Zapatero-fallet: varför behöver vi domare om vi har informatörer?
Att se partners och affärsmän neka en hel före detta president, för att se vem som undviker mest, fyller oss med förvirring. Sanningen är att skorpionen har gjort sitt jobb.
Romarna placerade vågen på himlen. På ett något påtvingat sätt installerade de stjärnbilden Vågen i ekliptikan, som de gamla hade tänkt uteslutande som en zodiak, en väg för djur. Idag är Vågen fortfarande den enda stjärnkonstellationen som representerar ett livlöst föremål, hamrat in i solens långa väg.
Vi skulle kunna säga att skalan hedrar rättvisans jämvikt och balans, den ordning som kommer från att ge varje person vad som är deras. Men andra gånger, och mer så i svåra dagar som de vi lever i, är det frestande att komma ihåg att för de gamla inte existerade konstellationen Vågen; Dess två huvudstjärnor, som idag omvandlas till plattor av en skala, var i århundraden de kolossala tången på skorpionen som kröp i den angränsande stjärnbilden. I frågan mot Zapatero har rättvisans vågar återställt sitt tidigare väsen under några dagar och har blivit en gigantisk tång som hänger över den tidigare presidenten.
Det senaste initiativet, gemensamt eller medvetet parallellt, av hans tidigare partner och de ansvariga för Plus Ultra avser att belägra hans utgångsväg och villkora hans försvarsstrategi, som redan lagts på bordet, i en taktikövning som dock inte har mycket med lagen att göra. Vi bevittnar en verklig förändring av det processuella paradigm som den senaste domen från Högsta domstolen mot Koldo och Ábalos skarpt ställde framför våra ögon: inför ett brott om korruption måste staten, utan effektiva kontrollmedel, förlita sig på vittnesmål "från de direkt involverade som erkänner nämnda deltagande inför de behöriga myndigheterna, samarbetar med andra möjliga ansvariga parter i utredningen." Förfarandet är sålunda denaturerat; Varför behöver vi domare om vi har informatörer? Genom att förvandla brottslingar till rättvisa agenter, med Beccarias minnesord, "gör domstolen synlig osäkerheten och svagheten i lagen, som ber om hjälp från dem som kränker den." I detta sammanhang kommer vi inte längre att söka bevis för brottet i dokument eller expertrapporter, inte heller i resultaten av den objektiva analysen av corpus delicti; Drottningtestet blir bekännelsen, som i den gamla inkvisitoriska processen, som vi närmar oss i en påtvingad takt.
De medåtalades uttalanden, som en gång var föraktliga, återtar kraft i den senaste rättspraxis. Att det inte finns några spår av oegentligheter i ärendet för beviljande av stöd? Ja, men de har erkänt!
Med utredaren omvandlad till en modern Bernardo Gui kommer bekännelsen endast att värderas i vad den har som en uppenbarelse, i vad den kan peka på andra ansvariga parter. Denna rättvisa kommer aldrig att belöna toppen av oskuld eller erkännande av att fakta är i enlighet med lagen. Tvärtom kommer den att hantera sanningen genom en förhandling utanför domstolsmurarna: uppsägningarna är vanligtvis inte spontana utan frukten av konversationer (bortsett från processen, inte domaren) där åklagaren och försvaret snurrar en historia och värdesätter dess prisbelönta karaktär.
I denna förhandling är de inblandade parterna inte på lika villkor, utan lider snarare av en partiskhet som säger mycket om oss själva. Och korruption förstås som kontaminering av politiken genom mutor, rättvisan har tolkat att, i denna osmos, ligger nedvärderingen av beteendet i grunden hos korrupta politiker, som domare alltid har behandlat mycket värre än korrupta affärsmän. Detta kriminalpolitiska alternativ har för övrigt tydliga kriminogena effekter: "varför inte gå för att muta borgmästaren?", kommer affärsmannen att tänka, "om de fångar mig, kommer jag att dra fördel av Aldama-doktrinen." Detta spel med omvändelser utövar allvarlig press på den anklagade, villkorar hans försvarslinje av ren panik, med den ständigt närvarande risken att han kommer att säga något osäkert; Kom ihåg fallet med Carlos Moreno, som Aldama felaktigt påstod att han hade gett honom pengar som muta.
