1977 bad en lärare sina elever om ett projekt. FBI fick det bästa: hur man bygger en atombomb hemma
För nästan ett halvt sekel sedan, när det uppenbarligen inte fanns något internet och geopolitiken kretsade kring det kalla kriget, inträffade en händelse som utlöste varningsklockor i samhället. I verkligheten var det inledningen till det som senare skulle förbättras av nätverken: att använda offentligt material och information tillgänglig för vem som helst för att utveckla vapen. Med ett undantag: det fanns en plan att bygga en atombomb i förrådet hemma.
Hur man blir en legend. År 1977. En omärklig student vid Princeton University överraskade hela världen (och FBI) med ett akademiskt projekt som, under den avslöjande titeln "How to Build Your Own Atomic Bomb", detaljerade med kylig precision de steg som krävs för att göra ett fungerande kärnvapen.
Dess författare, John Aristotle Phillips, en 21-årig ung man född i Connecticut, var son till grekiska immigranter och studerade fysik utan att sticka ut alls: han hade upprepade kurser, gränsade till att misslyckas och var mer känd för sin fotbollsmaskotdräkt än för sina akademiska prestationer. Hans förvandling till en internationellt känd figur kom hand i hand med en oväntad kombination av besatthet, envishet, förmågan att söka information och utmaningen att imponera på en legendarisk professor. I Xataka Sydkorea har han precis gått in i den mest exklusiva klubben på planeten.
Och Kina och Nordkorea är inte precis lugna.
Den akademiska utmaningen. Phillips stod inför en sista uppgift som föreslagits av den hyllade fysikern Freeman Dyson, som undervisade vid Princeton efter att ha arbetat med figurer som Richard Feynman och Hans Bethe på några av 1900-talets mest komplexa projekt, inklusive utvecklingen av atombomben inom Manhattanprojektet. Dyson hade föreslagit att hans elever skulle göra ett projekt om kärnvapenspridning, och Phillips, medveten om sin brist på akademisk briljans, ville sticka ut med ett provocerande förslag: återskapa designen av en bomb som liknar den i Nagasaki, med enbart offentliga källor.
Dyson, förvånad över fräckheten, antog humoristiskt utmaningen och lovade ett enastående betyg om han uppnådde det, men också att han skulle bränna verket efter att ha läst det.
En besatthet. I veckor arbetade Phillips outtröttligt mellan Princeton-biblioteket och hans rum och samlade in information från hemligstämplade dokument från National Technical Information Service, läroböcker i fysik, statlig kommunikation och samråd med Du Pont-företaget om implosionsprinciper. Utan att använda en enda hemligstämplad källa lyckades han sammanställa ett 40-sidigt dokument som förklarade steg för steg hur man gör en atombomb.
Han lämnade in arbetet, fick högsta betyg och, långt ifrån att förstöras som Dyson hade föreslagit, började hans projekt cirkulera från mun till mun tills det nådde öronen hos professionella fysiker och media.
En rikskändis. Spridningen av arbetet uppmärksammades av experter som Frank Chilton, en fysiker specialiserad på kärnteknik, som konstaterade att Phillips design var tekniskt gångbar, förutom tillgången till plutonium, det enda hindret för dess materialisering. Nyheten exploderade i media: pojken utan akademisk framtid blev för alltid "The A-Bomb Kid", en mediefigur som symboliserade både oväntad briljans och farorna med okontrollerat avslöjande mitt i kärnkraftsåldern.
Berömmelsen nådde en vändpunkt när flera så kallade pakistanska forskare gick fram till Phillips och erbjöd pengar i utbyte mot dokumentet. FBI ingrep omedelbart: det konfiskerade verket och en modell som studenten hade byggt och klassade materialet som känslig information.
Det motsägelsefulla arvet. Långt ifrån att utnyttja sin plötsliga berömmelse för att fortsätta i den akademiska eller vetenskapliga världen, publicerade Phillips boken Mushroom: The True Story of the A-Bomb Kid 1979 med David Michaelis, där han berättade om sin upplevelse och resan för sin ovanliga uppgång till berömmelse.
