Álvaro Valverde, kontemplationer
Álvaro Valverde har bestämt sig för att sammanföra sin poesi med samma titel som boken som vann Ciudad de Badajoz-priset 1985. Men det finns så många skillnader mellan den poeten och den här idag att det stadiet av hans författarskap finns kvar här som ett vittnesbörd, som ett vykort om hans ursprung eller som en övning för att nå hans nuvarande röst. I detta "Territory" idag ger Álvaro Valverde oss bilden som han vill att läsaren ska få av sitt verk, det vill säga han bygger en karaktär och låter sig föras bort mot en estetik av lätthet, där andlig raseri saknas.
Blickens poet, för honom är allt medvetande i grunden en form av perception, det vill säga att vara i världen, skriva om världen, betyder inte att betrakta den utifrån, utan snarare att vara sammanflätad med den, som Merleau-Ponty skulle säga. Det mest värdefulla med hans poesi är därför när han om och om igen skriver om det där lilla hörnet av staden där han bor och landskapen som omger den, de små stora sakerna som repeterar cirklar, som blir emblem för tid, minne, identitet, firandet av ett öde. Hans kontemplationer är variationer, en bred karta av variationer som försöker bli symboler.
Och faktiskt, med ökande entusiasm, har Álvaro Valverde omvandlat sitt estetiska och känslomässiga territorium till en gäldenär av symboliken, av den symbolik i provinsen som strävar efter att omvandla molltonen och försvinnandet, upprepningen av en monoton värld, till ett tecken på hans stil. Kanske av denna anledning, och trots att han har förklarat sig vara en orörlig resenär, ville han i detta skede av sitt liv och sitt arbete utöka sin mycket slutna värld med upplevelserna av sina resor och få dem att föra dialog med sina vanliga landskap, även om han ibland i dessa resandedikter använder mer av hantverket än att erbjuda en verkligt djup vision av dessa platser. I denna mening, på samma sätt som hans poesi har öppnat upp från det rent lyriska till det prosaiska, till det berättande eller till och med till sätt som påminner om essän, finner vi här en ständig öppenhet, en ständig dialog med författare och verk som har sin tyngd i artikulationen av denna röst, en mer kulturell röst än den verkar vid en första anblick.
Valverdes poesi är därför en röst av röster och hans upplevelse en upplevelse som kan kännas igen i andra upplevelser. "Stå här, begrunda / landskapen som har format / det ansikte som du nu har" i dessa verser sammanfattas detta 'Territorium' tydligt, även om vi inte kan tala om ett enda ansikte utan om flera, även om tiden under dessa år har gjort sitt arbete. Detta är vittnesbördet om hans författarskap, den där platsen där man hör "livet som i fjärran / lämnar mig för alltid."
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
15 july 2026, 14:27
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Álvaro Valverde, contemplaciones
Beskrivning
Álvaro Valverde ha decidido reunir su poesía con el mismo título del libro que ganó el premio Ciudad de Badajoz en 1985. Sin embargo, son tantas las diferencias entre aquel poeta y este de ahora que aquella etapa de su escritura queda aquí como un testimonio, como una postal del origen o como un ejercicio para llegar a su voz actual. En este 'Territorio' de hoy, Álvaro Valverde nos da la imagen que desea que el lector se haga de su obra, es decir, construye un personaje y se deja llevar hacia una estética de lo liviano, donde está ausente el furor espiritual. Poeta de la mirada, para él toda conciencia es fundamentalmente una forma de percepción, es decir, estar en el mundo, escribir sobre el mundo, no significa observarlo desde fuera, sino estar entrelazado a él, como diría Merleau-Ponty . Lo más valioso de su poesía, por eso, es cuando escribe una y otra vez sobre ese pequeño rincón de la ciudad donde vive y de los paisajes que la rodean, las pequeñas grandes cosas que ensayan círculos, que se convierten en emblemas del tiempo, la memoria, la identidad, la celebración de un destino. Sus contemplaciones son variaciones, un ancho mapa de variaciones que buscan convertirse en símbolos. Y en efecto cada vez con mayor entusiasmo Álvaro Valverde ha ido convirtiendo su territorio estético y emocional en deudor del simbolismo , de ese simbolismo de la provincia que aspira a convertir el tono menor y la evanescencia , la repetición de un mundo monocorde en marca de su estilo. Tal vez por eso, y a pesar de que él se ha declarado un viajero inmóvil, en esta etapa de su vida y de su obra haya querido ampliar su mundo tan cerrado con las experiencias de sus viajes y hacerlas dialogar con sus paisajes de siempre, aunque a veces en esos poemas viajeros se echa mano más del oficio que del hecho de ofrecer una visión verdaderamente profunda sobre esos lugares. En este sentido, de la misma forma que su poesía se ha abierto desde lo puramente lírico a lo prosaico, a lo narrativo o incluso a modos que recuerdan al ensayo, encontramos aquí una constante apertura, un constante diálogo con autores y obras que tienen su peso en la articulación de esta voz, una voz más cultural de lo que a primera vista parece. La poesía de Valverde es, por eso, una voz de voces y su experiencia una experiencia que puede ser reconocible en otras experiencias. «Párate aquí, contempla/ los paisajes que han ido conformando/ el rostro que ahora tienes» en estos versos se resume de manera nítida este 'Territorio', aunque no se pueda hablar de un solo rostro sino de varios, aunque en el camino de estos años el tiempo haya hecho su labor. Este es el testimonio de su escritura, ese sitio en que se escucha «la vida que a lo lejos/ se me va para siempre».