Högsta domstolen uteslöt det, men skyddade inte Moreno från villfarelsen. Kort sagt, bristen på förtroende mellan parterna avgör ofta att försvaret i slutet av förhandlingen är förbundet att presentera en skrift i rätten, även innan deras klient vittnar, för att förutse vad de kommer att säga. Och det händer att, ibland, tvingar försvaret texten så mycket för att tillfredsställa anklagelsen, att när den anklagade kommer till domaren, kvalificerar han den med motvilja och undanflykt, till allas förvirring.
Det är i detta komplexa scenario som vi bör utvärdera de skorpionklor som båda "Julio Martínez" har presenterat för domaren, vilket skulle svara på en förhandling där båda parter, åklagare och försvar, skulle ha velat uppnå de bästa resultaten för sina mål. I förväg bör det noteras en skillnad i ursprung med fallet med Víctor de Aldama, som är på väg att namnge en gren av straffprocessrätten. Och faktum är att dessa epigoner av de ytterliga inte erkänner i sina skrifter, åtminstone formellt, att de har begått något brott, så deras avsedda bekännelse kommer till korta och når inte någon punkt, utöver att peka finger mot det önskade målet.
Ingen av skrifterna nämner att Zapatero hade utfört påverkanshandelsarbete så att stödet beviljades flygbolaget; Å ena sidan har hans tidigare partner ställts inför domaren och har, verkar det som, inte lämnat någon mer information än de mycket vaga som erbjuds i dokumentet som presenterades dagen innan. De ansvariga för Plus Ultra hävdar å sin sida att de inte vet exakt vad Zapatero gjort åt dem, på samma sätt som Bismarck inte visste hur korv tillverkades, så de lämnar inte uppgifter som pekar på ett brott. De erkänner att de anställt honom för att inte be "cold door" om det stöd som företaget behövde, och det är möjligt att de gjorde det, vilket inte talar särskilt väl om våra offentliga ledningsstrukturer.
I alla fall, även om de anlitat Relevant Analys för att ”värma upp dörren”, är detta inget brott; Det är fult, politiskt bedrövligt, men det skulle ligga inom lagen som skyddar ”lobbyernas” bakom scenen. Det är lagligt att anlita någon för att presentera dig, hjälpa dig att söka bidrag, hålla ett öga på din fil och till och med ringa samtal för din räkning så att det kan lösas snabbt. Inget av detta är ett påverkansbrott, vilket kräver att beslutet är resultatet av hierarkisk eller personlig prevalens.
Och jag förstår, äntligen, att det uttryckliga erkännandet att de utställda fakturorna hade osäkra "koncept", vilken katastrof! De kommer att ha gjort det samtidigt som de var medvetna om att ett osäkert begrepp på en faktura inte gör det falskt, om rättsförhållandet faktiskt existerade. Jag kommer att insistera på det politiskt bedrövliga.
Att de ansvariga för ett företag utgår från att de har betalat en före detta president i regeringen en procent av det offentliga stödet som erhållits och att de har fyllt texten på några fakturor med fantasi, utgör en oåterkallelig blunder. Att det är ett brott är, om du trycker på mig, det minsta av det. Att dessutom se partners och affärsmän neka en hel före detta president, för att se vem som undviker mest, fyller oss med förvirring.
Tänk på att, till skillnad från vad som hände i den klassiska summariska processen, i det aktuella förfarandet är den tilltalade närvarande i målet från första stund, vilket garanterar hans försvar, visserligen, men med en rad servituter; bland annat att den som utreds ska flytta fram sin försvarsstrategi till preliminärfasen när alla bevis ännu inte finns på bordet. Riskerna som detta innebär går inte förlorade för dig. För allt detta, och sammanfattningsvis, verkar den pincett med vilken man nu avser att avsluta tillbakadragandet av Zapateros försvar inramad i en strategi som syftar till att erhålla en bättre processuell behandling, att undvika försiktighetsåtgärder och att i förekommande fall avvakta till förmån för en förmildrande omständighet; men de har ingenting att göra med erkännandet av ett brott som skulle kunna förstöra den tidigare presidentens försvar och, i processen, väcka farhågor angående det falska ursprunget till bevisen som kommer från USA.
Men även med alla varningar och oavsett vilken effekt dessa skrifter och beslöjade bekännelser kan ha på utvecklingen av processen, är sanningen att skorpionen har gjort sitt jobb. Rättvisans vågar stänger greppet om en förkrossad och förbryllad opinion, som fortfarande inte förstår vilka steg Zapatero har tagit eller vilka affärer han engagerat sig i, men vad de än var och även om de inte är kriminella så verkar de absolut inte vara det som förväntades av honom.
