Israel Galván: «Jag gillar ordet dansare; Men om du frågar mig, ja, jag är en dansare."
Israel Galván anmäldes av sin far som barn (dansaren och flamencoläraren José Galván) i alla sevillanatävlingar han kunde. «Jag vann inte en enda – minns artisten-. Det enda priset jag vann, vid nio års ålder, med min danspartner, var en resa till Cancun, och i den åldern kunde det förstås inte vara... Och de gav mig en mini-blockspelare.
Israel Galván minns det när det gäller premiären i Madrid av "Sevillanas singles", ett av de tre verk som han kommer att presentera på Centro Danza Matadero mellan 5 och 15 juni: "The Golden Age" (5 till 7 juni) och "Bailas, baby? (13 juni). 'Sevillanas flamencas' kommer att erbjudas från 12 till 14 juni. Trots att han inte vunnit tävlingarna har han inte varit traumatiserad - eller inte mycket, åtminstone -: "Min pappa slogs med domarna, och till slut var vi tvungna att fly." Showen uppstår från de minnen som finns kvar i ditt undermedvetna. "Jag har alltid gillat att se dem dansa, även på mässan", säger han. Det fanns en monter, minns jag, som hette 'Los formalitos', där de lät män dansa med män, något som inte var tillåtet på mässan.
Israel Galván har en teori om sevillanerna: "Att någon som dansar flamenco inte vet hur man dansar sevillanerna bra, och vice versa." Hon tillägger att de kallas 'single girls' eftersom hon kände sig väldigt blyg vid tiden för 'pasadas': "deras huvuden var närmare varandra... Jag hade det väldigt dåligt och jag gillar att dansa sevillanas ensam, singeltjejer bättre." Men han är inte riktigt ensam. «Jag tar med ett blåsorkester från Tomares, Los sones, som har en stark bröstkorg, som blåser bra, och sångerskan María Marín. Bandet är som mitt dansteam. "Självklart dansar jag mina sevillanas", tillägger Israel Galván, en av de mest unika figurerna inom flamencodans, som stack ut för två decennier sedan med "The Golden Age", showen som inleder denna minisäsong. "Det är ett verk skapat 2005, men varje gång jag gör det verkar det nytt, jag har alltid känslan av att vara första gången med det." "I 'The Golden Age' satte jag på mig dansarens kostym", säger Galván som på frågan om skillnaderna i hans dans jämfört med för tjugo år sedan skämtar: "märkligt nog har jag mer hår nu än tidigare." Allvarligt, fortsätter han: «'Guldåldern' är som lägenheten jag bor i; Då och då byter jag placering på soffan, men det är ett klimat som jag redan känner till.
Kort sagt, jag är en dansare, och det är där jag känner mig mest som en dansare; Jag fortsätter att dansa och jag försöker göra det ärligt, jag gör vad min kropp ber mig om; Jag försöker inte dansa det som jag gjorde för tjugo år sedan, för kroppen och sinnet förändras.
Och jag njuter av det. Han är en dansare, men han tycker om att betrakta sig själv som en "bailante": dansare och liante. "Jag gillar ordet dansare för det är som att jag går... Men om du frågar mig, ja, jag är en dansare." Den tredje föreställningen som ingår i denna cykel är "Bailas, baby?", som han skapade för tre år sedan för en cykel på Quinta de los Molinos Open Space.
När Beatriz de Torres, hennes dåvarande regissör, frågade henne: "Jag sa till henne att jag inte visste hur man dansar för barn, och hon sa till mig: "du dansar som du dansar." "Jag ska göra ljudet lite mjukare." Men när jag såg barnen komma in... Den äldsta var ett och ett halvt år. Sedan blev jag rädd, men ingen vände sig om.
