Big Thief: något kraftfullt på väg att gå sönder
Big Thief har den välsignade vanan att inte göra två konserter likadana. Det klargjordes i går, än en gång, i Botaniska nätterna. Jazz förklädd till pop, rock och country.
Och Adrianne Lenker och hennes följeslagare har tillbringat flera veckor utan att knappt upprepa låtar från en kväll till en annan. I tisdags spelade de till exempel på Cartuja Center i Sevilla inte en enda låt som de framfört på Primavera Sound tre dagar innan. Och på festivalen i Barcelona upprepade de bara 'Incomprehensible' och 'Vampire Empire' från deras tidigare framträdande på Northside Festival i Danmark.
Det var därför omöjligt att få en uppfattning om vad som skulle hända i går kväll i Royal Botanical Garden Alfonso Ett ovanligt spel, tyvärr, i mobiltelefonernas tidevarv, där allt spelas in. Den improvisationen i Big Thiefs fall ger alltid ett visst missnöje bland deras följare, eftersom bandet kan utelämna de mest kända låtarna utan att skaka på pulsen. "Om de inte spelar 'Masterpiece' så dör jag!" hörs från publiken strax innan Ata Aka, ikonen för rap och elektronisk musik från Ghana, öppningsakt i onsdags, kom ut för att presentera New York-kvartetten på gammaldags vis, som på de där konserterna på jazzklubbarna i Big Apple på 60-talet. "Ögonblicket du väntade på!" ropar musikern. Allmänheten svarar. "José Luis Moreno-stil", skämtar någon nära.
Och sanningen är att det finns ett uråldrigt eko i Adrianne Lenkers röst som knyter an till Janis Joplin och Joan Baez på Woodstock-festivalen. Något på väg att gå sönder som plötsligt blir kraftfullt.
Första testet. Konserten inleds med 'Bloom' och 'Born For Loving You', Lenker visar sin snällare och mer lekfulla sida, som om vi skulle se en Dolly Parton-show i Las Vegas och, utan att knappt tilltala publiken, blyg, plötsligt, hetsar hon odjuret med 'Vampire Empire', där alla applåderar kvällens första partitur och "enrussm": jag ryser, jag är trött på predikningar / jag är ingenting, du är ingenting..." Tills han släpper besten helt och hållet med 'Shoulders' och framför allt 'Not', ett av nattens ögonblick.
Den perfekta vilda låten. Lenker gillar dock att erbjuda det ingen förväntar sig. När folk vill se sångerskan och gitarristen besatt av Neil Youngs anda i de där perfekta stormarna på 70-talet som var 'Cowgirl In The Sand' eller 'Hurricane', sänker hon varvtalet och förlänger plockningen av 'Not', improvisera mer lugnt och på knäna.
Allmänheten gillar lika mycket den här låten som, 2019, nominerades för allt och inte tog någonting, som täcktes av den tidigare Red Hot Chili Peppers-gitarristen, Josh Klinghoffer, och som valdes av Barack Obama till en av hans låtar för året. Big Thief-konserter är en liten berg-och-dalbana där du går från storm till lugn med lätthet. Ibland, när du förväntar dig det ena, får du det andra, som en något frustrerande 'samlagsavbrott'.
Man vill ha raseri efter stormen och Lenker viskar till oss 'Förlåt drömmen'. Publiken viskar också, med de subtila och vackra arrangemangen av Buck Meek, hans musikaliska partner och tidigare romantiska partner, svävande över allt. Arrangemang så minimalistiska att det verkar som om de inte vill att du ska lyssna på dem, men de finns där, i precis rätt mått, som när Leonard Cohen sa till sina musiker på repetitioner att spela så tyst som möjligt.
Allt låter som om scenen är på väg att gå sönder på mitten igen. Som de där videorna som någon laddade upp för flera år sedan på YouTube där Lenker och Meek dyker upp och spelar i Washington Square Park i New York och ber om pengar, innan de släppte sitt första album som Big Thief. I dem kan man se henne sjunga koncentrerat, intensivt, nedsänkt i sin värld, även om människor passerar utan att uppmärksamma henne, precis som hon var igår när hon lanserade in 'Leave The Light On', en version av poeten och singer-songwritern Chris Smither, 'Space And Time' och 'Change'.
Vem skulle berätta för den där tjejen från Washington Square 2014, när hon var knappt 20 år gammal, att Jeff Tweedy från Wilco skulle covera hennes låtar och att hon skulle få beröm av popstjärnor som Carly Rae Jepsen. Eller han som skulle hamna i Bob Dylans band. Och att båda, som Big Thief, skulle spela för tusentals människor på Glastonbury-festivalen och fylla lokaler som Botanical Nights.