Originalkälla
Publicerad av elDiario.es
21 july 2026, 22:24
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Caso Zapatero: ¿para qué necesitamos jueces si tenemos delatores?
Beskrivning
Ver a socios y empresarios desmentir a todo un expresidente, para ver quién se escaquea más, nos llena de desconcierto. Lo cierto es que el escorpión ha hecho su trabajo Los romanos colocaron la balanza en el cielo. De una manera un tanto forzada, instalaron la constelación de Libra en la eclíptica, que los antiguos habían concebido exclusivamente como un zodíaco, una senda de animales. Hoy, Libra sigue siendo la única constelación zodiacal que representa un objeto inanimado, colocada a machamartillo en el largo camino del sol. Podríamos decir que la balanza rinde honor a la ecuanimidad y equilibrio de la justicia, al orden derivado de dar a cada uno lo suyo. Pero otras veces, y más en días aciagos como los que vivimos, es tentador recordar que para los antiguos la constelación de Libra no existía; sus dos estrellas principales, hoy convertidas en platos de una balanza, fueron durante siglos las colosales pinzas del escorpión que reptaba en la constelación vecina. En el asunto contra Zapatero, la balanza de la justicia ha recuperado por unos días su antiguo ser y se ha convertido en una gigantesca pinza que se cierne sobre el expresidente. La reciente iniciativa, conjunta o conscientemente paralela, de su antiguo socio y de los responsables de Plus Ultra pretenden sitiarle el camino de salida y condicionar su estrategia de defensa, ya puesta sobre el tapete, en un ejercicio de tacticismo que, sin embargo, tiene poco que ver con el derecho. Estamos asistiendo a un verdadero cambio de paradigma procesal que la reciente sentencia del Tribunal Supremo contra Koldo y Ábalos puso crudamente ante nuestros ojos: ante un delito de corrupción, el Estado, sin medios eficaces de control, debe confiar en el testimonio “de aquellos directos implicados que reconozcan dicha participación ante las autoridades competentes, colaborando en la averiguación de los hechos e identificando a otros posibles responsables”. El procedimiento, así, se desnaturaliza; ¿para qué necesitamos jueces si tenemos delatores? Convirtiendo a los delincuentes en agentes de la justicia, en recordadas palabras de Beccaria, “el tribunal hace ver la propia incertidumbre y la debilidad de la ley, que implora el socorro de quien la ofende”. En esta deriva, la prueba del delito no la buscaremos ya en documentos o en periciales, ni en las resultas del análisis objetivo del cuerpo del delito; la prueba reina será la confesión, como en el antiguo proceso inquisitorial, al cual nos vamos acercando a marchas forzadas. Las declaraciones de los coimputados, antaño despreciables, recobran vigor en la última jurisprudencia. ¿Que en el expediente de la concesión de ayudas no hay rastro de irregularidad? Ya, pero ¡han confesado! Convertido el investigador en un moderno Bernardo Gui, la confesión solo se valorará en lo que tenga de delación, en lo que pueda apuntar a otros responsables. Esta justicia nunca premiará el chivatazo de una inocencia ni el reconocimiento de que los hechos son conformes a la ley. Por el contrario, gestionará la verdad a través de una negociación extramuros del juzgado: las delaciones no suelen ser espontáneas sino el fruto de conversaciones (al margen del proceso, que no del juez) donde acusación y defensa van hilando un relato, valorando su carácter premiable. En esta negociación las partes implicadas no están en igualdad de condiciones, sino que sufren un sesgo que habla mucho de nosotros mismos. Y es que entendida la corrupción como la contaminación de la política por el soborno, la justicia ha interpretado que, en esta ósmosis, el desvalor de la conducta se localiza básicamente en los políticos corruptos, a quienes los jueces tratan, de siempre, mucho peor que a los empresarios corruptores. Esta opción de política criminal tiene, por cierto, unos claros efectos criminógenos: “¿por qué no voy a sobornar al alcalde?”, pensará el empresario, “si me pillan, ya me acogeré a la doctrina Aldama”. Este juego de conversiones impone una grave presión al imputado, condicionando su línea de defensa por puro pánico, con el riesgo siempre presente de que diga algo incierto; recuerden el caso de Carlos Moreno, de quien Aldama dijo falsamente haberle entregado dinero en soborno. El Supremo lo descartó, pero no protegió a Moreno de la falacia. En fin, la desconfianza entre las partes determina, muchas veces, que al término