Veckans album: Paul McCartney hittar (60 år senare) sina bästa melodier
Det här är urvalet som ABC-kritiker har gjort av de senaste albumen som har publicerats. Vi föreställer oss honom under 90-talets sol, håret flygande i vinden och utan skjorta, alltid med gitarren i släptåg – kanske utan fodral – i ett evigt och romantiskt fotografi av bästa USA. Inget har förändrats, fortsätter Vile med sina låtar, med sina 'inside jokes', med sin nästan hippa bekymmerslöshet.
I 'Chance To Bleed' finner vi sammanfattat, med haiku-precision, receptet för deras musik: "Gammal, lo-fi rock and roll, väldigt DIY." Som en fluga i ett spindelnät fångas vi av 'Zoom 97', den första låten på albumet. Hans vapen är fortfarande intakta, samma elgitarr fortsätter att vara idéernas trogna kanaliserare.
Domare och parti. I '99th Song' erkänner Kurt att han har använt sin looppedal till utmattning. Han kan inte få in fler melodier i sitt virtuella minne, han har slagit spelet.
Och 99 sångprojekt gör förstås också att det finns en risk att dessa kompositioner kan likna varandra.
Mycket. Vid en viss tidpunkt vet du inte längre om du är på spår 3 eller 7.
Det spelar ingen roll heller. Resan är alltid trevlig, alltid tröstande, vilket märke av lim använder vissa musiker så att musiken – även om den är borttvättad vid detta tillfälle – låter bekväm, tillfredsställande? För några dagar sedan, bland Twitters oändliga rullning, läste jag någon som sa "att komponera låtar handlar om att försöka hitta bra melodier som Paul McCartney inte har tänkt på tidigare." Och det verkar otroligt, men vid tröskeln till sina 84 år och med den oöverskådliga tyngden av hans arv, fortsätter detta geni att göra låtar som kommer att gå till historien.
Låt oss gå med allt från början: 'The Boys Of Dungeon Lane' är Maccas bästa album på 2000-talet, precis där uppe med 'Chaos And Creation In The Backyard' (2005) och ja: ett av hans bästa soloalbum. Bara med öppningsspåret, 'As You Lie There', där han återvänder till sina favoritinställningar av radikala rytmförändringar ('Band On The Run', 'Live And Let Die') och till och med vågar recitera, vet man att detta är ett verk som kommer att ge många glädjeämnen och som inte kommer att gå obemärkt förbi bland en så omfattande diskografi. Långt ifrån att falla in i lättsamma små sånger, sådana som en av historiens viktigaste kompositörer säkert kan komma på på fem minuter, som har hänt vid andra tillfällen, här visar Beatlen upp sina komplexa kunskaper och talanger, förutom att han spelar, återigen, nästan alla instrument.
Duetten med Ringo ('Home To Us') fängslar mer på grund av sin sentimentalitet än sin extraordinära karaktär, men andra låtar som 'Ripples In A Pond', 'Life Can Be Hard', eller superba 'Momma Gets By' och 'Days We Left Behind' har ett par melodier, spiraler av ackord som många skulle kunna drömma om i ackord och arrangemang. Och ja, vi vet redan att i hans ålder är rösten inte längre hans starka sida, men gubben vet mer om att vara Beatle än att vara en gammal man och styr hur han ska visa upp den. Låt oss njuta av det medan vi kan eftersom den allmänna tonen på albumet ger ifrån sig en nostalgi (det är inte en katalog över ballader, märk väl, eftersom dess mer rockiga ådra aldrig dör) som verkar tillkännage det fruktade farväl. 'Never know', som han själv säger i en annan av låtarna.
Tillgänglig för väldigt få. Becks samarbete var godiset som Meridian Brothers och Mexican Institute of Sound sålde detta album till oss med. Rätt sett passar dessa till synes avlägsna världar perfekt ihop, om så bara på grund av den lekfulla andan i deras musik.
The Yankee förekommer dock bara i två av låtarna från dessa två mexikanska veterangrupper som skamlöst blandar nationell folklore med elektronisk musik och hiphop, mer av den förra än den senare. I en av dem, 'Ritmo Babilonia', sjunger Beck på spanska, och i den andra, 'Cumbia Beckiana', blinkar han till sin berömda 'Loser'. Det anmärkningsvärda med närvaron av kalifornianen är dock att det inte skulle ha varit nödvändigt, förutom för nöjet att samarbeta med en av dina ungdomsidoler, geniet bakom 'Odelay' (DGC, 1996), eftersom dessa två låtar inte är bland de mest framstående av ett verk som Camilo Lara (IMS) och Eblis colours, Brothers, Nilaño och Nilaño de Elche) hyllar den latinamerikanska scenen från slutet av 1990-talet. 60-tal och tidigt 80-tal, hoppande från cumbia till rock and roll och överösa det hela med ironiska texter. 'Ruido Tovar' är rolig, vacker och sorglig i de bästa snitten – 'Cumbia del lobo', 'Ira (IA)' och ¡Lost my eyes' – men tillräckligt experimentell och samtida så att det inte bara är en övning i nostalgi.
