Vi är rika!

I alla marknadsekonomier speglar priserna signalen om knapphet och konsumenterna måste spara bränsle. Och de kommer att göra det med prisökningarna. Att försöka undvika det med skattesänkningar eller konsumentsubventioner introducerar ineffektivitet i ekonomin.

Effekten av USA:s och Israels attack mot Iran den 28 februari och dess konsekvenser på internationella energipriser, främst olja, har genererat en intensiv debatt om vad man ska göra för att försöka lindra konsekvenserna av denna utbudschock. I Spanien, inom ett brett paket av åtgärder, generellt korrekt, för att skydda de mest utsatta ("social shield") och för att kompensera primär- och transportsektorerna för att förhindra att energikostnader vältras över på resten av värdekedjan, har man valt en generell sänkning, för alla konsumenter, av skatterna på bränsle: moms från 21 % till 10 %, och den praktiska avskaffandet av den särskilda kolväteskatten. Konsekvensen av denna åtgärd, som visas i diagrammet, är att den initiala ökningen av bensinpriset på 20 % har stannat en månad senare på bara en ökning med 5 % (för diesel har ökningen varit större, på grund av en rad tekniska faktorer och på grund av utvecklingen av den internationella marknaden för denna produkt).

Skattesänkningen, populär och populistisk, har tagits emot väl av konsumenterna, som till och med anser att den är knapp eller att den borde ha gjorts "med retroaktiv verkan". Och det har märkts under påsken, då rekordet för roadtrips har slagits och med en mycket högre hastighet än tillåtet (trots att bränsleförbrukningen ökar exponentiellt med fordonets hastighet). Det vill säga, vi har rest "som om ingenting hade hänt." Så här har bensinpriset utvecklats i Spanien och USA:s utveckling av bensinprisindex sedan den 27 februari 2026 i USA och Spanien * Index med bas 100 den 27 februari 2026, tröskeln till Irans attack Källa: Ministry of Ecological Transition, Federal Reserve Bank of St Louis Critic har kommit från skattesänkningen från två källor.

Å ena sidan, på grund av dess generellt regressiva karaktär: det gynnar relativt konsumenter med högre inkomster, som är de som har råd med regelbunden användning av privata fordon, medan det betalas av alla skattebetalare, oavsett om de använder privata transporter eller inte. Den andra mest frekventa kritiken är att dessa skattesänkningar ofta tillgodogörs av bränsleproducenter (distribution, transporter och marknadsföring), som utnyttjar situationen för att öka sina marginaler och inte helt överföra skattesänkningen till slutkonsumenterna. Denna kritik är i princip korrekt, även om det kommer att ta tid att kvantifiera dem.

Men den största kritiken mot denna sänkning av bränsleskatterna, och den som minst nämns, är att den ignorerar en obönhörlig verklighet: oljeimporterande länder är fattigare till följd av denna prishöjning. Vår nationalinkomst eller, om du så vill, vår BNP, minskar i den mån vi fortsätter att importera samma mängd olja till ett högre pris. Frågan är om konsumenterna ska uppfatta denna signal genom priserna.

Liberalernas svar är att de naturligtvis måste uppfatta det eftersom mängden energi som förbrukas måste minskas för att justera för den yttre chocken. Det socialdemokratiska svaret är att hela landet, utom de utsatta, som måste skyddas, måste uppfatta denna signal genom priserna. I grafen presenterar jag också utvecklingen av bensinpriset i USA under samma tidsperiod, från kvällen före attacken mot Iran till de senaste uppgifterna.

Med tanke på att priserna i Spanien är i euro/liter och i USA i dollar/gallon använder jag ett tidsindex, som tar ett värde på 100 inför attacken mot Iran, eftersom det viktiga inte är att se var bensin är billigare, utan snarare hur prisutvecklingen har varit under krisen. I grafen använder jag också en dubbel skala eftersom bränsleskatterna har mindre i USA, är effekten av energikomponenten relativt sett större. Grafen visar att prisutvecklingen var likartad i relativa termer tills de finanspolitiska åtgärderna trädde i kraft i Spanien den 22 mars, och bensinpriset rasade, medan det i USA fortsatte att stiga.

Vad är speciellt med denna graf? Det slående är att det amerikanska landet är en producent och exportör av olja, så en ökning av dess pris utarmar det inte, utan snarare får dess ekonomi som helhet en inkomstöverföring från oss, från de länder som köper den råoljan. Varför låter USA energipriset stiga?

Varför gör den inte samma sak som vi och sänker skatten på sitt bränsle eller subventionerar varje liter bensin som köps vid pumpen? Svaret är att de vill respektera prissignalen och inte är villiga att låta skattebetalarna subventionera konsumtionen för de som använder bränsle. Budskapet, grundläggande i alla marknadsekonomier, är att priserna speglar signalen om knapphet och att konsumenterna måste spara bränsle.

Och de kommer att göra det med prisökningarna. Att försöka undvika det med skattesänkningar eller konsumentsubventioner introducerar ineffektivitet i ekonomin. Och det finns inget annat sätt att spara bränsle?

För amerikaner, som följer en mer liberal ekonomisk modell, är andra besparingsåtgärder inte nödvändiga, prissignalen är tillräcklig, även om man på 70-talet kraftigt begränsade hastigheten på motorvägarna. Och i Spanien? Det verkar som att vi inte behöver besparingsåtgärder, varken sådana som kan främjas av den offentliga sektorn eller marknaden signalerar genom priser.

Budskapet är att vi kan fortsätta att förbruka samma bränsle, såvida det inte uppstår problem med försörjningen. När uppgifterna om bränsleförbrukningen kommer in under denna genomsnittliga månad kommer vi att se hur man i nästan alla länder har sparat energi antingen direkt (sparåtgärder påtvingade av den offentliga sektorn) eller indirekt (höjda priser).

Vi behöver inte spara. Vi är rika!