Med tiden ledde hans medvetenhet om riskerna för kärnvapenspridning till att han blev en anti-kärnkraftsaktivist, som tillbringade år med att varna för hur lätt viss kunskap kunde hamna i orätta händer. I själva verket, och i en händelseförändring som ingen förväntade sig, ledde hans karriär till slut till politik: han ställde upp som demokratisk kandidat till Förenta staternas representanthus 1980 och 1982, dock utan framgång i valet. Sanningen är att han inte återvände till mediaberömmelse, men han byggde en lång och framgångsrik affärskarriär inom den politiska tekniksektorn.
Han dog 2020. I Xataka Kärnvapenexplosionen som förändrade världen skapade också ett material som inte finns någon annanstans i det kända universum. En varning mitt i "åldern".
Philips berättelse kunde inte vara mer relevant nu när världen verkar mer turbulent än någonsin. Faktum är att fallet Aristoteles skapade ett oroande prejudikat: en student utan tillgång till hemligstämplade material lyckades designa, med enbart offentliga källor, en funktionell kärnteknisk anordning. I ett globalt sammanhang där den tekniska spridningen bara har ökat, fortsätter dess historia att användas som exempel i debatter om informationssäkerhet, vetenskaplig utbildning och kunskapens etiska gränser.
Även om han aldrig fysiskt byggde bomben, visade hans arbete att faran inte alltid kommer från professionella spioner eller fientliga regeringar, utan också från nyfikna hjärnor med gott om tid, tillgång till bibliotek... och en skrivmaskin. Ironiskt nog behövs ingen av de tre nycklarna idag. En version av denna artikel publicerades i april 2025 Bild | RawPixel In Engadget | Iran trodde alltid att det skulle behöva en kärnvapenbomb för att försvara sig från USA: de har upptäckt något mer kraftfullt i Hormuz En Xataka | USA:s hållning till Europa har varit att dra tillbaka soldater nära Ryssland.
Moroten kommer att bli kärnvapenbomberna (instagramScript) Nyheten 1977 frågade en lärare sina elever om ett projekt.
Originalkälla
Publicerad av Xataka
20 june 2026, 09:30
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
En 1977 un profesor pidió un proyecto a sus alumnos. El FBI se quedó con el mejor: cómo construir una bomba atómica en casa
Beskrivning
Hace casi medio siglo, cuando obviamente no había Internet y la geopolítica giraba en torno a la Guerra Fría, ocurrió un hecho que hizo saltar las alarmas a la sociedad. En realidad, aquello fue el preámbulo de lo que luego se potenciaría con las redes: utilizar el material público y la información al alcance de cualquiera para desarrollar armas. Con una excepción: estaba en liza construir una bomba atómica en el trastero de casa. Cómo convertirse en leyenda. Año 1977. Un estudiante poco destacado de la Universidad de Princeton sorprendió al mundo entero (y al FBI) con un proyecto académico que, bajo el revelador título de “Cómo construir tu propia bomba atómica”, detallaba con precisión escalofriante los pasos necesarios para fabricar un arma nuclear funcional. Su autor, John Aristotle Phillips, un joven de 21 años nacido en Connecticut, era hijo de inmigrantes griegos y cursaba física sin destacar en absoluto: había repetido cursos, rozaba el suspenso y era más conocido por su disfraz de mascota de fútbol que por sus logros académicos. Su transformación en una figura de fama internacional vino de la mano de una inesperada combinación de obsesión, terquedad, habilidad para buscar información y el reto de impresionar a un profesor legendario. En Xataka Corea del Sur acaba de entrar en el club más exclusivo del planeta. Y China y Corea del Norte no están precisamente tranquilas El desafío académico. Phillips se enfrentó a una tarea final propuesta por el célebre físico Freeman Dyson, quien impartía clases en Princeton tras haber trabajado con figuras como Richard Feynman y Hans Bethe en algunos de los proyectos más complejos del siglo XX, incluido el desarrollo de la bomba atómica dentro del Proyecto Manhattan. Dyson había planteado a sus alumnos realizar un trabajo sobre proliferación nuclear, y Phillips, consciente de su falta de brillo académico, quiso destacar con una propuesta provocadora: recrear el diseño de una bomba similar a la de Nagasaki, utilizando únicamente fuentes públicas. Dyson, sorprendido por la audacia, aceptó con humor el reto, prometiendo una calificación sobresaliente si lo lograba, pero también que quemaría el trabajo tras leerlo. Una obsesión. Durante semanas, Phillips trabajó sin descanso