Allvarlig musik från gamla tv-spel – det här är ingen kritik – som ibland faller platt – ja – utan är annorlunda och uppfriskande nog att få dig att lämna den förbannade anglosaxiska indiet för en dag och föreställa dig en bättre värld. Den psykedeliska bluesrockkvartetten från Nashville återvänder till striden med sitt sjunde studioalbum, 'House Of Mirrors', där de lämnar bakom sig de 10 minuter långa 'jams' där det var lätt att gå vilse i de drömlika lagren av distorsion. Den här gången är dock influenserna från doom metal som Cathedral eller Electric Wizard mindre latenta och de har valt ett sound som mer liknar Black Sabbath och Queens Of The Stone Age, om än lite känsligare.
Som helhet har låtarna en fantastisk produktion och Ben McLeod spelar gitarr som om hans liv berodde på det, med ett exceptionellt ljud för overdrive-älskare. Purister – och tro mig, det finns många – anklagar att magin har gått förlorad utan Robby Staebler (trummis och grundare av bandet) och utan de kvarts långa kosmonautiska utforskningarna.
Det är upp till smak. Och om du inte bor i ett moln av THC är det till och med uppskattat. Ibland faller bandet in i sonisk homogenitet och kan ge en skugga av vad de kan, men i de ögonblick när de visar det vet de vad de gör.
Efter att deras senaste release nominerats till Latin Grammy för bästa rockalbum, återvänder bandet från Caracas med 'La Frontera', där de ständigt spelar med en suddig linje: det som verkar vara en samling låtar om en giftig kärlek är, innerst inne, en reflektion över migration och landet som fördrev dem. Texter som "Devolverse" eller "The Plane" är ett direkt slag för alla som har fått packa sina väskor. Albumet börjar med den upphetsande farten från 'Kerosén' och drar dig till pogon med 'Destruct', ett stycke som för Emerson Swinford, Rod Stewarts gitarrist, till kontrollerna.
Albumet vet dock också hur man slår på bromsen och sätter sig i soffan med den mjuka poprocken från 'Supernova' eller 'Vertigo'. Genomförandet är oklanderligt, men större risk saknas. Den där dosen av innovation och "wow-effekt" som tidigare lyckades förvandla en annan av hans låtar till venezuelanska rocksånger.
De ambivalenta texterna kan riktas till en gammal kärlek eller till Venezuela, beroende på vilket perspektiv man ser på det med.
Det är svårt att urskilja. Eller inte. För, som låten som ger albumet dess titel säger, "om vi passerar gränsen, och du också ser den från utsidan, kommer du att se att den inte finns."
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
5 june 2026, 01:08
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Discos de la semana: Paul McCartney encuentra (60 años después) sus mejores melodías
Beskrivning
Esta es la selección que han hecho los críticos de ABC de los últimos discos que se han publicado. Nos lo imaginamos bajo el sol de los 90, melena al viento y sin camiseta, siempre con su guitarra a cuestas –tal vez sin funda– en una fotografía eterna y romántica del mejor Estados Unidos. Nada ha cambiado, el Vile sigue con sus canciones, con sus 'inside jokes', con su despreocupación casi hippy. En 'Chance To Bleed' encontramos resumido, con precisión de haiku, la receta de su música: «Rock and roll antiguo y lo-fi, muy haztelo tú mismo (DIY)». Cual mosca en la tela de araña somos atrapados por 'Zoom 97', el primer tema del disco. Sus armas siguen intactas, esa misma guitarra eléctrica sigue siendo la fiel canalizadora de las ideas. Juez y parte. En '99th Song' Kurt nos confiesa que ha usado su pedal de 'loop' hasta la extenuación. Ya no le caben más melodías en su memoria virtual, se ha pasado el juego. Y claro, 99 proyectos de canción provocan que también se corra el riesgo de que dichas composiciones se parezcan entre sí. Un montón. Llegado un punto, ya no sabes si estás en la pista 3 o la 7. Tampoco importa. El viaje es siempre placentero, siempre reconfortante, ¿cuál será la marca de pegamento que usan algunos músicos para que la música –aunque deslavazada en esta ocasión– suene confortable, satisfactoria?. Hace unos días, entre el scroll infinito de Twitter leí a alguien que decía «componer canciones consiste en intentar encontrar buenas melodías que no se le hayan ocurrido antes a Paul McCartney». Y es que parece mentira pero, a las puertas de sus 84 años y con el peso incalculable de su legado, este genio sigue haciendo temas que pasarán a la historia. Vamos con todo desde el principio: 'The Boys Of Dungeon Lane' es el mejor disco de Macca del siglo XXI, ahí ahí con 'Chaos And Creation In The Backyard' (2005) y sí: uno de sus mejores en solitario. Ya solo con la pista inicial, 'As You Lie There', donde vuelve a sus fueros favoritos de cambios de ritmos radicales ('Band On The Run', 'Live And Let Die') y hasta se atreve a recitar, uno sabe que está ante un trabajo que va a aportar muchas alegrías y no va a pasar desapercibido entre una discografía tan extensa. Lejos de caer en temitas fáciles, de esos que seguro