbao, 1964), por su parte, es una reinterpretación de la que acaso sea la pieza más monumental de la colección del MUSAC: consta de 32 planchas de aluminio –cada una de unos 2 metros cuadrados–, ocupa la sala 5 y se extiende hasta el mismo techo de la 6, que tiene 18 metros de altura. Su núcleo es una construcción circular hecha de estas planchas ensambladas en un cierto desorden. Las cálidas texturas del metal, la imponente solidez del crómlech en el que nos encontramos mientras contemplamos un paisaje de elementos metálicos suspendidos del techo, evocan la idea del refugio: «La búsqueda de un lugar seguro comienza con la lucha por la supervivencia que hemos heredado de nuestros predecesores», señala Aláez; y en el póster –gratuito– que se ha editado para la ocasión, pone en relación la pieza con la degradación de ese mundo, el de sus antepasados leoneses, y con el arte como «lugar donde poder ser en nuestros propios términos». Señalemos que se ha presentado también la nueva revisión de la Colección MUSAC: bajo el título 'Casi sistemas', el director del centro ha reunido piezas de Ai Weiwei –que recientemente dio aquí su versión de 'Don Quijote' y cuyo cuadro 'El 3 de Mayo', basado en el de Goya, inspira el discurso curatorial–, Julieta Aranda, Lara Favaretto, Joan Fontcuberta, Piero Golia, Candida Höfer, Julie Mehretu, Mitsuo Miura, Vik Muniz, Pedro Mora y Julian Opie.