de la negociación la defensa se vea comprometida a presentar en el juzgado, aun antes de que su cliente declare, un escrito adelantando lo que dirá. Y sucede que, en ocasiones, la defensa fuerza tanto el texto para satisfacer a la acusación, que llegado ante el juez el acusado lo matiza con reticencias y evasivas, para desconcierto de todos. En este complejo escenario es en el cual deberíamos valorar las pinzas de escorpión que ambos ‘Julio Martínez’ han presentado ante el juez, que responderían a una negociación en la cual ambas partes, acusación y defensas, habrían querido alcanzar los mejores réditos en sus objetivos. De antemano, cabría advertir una diferencia de origen con el caso de Víctor de Aldama, quien va camino de poner nombre a una rama del derecho procesal penal. Y es que estos epígonos del egregio no reconocen en sus escritos, al menos formalmente, haber cometido delito alguno, con lo que su pretendida confesión se queda corta y no alcanza ningún puerto, más allá de señalar con el dedo hacia el objetivo buscado. Ninguno de los escritos refiere que Zapatero haya realizado labores de tráfico de influencias para que la ayuda fuera concedida a la aerolínea; por un lado, su antiguo socio ha comparecido ante el juez y, según parece, no ha aportado más datos que los muy vagos ofrecidos en el escrito presentado la víspera. Por su parte, los responsables de Plus Ultra sostienen que no saben exactamente lo que hizo Zapatero para ellos, de la misma forma que Bismarck ignoraba cómo se hacían las salchichas, con lo que tampoco aportan datos que apunten a un delito. Sí reconocen que lo contrataron para no pedir “a puerta fría” las ayudas que necesitaba la empresa, y es posible que así lo hicieran, lo que no habla muy bien de nuestras estructuras de gestión pública. En todo caso, aunque contrataran a Análisis Relevante para “calentar la puerta”, esto no es delito; es feo, políticamente deplorable, pero estaría dentro de la ley que ampara los bastidores de los ‘lobbies’. Es lícito contratar a alguien para que te presente, que te ayude a pedir una subvención, que esté encima de tu expediente e incluso que haga llamadas en tu nombre para que lo resuelvan rápido. Nada de esto es un delito de tráfico de influencias, que exige que la decisión sea el resultado de una prevalencia jerárquica o personal. Y entiendo, en fin, que el reconocimiento expreso de que las facturas giradas tenían “conceptos” inciertos, ¡qué desastre!, lo habrán hecho siendo conscientes de que poner un concepto incierto en una factura no la convierte en falsa, si la relación jurídica existía en realidad. Insistiré en lo políticamente deplorable. Que los responsables de una empresa asuman que han pagado a un expresidente del gobierno el uno por ciento de las ayudas públicas recibidas, y que han colmado de imaginación el texto de unas facturas, constituye un baldón irrecuperable. Que sea delito es, si me apuran, lo de menos. Por añadidura, ver a socios y empresarios desmentir a todo un expresidente, para ver quién se escaquea más, nos llena de desconcierto. Tengan en cuenta que, a diferencia de lo que sucedía en el clásico proceso sumarial, en el actual procedimiento el investigado está presente en la causa desde el primer momento, lo que garantiza su defensa, es cierto, pero con una serie de servidumbres; entre otras, que el investigado ha de adelantar a la fase previa su estrategia de defensa cuando todavía no están todas las pruebas encima de la mesa. No se les escapa a ustedes los riesgos que ello implica. Por todo ello, y concluyendo, las pinzas con las que se pretende ahora cerrar la retirada a la defensa de Zapatero parecen enmarcadas en una estrategia dirigida a conseguir un mejor trato procesal, a esquivar medidas cautelares y a esperar, en su caso, el beneficio de una atenuante; pero no tienen nada que ver con la confesión de un delito que pudiera venir a demoler el descargo del expresidente y, de paso, cauterizar los recelos respecto al origen espurio de los indicios llegados desde Estados Unidos. Sin embargo, aun con todas las cautelas y con independencia del efecto que estos escritos y confesiones veladas puedan tener en el desarrollo del proceso, lo cierto es que el escorpión ha hecho su trabajo. La balanza de la justicia va cerrando su tenaza sobre una opinión pública desolada y perpleja, que sigue sin entender qué gestiones ha hecho Zapatero o en qué negocios se metió, pero que, fueran los que fuesen y aunque no sean delictivos, desde luego no parecen propios de lo que esperaba de él.