al que es uno de los compositores más importantes de la historia le salen en cinco minutos, como ha ocurrido en otras ocasiones, aquí el Beatle exhibe sus complejos conocimientos y talentos, amén de tocar, de nuevo, casi todos los instrumentos. El dúo con Ringo ('Home To Us') atrapa más por lo sentimental que por lo extraordinario, pero otros temas como 'Ripples In A Pond', 'Life Can Be Hard', o las soberbias 'Momma Gets By' y 'Days We Left Behind' gozan de una serie de melodías, espiral de acordes y arreglos que muchos soñarían con conseguir cuadrar un par de veces en toda su carrera. Y sí, ya sabemos que a su edad la voz ya no es su fuerte, pero más sabe el viejo por Beatle que por viejo y controla cómo lucirla. Disfrutemos mientras podamos porque el tono general del álbum desprende una nostalgia (no es por ello un catálogo de baladas, ojo, que su vena más rock nunca muere) que parece anunciarnos la temida despedida. 'Never know', como él mismo dice en otro de los temarrales. Al alcance de muy pocos. La colaboración de Beck fue el caramelo con el que los Meridian Brothers y el Instituto Mexicano del Sonido nos vendieron este disco. Bien visto, estos mundos tan aparentemente alejados encajan perfectamente, aunque solo sea por el espíritu juguetón de la música de todos ellos. El yanqui, sin embargo, solo aparece en dos de las canciones de estas dos veteranas formaciones mexicanas que mezclan sin pudor el folclore patrio con la electrónica y el hip hop, más de lo primero que de lo segundo. En una de ellas, 'Ritmo Babilonia', Beck canta en español, y en la otra, 'Cumbia Beckiana', le hace un guiño a su famoso 'Loser'. Lo reseñable de la presencia del californiano, sin embargo, es que no habría hecho falta, salvo por el gustazo de colaborar con uno de tus ídolos de juventud, el genio detrás de 'Odelay' (DGC, 1996), pues esos dos temas no están entre los más destacados de un trabajo con el que Camilo Lara (IMS) y Eblis Álvarez (Meridian Brothers, reciente colaborador del Niño de Elche) rinden homenaje a la escena latinoamericana de entre finales de los años 60 y principios de los 80, saltando de la cumbia al rock and roll y regándolo todo con letras irónicas. 'Ruido Tovar' resulta divertido, bonito y triste en los mejores cortes –'Cumbia del lobo', 'Ira (IA)' y ¡Perdí mis ojos'–, pero lo suficientemente experimental y contemporáneo como para que no sea un mero ejercicio de nostalgia. Música seria de videojuegos antiguos –no es una crítica– que a veces peca de plana –esto sí–, pero que es lo bastante diferente y refrescante como para que dejes por un día el maldito indie anglosajón e imagines un mundo mejor. El cuarteto de blues-rock psicodélico de Nashville vuelve a la carga con su séptimo disco de estudio, 'House Of Mirrors', en el que dejan atrás los 'jams' de 10 minutos en los que era fácil perderse por las capas oníricas de distorsión. Sin embargo, esta vez las influencias del doom metal como Cathedral o Electric Wizard son menos latentes y han optado por un sonido más afín a Black Sabbath y Queens Of The Stone Age, aunque un poco más sensibles. En conjunto, las canciones tienen una producción estupenda y Ben McLeod toca la guitarra como si le fuera la vida en ello, con un sonido excepcional para los amantes del overdrive. Los puristas –y creánme, hay muchos– acusan que se ha perdido la magia sin Robby Staebler (baterista y fundador de la banda) y sin las exploraciones cosmonáutica de cuarto de hora. Eso ya va en gustos. Y si no se vive en una nube de THC, hasta se agradece. A veces, la banda cae en la homogeneidad sonora y puede entregar una sombra de lo que son capaces, pero en los momentos en los que lo demuestran, vaya si saben lo que hacen. Después de que su último lanzamiento fuese nominado a los Latin Grammy como mejor álbum de rock, la banda caraqueña regresa con 'La Frontera', donde juega constantemente con una línea borrosa: lo que parece una colección de canciones sobre un amor tóxico es, en el fondo, una reflexión sobre la migración y el país que los expulsó. Letras como las de 'Devolverse' o 'El avión' son un golpe directo para cualquiera que haya tenido que hacer las maletas. El álbum comienza con el ímpetu incendiario de 'Kerosén' y te arrastra a soltar golpes en el pogo con 'Destruirse', una pieza que suma a los mandos a Emerson Swinford, guitarrista de Rod Stewart. El disco, sin embargo, también sabe pisar el freno y sentarte en el sofá con el pop-rock suave de 'Supernova' o 'Vértigo'. La ejecución es impecable, pero se echa en falta mayor riesgo. Esa dosis de innovación y 'efecto wow' que en el pasado logró convertir a otra de sus canciones en himnos del rock venezolano. Las letras, ambivalentes, pueden ser dirigidas a un viejo amor o a Venezuela, dependiendo de la perspectiva con que se mire. Es difícil discernir. O no. Porque, como dice la canción que da título al álbum, «si cruzamos la frontera, y tú también la ves de afuera, verás que no existe».