Sedan gjorde jag det igen i Amsterdam eller Paris, där bebisar är proffs. "Dansar du, älskling?" Den vänder sig till åskådare upp till fem år och deras familjer, och är tänkt som en sensorisk och deltagande upplevelse, där de små bjuds in att dela en lekplats där ljud, rörelse och vardagliga föremål som en kratta, sand eller pannband tar en speciell roll. Genom sju par skor bygger artisten en tillgänglig och stimulerande ljudbild för alla publik, där dans blir en primär form av kommunikation.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
5 june 2026, 01:28
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Israel Galván: «Me gusta la palabra bailante; pero si me preguntan, sí, soy bailaor»
Beskrivning
A Israel Galván le apuntaba su padre de niño (el bailaor y maestro flamenco José Galván) a todos los concursos de sevillanas que podía. «Yo no ganaba ni uno -recuerda el artista-. El único premio que gané, a los nueve años, con mi pareja de baile, fue un viaje a Cancún , y claro, con esa edad no podía ser... Y me regalaron una minicadena». Lo recuerda Israel Galván a propósito del estreno en Madrid de ' Sevillanas solteras ', una de las tres piezas que presentará en el Centro Danza Matadero entre el 5 y el 15 de junio: ' La edad de Oro ' (5 al 7 de junio) y '' Bailas, baby? ' (13 de junio). 'Sevillanas flamencas' se ofrecerá del 12 al 14 de junio. A pesar de no ganar los concursos, no le ha quedado trauma -o no mucho, al menos-: « Mi padre se peleaba con los jurados, y al final teníamos que irnos corriendo». El espectáculo surge de aquellos recuerdos, que permanecen en su subconsciente. «Me ha gustado siempre verlas bailar, incluso en la feria -dice-. Había una caseta, recuerdo, que se llamaba 'Los formalitos', en la que dejaban bailar a los hombres con hombres, algo que en la feria no estaba permitido». Tiene Israel Galván una teoría sobre las sevillanas: «Que el que baila flamenco no sabe bailar bien las sevillanas, y viceversa». Añade que se llaman 'solteras' porque sentía mucha timidez en el momento de las 'pasadas': «se juntaban más las cabezas... Lo pasaba muy mal y me gusta más bailar las sevillanas solo, solteras». Pero no está solo en realidad. «Traigo una charanga de Tomares, Los sones , que tienen un pecho fuerte, que soplan bien, y la cantaora María Marín . La banda es como mi cuerpo de baile». «Evidentemente, bailo mis sevillanas», añade Israel Galván, una de las figuras más singulares del baile flamenco, y que despuntó hace dos décadas con 'La edad de oro', el espectáculo que abre esta mini-temporada. «Es una obra creada en 2005, pero que cada vez que la hago parece nueva, tengo siempre con ella la sensación de la primera vez». «En 'La edad de oro' me pongo el traje de bailaor», dice Galván quien, cuando le preguntan por las diferencias de su baile con respecto a hace veinte años, bromea: «curiosamente, tengo más pelo ahora que antes». Ya en serio, sigue: «'La edad de oro' es como el apartamento en el que vivo ; de vez en cuando cambio el sofá de lugar, pero es un clima que yo conozco ya. En definitiva, yo soy bailaor, y es donde me siento más bailaor; lo sigo bailando y lo intento hacer de forma honesta, hago lo que me pide el cuerpo; no intento bailarla como hace veinte años, porque el cuerpo y la mente cambian. Y la disfruto». Es bailaor, pero a él le gusta considerarse 'bailante': bailaor y liante. «Me gusta la palabra bailante porque es como que ando... Pero si me preguntan, sí, soy bailaor». El tercer espectáculo incluido en este ciclo es 'Bailas, baby?', que creó hace tres años para un ciclo del Espacio Abierto Quinta de los Molinos . Cuando se lo pidió Beatriz de Torres, su entonces directora, «le dije que no sabía bailar para los niños, y me dijo: 'tú baila como tú bailas'. 'Pondré el sonido un poquito más flojito'. Pero cuando vi entrar a los niños... El mayor era de un año y medio. Entonces me asusté, pero ninguna se dio la vuelta. Después lo he vuelto a hacer en Amsterdam o en París, donde los bebés son profesionales». 'Bailas, baby?' se dirige a espectadores de hasta cinco años y sus familias, y está concebida como una experiencia sensorial y participativa, donde se invita a los más pequeños a compartir un espacio de juego donde el sonido, el movimiento y objetos cotidianos como un rastrillo, arena o diademas adquieren un protagonismo especial. A través de siete pares de calzado, el artista construye un paisaje sonoro accesible y estimulante para todos los públicos, donde la danza se convierte en una forma de comunicación primaria.