Alberto Montes, Naturen på marginalen
Om 'flânören' var en central karaktär i 1800-talets litteratur, en vandrare som vandrade genom staden som en upplevelsehandling, så har hans gestalt idag återfått en framträdande plats i konsten som en nylantmätare som vandrar runt stadens gränser och observerar de labila gränserna mellan den och naturen, båda i ständig friktion. De landskap som Alberto Montes (1995) överraskar i utkanten av en urbanisering, bredvid en vägskuldra, i slutet av en kyrkogårdsmur, och som han nu visar i Birimbao-galleriet i Sevilla, speglar en motståndskraftig, hård och trakasserad vegetation. Konstnären tar bilder på sina långa promenader, dag som natt, från sin synvinkel och även från sin hunds, en sorts Monsieur Bruyas och hans bretonska spaniel som Courbet förevigat.
Dess representation rymmer dock ibland en artificiell och illusorisk belysning, påtvingad av målaren och kanske en finte för att manifestera en värld som är utmattad av mänskligt handlande medan den vid andra tillfällen appellerar till en bildlig grundighet – som i verket som ger utställningen dess titel – som avslöjar lager i djupnivå och oanade läsningar.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
25 june 2026, 13:29
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Alberto Montes, la Naturaleza en los márgenes
Beskrivning
Si el 'flâneur' supuso un personaje central de la literatura del XIX, un paseante que vagabundeaba por la ciudad como acto experiencial, hoy su figura ha recobrado protagonismo en la plástica como neo-agrimensor que deambula por los límites de la urbe y observa las lábiles fronteras entre aquella y la Naturaleza, ambas en constante fricción. Los paisajes que Alberto Montes (1995) sorprende en las lindes de una urbanización, junto al arcén de una carretera, al cabo de una tapia de cementerio, y que ahora muestra en la galería Birimbao de Sevilla, reflejan una vegetación resistente, dura y acosada. El artista toma imágenes en sus largos paseos, diurnos o nocturnos, desde su punto de vista y también desde el de su perra, una suerte de Monsieur Bruyas y su spaniel bretón que inmortalizase Courbet. La representación de la misma, sin embargo, unas veces se acomoda a una iluminación artificiosa e ilusoria, impuesta por el pintor y quizá, un amago por manifestar un mundo que se agota por la acción humana mientras, en otras ocasiones, apela a una minuciosidad pictórica –como en la pieza que da título a la exposición–, que revela capas en profundidad y niveles de lectura perceptiva insospechados.
