Åren går inte för Oscar Wilde
Ramón Gómez de la Serna insåg i sin "uppgrävning" av den spanska upplagan av "The Picture of Dorian Gray" från 1918 att det var Óscar Wildes mest självbiografiska verk. Han lyfte fram "den intensiva galenskapen, det intensiva martyrdöden för de få som har denna intensitet och får svårt att uttrycka sig." Wildes enda roman beskrevs som gotisk skräck eller "fin de siecle"-dekadens; men det är framför allt en moralisk fabel. Nästan alla känner till handlingen som Wilde tänkte ut när en målare målade sitt porträtt 1887: "Vilken tragisk sak.
Det här porträttet kommer aldrig att bli gammalt och jag kommer att göra det. "Jag önskar att det var tvärtom, beklagade författaren. Dorian Gray föddes, kapabel att sluta en pakt med ondskans härolder för att förbli vackert tills hans andra ansikte avslöjar sitt eget ansikte. Wilde till en och en halv timme och läser om det med musiken av Jordi Cornudella.
Det är inte första gången som åttondetonerna "säger" till Wilde: låt oss komma ihåg "The Importance of Being Frank" i regi av David Selvas bevara sin ungdom på bekostnad av sin själ. Det är Basil Hayward, målaren som är förälskad i Dorian, som uppfattar sitt porträtt som sitt livs verk. Han spelar Lord Henry, fördärvets mästare: som en Virgil i dandy-läge, leder han Dorian genom libertinernas helvete.
Gonyalons ger en kraftfull föreställning, både i sina skådespelar- och sångroller avhumaniserad konst År 2026, med narcissism som ockuperar nätverken med all dess obscenitet, drar Dorians porträtt en moralisk läxa.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
10 july 2026, 08:59
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Los años no pasan para Óscar Wilde
Beskrivning
Reconocía Ramón Gómez de la Serna en su 'exhumación' de la edición española de 'El retrato de Dorian Gray' de 1918 que era la obra más autobiográfica de Óscar Wilde . Destacaba «la intensa locura, el intenso martirio de los pocos que tienen esta intensidad y encuentran la difícil expresión». Se calificó a la única novela de Wilde de terror gótico o decadentismo 'fin de siecle'; pero es, sobre todo, una fábula moral. Casi todo el mundo conoce la trama que Wilde ideó cuando una pintora le hizo un retrato en 1887: «Qué cosa tan trágica. Este retrato nunca envejecerá y yo sí. Ojalá fuera al revés», lamentó el escritor. Nacía Dorian Gray, capaz de pactar con los heraldos del mal para mantenerse bello hasta que su otro yo del lienzo le revela una faz putrefacta. Marc Rosich condensa a Wilde en hora y media y lo relee con la música de Jordi Cornudella. Acierta. No es la primera vez que las corcheas 'dicen' a Wilde: recordemos 'La importancia de ser Frank' que dirigió David Selvas. La inmarcesible Àngels Gonyalons se desdobla en todos los personajes de la novela. Es Dorian, el narciso diabólico al modo de Fausto, obsesionado por conservar su juventud a costa de su alma. Es Basil Hayward, el pintor enamorado de Dorian que concibe su retrato como la obra de su vida. Encarna a Lord Henry, maestro de la depravación: como un Virgilio en modo dandi conduce a Dorian por los infiernos de los libertinos. Y también la joven Sibyl Vane, actriz primeriza en teatros de segunda categoría: la única persona con la que Dorian conoce el amor. Gonyalons brinda una interpretación potente, tanto en su faceta actoral como canora. Le acompañan Jordi Vidal, Pau Oliver y Pol Blancafort: cual coro griego complementan con verbo y coreografías la narración escénica. Al fondo de la minimalista escenografía, el Leos Quintet desgrana la banda sonora de Cornudella. Cuando Gómez de la Serna 'exhumó' la novela corrían tiempos de vanguardias y arte deshumanizado. En 2026, con el narcisismo ocupando las redes con toda su obscenidad, el retrato de Dorian traza una lección moral. Los años no pasan para Óscar Wilde.
