Barnes, den djärvaste av hans litterära kull
Titlar så perfekt och prydligt infogade i den brittiska traditionen som "Metroland" (generations- och uppväxtromanen), diptyken "Talking about it" och "Love, etc." (romanen om dysfunktionella par), 'England, England' (den satiriska romanen), 'Arthur & George' och 'The Noise of Time' (den historiska romanen), 'The Porcupine' (den "främmande" och allegoriska romanen) eller den skymning och Booker-vinnande 'The Sense of an Ending' och 'The Only Story at the Sun' (The Only Story at the Sun' eller 'Look à la intimate Fordox novel) och E.
M. Forster), får oss ofta att glömma att Julian Barnes säkerligen är den mest formellt vågade författaren i sin litterära klass. Trots det där utseendet där funktionerna i Bloomsbury och Carnaby Street verkar möta, har Barnes – mycket mer än Martin Amis, Ian McEwan eller Salman Rushdie – alltid varit en sökare av nya horisonter och en expert manipulator av atomära och atomiserade strukturer.
Volymer av berättelser förenade av samma tema eller känsla ('Andra sidan av kanalen', 'Citronbordet', 'Pulso'), reflektioner över universella teman från det intima ('Ingenting att frukta', 'Levels of Life', 'Elizabeth Finch' och det senaste farväl till nästan allt som är 'Fareveldiffer', såväl som bland det bästa av hans verk - som kanske inte är några av hans verk. 'Världens historia i tio och ett halvt kapitel' och framför allt den en gång helgande 'Flauberts papegoja', som gjorde Barnes till den mest franska av brittiska författare. Lägg till alla ovanstående resekrönikor, gastronomiska anteckningar och den där biografiska pärlan som är 'Mannen i den röda rocken'. har följt honom sedan hans början och vår visste redan: priset För varje läsare var det alltid Julian Barnes och nu har prinsessan av Asturien förtjänat det.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
10 june 2026, 12:00
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Barnes, el más audaz de su camada literaria
Beskrivning
Títulos tan perfecta y prolijamente insertados dentro de la tradición británica como 'Metroland' (la novela generacional y de iniciación), el díptico 'Hablando del asunto' y 'Amor, etcétera' (la novela de parejas disfuncionales), 'Inglaterra, Inglaterra' (la novela satírica), 'Arthur & George' y 'El ruido del tiempo' (la novela histórica), 'El puercoespín' (la novela «extranjera» y alegórica) o la crepuscular y ganadora del Booker 'El sentido de un final' y 'La única historia' o 'Mirando al sol' (la novela íntimo-modernista à la Ford Madox Ford y E. M. Forster), hacen olvidar a menudo que Julian Barnes seguramente sea el autor más audaz en lo formal dentro de su camada literaria. A pesar de ese look donde parecen confluir rasgos de Bloomsbury y Carnaby Street, Barnes –mucho más que Martin Amis, Ian McEwan o Salman Rushdie– ha sido siempre un buscador de nuevos horizontes y un experto manipulador de estructuras atómicas y atomizadas. Dan buena y excelente cuenta de ello volúmenes de relatos unidos por un mismo tema o sentimiento ('Al otro lado del canal', 'La mesa limón', 'Pulso'), reflexiones sobre temas universales desde lo íntimo ('Nada que temer', 'Niveles de vida', 'Elizabeth Finch' y ese reciente adiós a casi todo que es 'Despedidas' , así como novelas «diferentes» –tal vez entre lo mejor de su obra– como 'La historia del mundo en diez capítulos y medio' y, muy especialmente, la en su momento consagratoria 'El loro de Flaubert', que convirtió a Barnes en el más francés de los escritores británicos. Sumarle a todo lo anterior crónicas de viajes, apuntes gastronómicos y esa joya biográfica que es 'El hombre de la bata roja'. Un premio principesco ahora celebra y agradece todo eso y no hace cosa que poner en evidencia para todos aquello que quienes lo seguimos desde sus inicios y los nuestros ya sabíamos: el premio para todo lector siempre fue Julian Barnes y ahora se lo ha ganado el Princesa de Asturias. Mis felicitaciones y agradecimiento para ambos.
