Aktiv och obekväm, Max de Esteban i FotoColectania
Utställningen "Så många berättelser. Så många frågor hämtar sin titel från slutversen i en dikt av Bertolt Brecht och finner där en av dess nycklar: fråga inte som ett mindre tvivel, utan som ett motstånd mot det som för oss förefaller vara för stort, tekniskt eller komplicerat för att kunna förstås. Utställningen som FotoColectania tillägnar Max de Esteban (Barcelona, 1959), curerad av Elisa Medde, utgår från den platsen: den förklarar inte världen, den förhör den.
Och genom att göra det fungerar det som en upprättelse inom den fotografiska kretsen av en samtida skapare vars verk har byggt sitt eget territorium från klarheten och den sällsynta förmågan att omvandla nuets komplexitet till en bild. Utställningen samlar foton, videor och installationer kopplade till 'Aesthetics of Extinction', hans undersökning av den nuvarande kapitalismens infrastrukturer. Men det gör det utan att förvandla diskursen till en sluten apparat.
Varje kapitel öppnar en fråga, varje bild förskjuter en visshet, varje område påminner oss om att titta innebär en position. Det finns i De Estebans verk en exakt kombination av kritiskt tänkande och poetisk konstruktion. Hans verk dokumenterar inte verkligheten direkt, utan tillägnar sig den, förskjuter den och omkonfigurerar den genom ett systematiskt användande av fiktion.
Denna fiktion fungerar inte som ett undanflykt, utan som ett kunskapsverktyg: ett sätt att korsa det synliga för att peka ut vad som organiserar våra liv från skuggorna. Teknik, ekonomi, makt, miljökollaps eller minne framstår inte som sida vid sida, utan som lager av samma struktur. Ett av de mest rungande ögonblicken kommer med 'White Noise', där svart och vitt får en rigorös, blyaktig, nästan terminal kvalitet.
Serien verkar utspelad i en tid efter varningen, när katastrofen inte längre är en möjlighet utan en atmosfär. Det finns ingen apokalyptisk spektakuläritet, utan snarare en mer oroande upphängning: beslöjade landskap, fördunklad materia, ett ljus som tycks dra sig tillbaka... I den meningen blir De Esteban nästan förutseende.
Det tillkännager inte en avlägsen framtid, utan snarare konsekvensen av ett liv som upprätthålls på acceleration, extraktion och blindhet. De två projicerade styckena, med motsatta rytmer, är också betydelsefulla. 'White Noise' insisterar på en allvarlig, cirkulär, nästan liturgisk kadens, där bilden fångas i en varning som upprepas utan att höras. 'Provisorisk kartografi. Intervju med min mamma introducerar dock en intim, muntlig och fragmentarisk temporalitet, där familjens minne korsar sig med historiska processer.
Inför den densiteten introducerar 'Fractal Landscapes' en oväntad ljusstyrka. De tryckta siden, upphängda som tvärgående kroppar, flyttar bilden av väggen mot en fysisk, omslutande upplevelse. Dess närvaro tillsammans med ett enda exemplar av serien "20 imaginära fängelser" är en rungande framgång: silkesdialogernas lätthet med finansmaktens arkitektur, med dess tomma och monumentala utrymmen.
Utställningen kompletteras med referensvisningen som finns i biblioteket, vilket gör att Max de Estebans karriär kan läsas på ett genomträngligt och kontinuerligt sätt. FotoColectania föreslår alltså ett nödvändigt besök, ett av dem som finns kvar eftersom de inte stänger innebörden: de håller det öppet, obekvämt och aktivt.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
11 june 2026, 12:31
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Activo e incómodo, Max de Esteban en FotoColectania
Beskrivning
La muestra 'Tantas historias. Tantas preguntas' toma su título del verso final de un poema de Bertolt Brecht y encuentra ahí una de sus claves: preguntar no como duda menor, sino como resistencia ante lo que se nos presenta demasiado grande, técnico o complejo para ser comprendido. La exposición que FotoColectania dedica a Max de Esteban (Barcelona, 1959), comisariada por Elisa Medde, parte de ese lugar: no explica el mundo, lo interroga. Y al hacerlo funciona como reivindicación dentro del circuito fotográfico de un creador contemporáneo cuya obra ha construido un territorio propio desde la lucidez y rara capacidad para convertir la complejidad del presente en imagen. La muestra reúne fotos, vídeos e instalaciones vinculadas a 'Estética de la extinción', su investigación sobre las infraestructuras del capitalismo actual. Pero lo hace sin convertir el discurso en aparato cerrado. Cada capítulo abre un interrogante, cada imagen desplaza una certeza, cada ámbito recuerda que mirar implica una posición. Hay en el trabajo de De Esteban una combinación precisa de pensamiento crítico y construcción poética. Su obra no documenta la realidad de forma directa, sino que se la apropia, la desplaza y la reconfigura mediante un uso sistemático de la ficción. Esa ficción no funciona como evasión, sino como herramienta de conocimiento: una forma de atravesar lo visible para señalar lo que organiza nuestras vidas desde la sombra. Tecnología, economía, poder, colapso ambiental o memoria aparecen no como temas yuxtapuestos, sino como capas de una misma estructura. Uno de los momentos más rotundos llega con 'White Noise', donde el blanco y negro adquiere una cualidad rigurosa, plomiza, casi terminal. La serie parece situada en un tiempo posterior a la advertencia, cuando la catástrofe ya no es posibilidad sino atmósfera. No hay espectacularidad apocalíptica, sino una suspensión más inquietante: paisajes velados, materia oscurecida, una luz que parece retirarse... En ese sentido, De Esteban se vuelve casi premonitorio. No anuncia un futuro remoto, sino la consecuencia de una vida sostenida sobre la aceleración, la extracción y la ceguera. También resultan significativas las dos piezas proyectadas, de ritmos opuestos. 'White Noise' insiste en una cadencia grave, circular, casi litúrgica, donde la imagen queda atrapada en una advertencia que se repite sin ser escuchada. 'Cartografía provisional. Entrevista con mi madre' introduce, en cambio, una temporalidad íntima, oral y fragmentaria, en la que la memoria familiar se cruza con procesos históricos. Frente a esa densidad, 'Fractal Landscapes' introduce una luminosidad inesperada. Las sedas impresas, suspendidas como cuerpos atravesables, desplazan la imagen del muro hacia una experiencia física, envolvente. Su presencia junto a una única copia de la serie '20 prisiones imaginarias' resulta un acierto rotundo: la ligereza de la seda dialoga con la arquitectura del poder financiero, con sus espacios vacíos y monumentales. La exposición se completa con la vitrina de referentes situada en la biblioteca, que permite leer la trayectoria de Max de Esteban de forma permeable y continua. FotoColectania propone así una visita necesaria, de esas que permanecen porque no clausuran el sentido: lo mantienen abierto, incómodo y activo.
