Att kliva in i bildens tvivelaktiga ljus med Paolo Roversi
'Doubts/Dudas' är titeln på retrospektivet av modefotografen Paolo Roversi som precis har öppnat på MOP Foundation. Därav den Celianska titeln som valts för denna recension, eftersom samma poetik av tvivel som inspirerade texterna till den första Cela presiderar över Ravenna-konstnärens fotografiska förslag. Skapandet av hans ögonblicksbilder är tveksamt placerat i gapet mellan ljus och skugga, mörker och klarhet, det skarpa och det suddiga.
Om författaren till "The Beehive" rör sig i ovisshet, väljer Roversi beslutsamt för mörker. Vid detta tillfälle har stiftelsen Marta Ortega genomfört ett noggrant iscensättningsjobb, och delat upp den stora ytan av Battery Dock i A Coruña i flera utrymmen kopplade till varandra för att inrymma de olika sektioner där utställningsdiskursen är organiserad: skuggor, tvivel, utseenden, närvaron, skönhet, evanescens... Många andra nyckelbegrepp i Rovers-universumet.
Tack vare designen av scenografen Ania Matchenko finns det mörka rum, där noggrant upplysta ögonblicksbilder kan ses i avskildhet, med andra där ljus och vit dominerar, som symboliserar ytterligheterna – ljus och mörker – kombinerat i den italienska fotografens arbete. Hans lekar med ljus och färg, alltid suddiga, ger hans bilder – många av dem opublicerade – en ton som är både poetisk och drömlik. Roversi experimenterar vid gränserna för teknisk korrekthet för att uppnå sina fantasifulla, mycket personliga och oortodoxa skapelser, gjorda med en mycket lång exponering.
Hans experiment börjar med den berömda polaroiden - här inkluderad i 'Närvaro'-sektionen - eller med fotobås ögonblicksbilder - 'Människor'-sektionen -, motståndskraftig mot tidens gång och den digitala tsunamin som kommer att sluta dra ner italienarna som bor i Paris från och med 2008. Inom mode har Roversi lämnat sina personliga spår till Palazzo de Gallier, som betecknas med retrospektivet Palazzo de Gallier. honom för ett par år sedan. Hans mystiska drömskhet passar väl ihop med japanska modeskapare som Rei Kawakubo, designern av Comme des Garçons, eller Yohji Yamamoto.
Han har även arbetat för italienska märken, Romeo Gigli och Alberta Ferretti, och för de stora franska haute couture-märkena Chanel och Dior i synnerhet. För huset återskapade Roversi exakt "belle époque"-siluetten, återställd av Christian Dior under efterkrigstiden, med sin berömda "nya look". Detta är den emblematiska bilden av denna utställning: på skyltdockans skugga är olika gröna nyanser suddiga för att rita eller sudda ut hennes hatt och klänning.
Mellan surrealism och pop kommer modellens spektrum fram ur den Roverianska fantasin, och smälter ihop modekoderna med konstens. Uppfattningen om detta konstnärliga fotografi av Paolo Roversi är fantastisk: "Varje fotografi som helst, när du tittar på det, är som ett spöke, en liten uppenbarelse", säger han. Kanske är det därför hans modeller – vare sig de är kändisar, sångare eller skyltdockor – verkar suddiga, försvinnande, eteriska...
De kopierar bilden av den där drömlika flickan som Camilo José Cela skisserar i sin tonårsdiktsamling: "Vår dimmiga dröm som en döende flicka / på månlösa nätter av Darkness'.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
9 july 2026, 13:14
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Pisar la dudosa luz de la foto con Paolo Roversi
Beskrivning
'Doubts/Dudas' es el título de la retrospectiva del fotógrafo de moda Paolo Roversi que acaba de inaugurarse en la Fundación MOP. De ahí el título celiano escogido para esta crítica, pues la misma poética de la duda que inspiró la lírica del primer Cela preside la propuesta fotográfica del artista de Rávena. La factura de sus instantáneas se sitúa dubitativamente en el instersticio entre la luz y la sombra, la oscuridad y la claridad, lo nítido y lo borroso. Si el autor de 'La colmena' se mueve en la incertidumbre, Roversi opta decididamente por la penumbra. En esta ocasión, la Fundación de Marta Ortega ha realizado un esmerado trabajo de puesta en escena, compartimentando la amplia superficie del coruñés Muelle de Baterías en varios espacios conectados entre sí para albergar las diferentes secciones en que se organiza el discurso expositivo: sombras, dudas, apariencias, presencias, belleza, evanescencia... Otros tantos conceptos claves del universo roversiano. Gracias al diseño de la escenógrafa Ania Matchenko, se van sucediendo salas oscuras, en las que pueden apreciarse en la intimidad las instantáneas cuidadosamente iluminadas, con otras en las que predomina la claridad y el blanco, simbolizando los extremos –luz y oscuridad– conjugados en la obra del fotógrafo italiano. Sus juegos con la luz y el color, siempre difuminados, dan a sus imágenes –muchas de ellas inéditas– un tono a la vez poético y onírico. Roversi experimenta en los límites de la corrección técnica para lograr sus creaciones imaginativas, muy personales y poco ortodoxas, realizadas con una exposición muy larga. Sus experimentos arrancan con la célebre Polaroid –aquí incluidos en la sección 'Presencias'– o con instantáneas de fotomatón –sección 'Gente'– , resistentes al paso del tiempo y del tsunami digital que terminará arrastrando al italiano afincado en París a partir del año 2008. En la moda, Roversi ha dejado su impronta personal, como denotaba la retrospectiva que hace un par de años le dedicó el Palacio Galliera-Museo de la Moda de París. Su onirismo místico marida bien con los creadores de moda japoneses como Rei Kawakubo, el diseñador de Comme des Garçons, o Yohji Yamamoto . Ha trabajado también para las marcas italianas, Romeo Gigli o Alberta Ferretti, y para las grandes enseñas francesas de la 'haute couture', Chanel y Dior particularmente. Para la Maison justamente recreó Roversi la silueta 'belle époque', recuperada por Christian Dior en la postguerra, con su célebre 'new look'. Es esta la imagen-emblema de esta muestra: sobre la sombra de la maniquí, diferentes tonalidades de verde se difuminan para dibujar o desdibujarn su sombrero y su vestido. Entre el Surrealismo y el Pop, el espectro de la modelo surge del imaginario roveriano, fundiendo los códigos de la moda con los del arte. La concepción de esta fotografía artística de Paolo Roversi es fantasmática: «Cualquier fotografía, cuando la miras, es como un fantasma, una pequeña aparición», afirma. Quizás por eso sus modelos –sean celebridades, cantantes o maniquíes– aparecen difuminadas, evanescentes, etéreas... Reduplican la imagen de esa niña onírica que esboza Camilo José Cela en su poemario adolescente: «Nuestro sueño brumoso cual niña moribunda / por las noches sin luna...», de 'Inventario de la oscuridad'.
