Andrea Canepa, tillbaka med avsikter
Jag har en känsla efter att ha sett Andrea Canepas utställning "Between the deep and the distant" på IVAM, liksom hennes projekt att svepa in Crystal Palace med tygtryck som anspelar på "begravningen", att det hon tänker formulera spekulativt är mer intressant än vad vi äntligen kan tänka på. Kanske sätter han igång koncept som i slutändan får en överdrivet dekorativ materialisering, som om de "horisonter" som berör honom i slutändan var teatraliska rekvisita. Om vi jämför Julio Le Parcs banbrytande uppfattning om optisk-kinetisk konst med Canepas mobila skulpturer, kommer vi att märka att det sker en förskjutning från 'effekt' till 'sense', från det systematiska till det antropologiska.
Canepa vill aktivera minnet genom att bosätta sig på fenomenologiska ansatser som inte tenderar mot reduktionism utan mot den mest poetiska inkorporeringen. Delarna som spinner satinband och färgade trådar hänvisar till 'zumbayllu', en magisk snurra som förekommer i texten 'The Deep Rivers' av José Mª Arguedas. Frammanandet av ett föremål som inte bara är en leksak, utan är kopplat till det andliga, är något blockerat i dessa "skulpturer" som till slut blir lite stela.
Roger Caillois utvecklar en av de antropologiska typer som leder till svindel när världens stabila konfiguration tappar fotfästet. Barnet som snurrar runt och blir yr, förkroppsligar alla varianter av den där lekfulla tiden som förändrar verklighetsuppfattningen och levererar oss till en glädjefylld framtid som turbulensen, värd den heraklitiska anspelningen, av flodens vatten. Canepa projicerar också på den snurrande och vibrerande toppen en föreställning om tillvaron som det som inte stoppas utan muterar oupphörligt.
Samma konstnär betonar att dessa verk är kopplade till Taki Onqoy, en andinsk antikolonial motståndsrörelse som växte fram på 1500-talet. I 'Doctrina Christiana' från 1558 (den första peruanska katekesen och första boken tryckt i Sydamerika och den första med text på Quechua och Aymara) hänvisas till den "dansjukan" att för att bota den "ropar de på trollkarlar och gör vidskepelse och häxkonst, där det också finns avgudadyrkan". Glömt i århundraden, den rörelsen, som hade en upprorisk karaktär mot den koloniala påtvingningen av kristendomen, återfanns tack vare en artikel från 1964 av Luis Millones Santagadea.
Canepa kopplar sina "vändningar" till andinska upprorsformer i en viss estetisering av politiken. De kompositioner han gjort med Murano-emaljer är tänkta att vara "strukturer i spänning" och de har dock karaktären av stelt slutna strukturer, välkomponerade kromatiskt elementära abstraktioner som man försöker överkoda som om de vore inslag av minne och kulturellt motstånd. Utöver det ideologisk-teoretiska syftet med Andrea Canepa är det vi ser prydnadsformer utan att detta, som A.
Loos med eftertryck förkunnade, är ett "brott". Mosaikernas geometriska rytmer och svängarna som ska leda till trance hänvisar, enligt konstnärens avsikter, till kroppens dynamik. Jag stämmer inte in på dessa "vibrationer" som har ett skarpt utseende, mer dramatiska än "resistenta", ytliga i sin diskursiva pretentiöshet, snurrar i trögheten hos det insubstantiella.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
4 june 2026, 12:58
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Andrea Canepa, a vueltas con las intenciones
Beskrivning
Tengo la sensación tras haber visto la exposición de Andrea Canepa 'Entre lo profundo y lo distante' en el IVAM, así como su proyecto de envolver con impresiones de telas alusivas a lo 'funerario' el Palacio del Cristal, que resulta más interesante lo que pretende formular especulativamente que lo que finalmente podemos contemplar. Acaso está poniendo en movimiento conceptos que terminan por adquirir una materialización excesivamente decorativa, como si esos 'horizontes' que le preocupan fueran a la postre utilería teatral. Si comparamos la concepción pionera del arte óptico-cinético de Julio Le Parc con las esculturas móviles de Canepa, advertiremos que hay un desplazamiento desde el 'efecto' hasta el 'sentido', de lo sistemático a lo antropológico. Canepa quiere activar la memoria asentándose en planteamientos fenomenológicos que no tienden al reduccionismo sino a la más poética incorporación. Las piezas que hacen girar cintas de raso e hilos de colores remiten al 'zumbayllu', un trompo mágico que aparece en el texto 'Los ríos profundos' de José Mª Arguedas. La evocación de un objeto que no es un mero juguete, sino que se vincula con lo espiritual queda un tanto bloqueada en estas 'esculturas' que terminan por ser levemente rígidas. Roger Caillois desarrolla uno de los tipos antropológicos que conduce al vértigo cuando la configuración estable del mundo pierde pie. El niño que gira sobre sí y termina mareado encarna todas las variantes de ese tiempo lúdico que cambia la percepción de la realidad y nos entrega a un gozoso devenir como el de las turbulencias, valga la alusión heracliteana, del agua del río. Canepa también proyecta en el trompo que gira y vibra una concepción de la existencia como aquello que no está detenido sino mutando sin cesar. La misma artista subraya que estas piezas están vinculadas con el Taki Onqoy, un movimiento andino de resistencia anticolonial que surgió en el siglo XVI. En la 'Doctrina Christiana' de 1558 (el primer catecismo peruano y primer libro impreso en América del Sur y el primero con texto en quechua y aimara), se hace referencia a esa «enfermedad de baile» que para curarla «llaman a los hechiceros y hacen supersticiones y hechicerías, donde también hay idolatría». Olvidado durante siglos, ese movimiento, que tenía carácter insurreccional contra la imposición colonial del cristianismo, fue recuperado gracias a un artículo de 1964 por Luis Millones Santagadea. Canepa enlaza sus 'giros' con las formas insurreccionales andinas en una cierta estetización de la política. Las composiciones que ha realizado con esmaltes de Murano pretenden ser «estructuras en tensión» y, sin embargo, tienen el carácter de estructuras rígidamente cerradas, abstracciones elementales bien compuestas cromáticamente que se intenta sobrecodificar como si fueran elementos de memoria y resistencia cultural. Más allá del propósito ideológico-teorético de Andrea Canepa, lo que vemos son formas ornamentales sin que esto tenga, como proclamaba enfáticamente A. Loos, que ser un 'delito'. Los ritmos geométricos de los mosaicos y los giros que deberían llevar al trance remiten, según las intenciones de la artista, a la dinámica del cuerpo. No sintonizo con estas 'vibraciones' que tienen apariencia descarnada, más efectista que 'resistente', superficial en su pretenciosidad discursiva, girando en la inercia de lo insustancial.