För att avsluta kvällen improviserade de förresten 'Masterpiece', som de inte ens hade skrivit ner i listan över låtar de hade gjort innan konserten. Och fansen som hotade att dö, med sin Big Thief-t-shirt och sina fyra för många öl, ropar det som att det inte fanns någon morgondag, upprymd över att komma hem levande och frisk.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
11 june 2026, 13:39
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Big Thief: algo poderoso a punto de romperse
Beskrivning
Big Thief tiene esa bendita costumbre de no hacer dos conciertos iguales. Quedó ayer claro, una vez más, en las Noches del Botánico . Jazz disfrazado de pop, rock y country. Y es que Adrianne Lenker y sus compañeros llevan varias semanas sin repetir apenas canciones entre una noche y la siguiente. Este martes, por ejemplo, en el Cartuja Center de Sevilla, no tocaron un solo tema que hubieran interpretado en el Primavera Sound tres días antes. Y en el festival barcelonés solo repitieron 'Incomprehensible' y 'Vampire Empire' de su anterior actuación en el Northside Festival de Dinamarca. Resultaba imposible, por lo tanto, hacerse una idea de lo que iba a ocurrir anoche en el Real Jardín Botánico Alfonso XIII de la Complutense, pero los 3.500 asistentes que casi llenaron el recinto madrileño se prestaron al juego con gusto. Un juego poco habitual, por desgracia, en la era de los móviles, donde todo queda registrado. Esa improvisación en el caso de Big Thief siempre trae algún disgusto entre sus seguidores, porque la banda puede dejar fuera las canciones más conocidas sin que le tiemble el pulso. «¡Como no toquen 'Masterpiece' me muero!», se escucha entre el público poco antes de que Ata Aka, el icono del rap y la música electrónica de Ghana, telonero este miércoles, saliera a presentar al cuarteto neoyorquino a la vieja usanza, como en aquellos conciertos en los clubes de jazz de la Gran Manzana en los años 60. «¡El momento que estabais esperando!», grita el músico. El público responde. «Estilo José Luis Moreno», bromea alguien cercano. Y lo cierto es que hay un eco antiguo en la voz de Adrianne Lenker que conecta con Janis Joplin y Joan Baez en el festival de Woodstock. Algo a punto de romperse que, de repente, se vuelve poderoso. Primera prueba. Comienza el concierto con 'Bloom' y 'Born For Loving You', mostrando Lenker su lado más amable y juguetón, como si fuéramos a ver un espectáculo de Dolly Parton en Las Vegas y, sin apenas dirigirse a la audiencia, tímida, de repente, azuza a la fiera con 'Vampire Empire', en la que todo el mundo ovaciona el primer punteo de la noche y canta el estribillo con ganas: «Me haces estremecer, estoy harto de los sermones / Yo no soy nada, tú no eres nada…». Hasta que libera a la bestia del todo con 'Shoulders' y, sobre todo, 'Not', uno de los momentos de la noche. La canción salvaje perfecta. A Lenker, sin embargo, le gusta ofrecer lo que nadie espera. Cuando la gente quiere ver a la cantante y guitarrista poseída por el espíritu de Neil Young en aquellas tormentas perfectas de los 70 que eran 'Cowgirl In The Sand' o 'Hurricane', ella baja las revoluciones y alarga el punteo de 'Not' improvisando de forma más calmada y de rodillas. Al público le gusta igual este tema que, en 2019, fue nominado a todo y no se llevó nada, que fue versionado por el exguitarrista de Red Hot Chili Peppers, Josh Klinghoffer , y que fue elegido por Barack Obama como una de sus canciones del año. Los conciertos de Big Thief son una pequeña montaña rusa en la que se pasa de la tempestad a la calma con facilidad. En ocasiones, cuando esperas una cosa, te da la otra, como un 'coitus interruptus' algo frustrante. Uno quiere rabia tras la tormenta y Lenker nos susurra 'Forgive The Dream'. La audiencia también susurra, con los arreglos sutiles y bonitos de Buck Meek, su compañero musical y expareja sentimental, sobrevolándolo todo. Unos arreglos tan minimalistas que parece que no quiera que los escuches, pero están ahí, en su justa medida, como cuando Leonard Cohen les decía a sus músicos en los ensayos que tocaran lo más bajo posible. Todo suena de nuevo como si el escenario estuviera a punto de quebrarse por la mitad. Como esos vídeos que alguien subió hace años a YouTube en los que Lenker y Meek aparecen tocando en el parque Washington Square de Nueva York, pidiendo dinero, antes de que publicaran su primer disco como Big Thief. En ellos se la puede ver cantando concentrada, intensa, metida en su mundo, aunque la gente pase de largo sin hacerle caso, tal y como estaba ayer cuando se lanzó a por 'Leave The Light On', una versión del poeta y cantautor Chris Smither, 'Space And Time' y 'Change'. Quién le iba a decir a aquella chica de Washington Square en 2014, con apenas 20 años, que Jeff Tweedy de Wilco haría versiones de sus canciones y que recibiría elogios de estrellas del pop como Carly Rae Jepsen. O a él que acabaría formando parte de la banda de Bob Dylan. Y que ambos, como Big Thief, tocarían para miles de personas en el festival Glastonbury y llenarían recintos como el de las Noches del Botánico. Para cerrar la noche, por cierto, improvisaron 'Masterpiece', que no la tenían ni apuntada en la lista de canciones que habían confeccionado antes del concierto. Y el seguidor que amenazaba con morirse, con su camiseta de Big Thief y sus cuatro cervezas de más, la chilla como si no hubiera mañana, emocionado, para volver a casa vivito y coleando.