entre la biblioteca de Princeton y su habitación, recopilando información de documentos desclasificados del National Technical Information Service, libros de texto de física, comunicados gubernamentales y consultas con la empresa Du Pont sobre principios de implosión. Sin usar ni una sola fuente clasificada, logró ensamblar un documento de 40 páginas donde explicaba paso a paso cómo fabricar una bomba nuclear. Entregó el trabajo, obtuvo la máxima nota y, lejos de ser destruido como Dyson había sugerido, su proyecto comenzó a circular de boca en boca hasta llegar a oídos de físicos profesionales y medios de comunicación. Una celebridad nacional. La difusión del trabajo atrajo la atención de expertos como Frank Chilton, físico especializado en ingeniería nuclear, quien afirmó que el diseño de Phillips era técnicamente viable, a excepción del acceso al plutonio, el único obstáculo para su materialización. La noticia estalló en los medios: el chico sin futuro académico se convirtió para siempre en “The A-Bomb Kid”, una figura mediática que simbolizaba tanto la brillantez inesperada como los peligros de la divulgación sin control en plena era nuclear. La fama alcanzó un punto crítico cuando varios supuestos científicos pakistaníes se acercaron a Phillips para ofrecerle dinero a cambio del documento. El FBI intervino de inmediato: confiscó el trabajo y una maqueta que el estudiante había construido, y clasificó el material como información sensible. {"videoId":"x99r3jc","autoplay":false,"title":"LAS ISLAS en las que puedes VIAJAR EN EL TIEMPO 🔄", "tag":"Webedia-prod", "duration":"285"} La herencia contradictoria. Lejos de aprovechar su repentina fama para seguir en el mundo académico o científico, Phillips publicó en 1979 junto a David Michaelis el libro Mushroom: The True Story of the A-Bomb Kid, donde narraba su experiencia y el recorrido de su insólito ascenso a la fama. Con el tiempo, su conciencia sobre los riesgos de la proliferación nuclear lo llevó a convertirse en activista antinuclear, dedicando años a advertir sobre la facilidad con la que ciertos conocimientos podían caer en manos equivocadas. De hecho, y en un giro de los acontecimientos que nadie esperaba, su trayectoria derivó finalmente en la política: se postuló como candidato demócrata a la Cámara de Representantes de Estados Unidos en 1980 y 1982, aunque eso sí, sin éxito electoral. Lo cierto es que no volvió a la fama mediática, pero sí construyó una carrera empresarial larga y exitosa en el sector de la tecnología política. Falleció en 2020. En Xataka La explosión nuclear que cambió el mundo también creó un material que no existe en ningún otro lugar del universo conocido Una advertencia en plena “era”. No puede ser más relevante la historia de Philips ahora que el mundo parece más convulso que nunca. De hecho, el caso de Aristotle marcó un precedente inquietante: un estudiante sin acceso a materiales clasificados logró diseñar, usando únicamente fuentes públicas, un artefacto nuclear funcional. En un contexto global donde la proliferación tecnológica no ha hecho más que aumentar, su historia continúa siendo utilizada como ejemplo en debates sobre la seguridad de la información, la educación científica y los límites éticos del conocimiento. Aunque jamás construyó físicamente la bomba, su trabajo demostró que el peligro no siempre proviene de espías profesionales o gobiernos enemigos, sino también de mentes curiosas con mucho tiempo, acceso a bibliotecas... y una máquina de escribir. Irónicamente, hoy posiblemente no hacen falta ninguna de las tres claves. Una versión de este artículo se publicó en abril de 2025 Imagen | RawPixel En Xataka | Irán siempre pensó que necesitaría una bomba nuclear para defenderse de EEUU: ha descubierto algo más poderoso en Ormuz En Xataka | El palo de EEUU a Europa ha sido retirar soldados cerca de Rusia. La zanahoria van a ser las bombas nucleares (function() { window._JS_MODULES = window._JS_MODULES || {}; var headElement = document.getElementsByTagName('head')[0]; if (_JS_MODULES.instagram) { var instagramScript = document.createElement('script'); instagramScript.src = 'https://platform.instagram.com/en_US/embeds.js'; instagramScript.async = true; instagramScript.defer = true; headElement.appendChild(instagramScript); } })(); - La noticia En 1977 un profesor pidió un proyecto a sus alumnos. El FBI se quedó con el mejor: cómo construir una bomba atómica en casa fue publicada originalmente en Xataka por Miguel Jorge .
