Veckans album: Muses oförbätterliga överdrifter
Det här är urvalet som ABC-kritiker har gjort av de senaste albumen som har publicerats. Det fanns en tid då det verkade som att Temples skulle bli det där brittiska psykedeliabandet som skulle dominera alla listor, som skulle spelas på varje hörn, alla timmar.
Det hände inte. Vid något tillfälle var de fångade i det där limbo där grupperna som alla minns bor men... vagt, som om de vore en dröm efter en för lång tupplur. Och det kanske har blivit en fördel.
För 'Bliss', deras femte album, bygger just på den där känslan av att inte ha för mycket att förlora. Istället för att fortsätta polera samma kalejdoskopiska och sextiotalssten som de behärskar så väl, kopplar Temples in synthesizers, digitaliserar deras trummor och bestämmer sig för att den lysergiska upplevelsen inte behöver stå i strid med dansen. Starten med 'Jet Stream Heart' är så enorm att den nästan spelar mot resten av albumet.
Därifrån når albumet aldrig sådana höjder igen, även om klipp som 'Megalith' eller 'Vendetta' lyckas hålla skeppet i luften. Allt fungerar dock inte: å ena sidan saknar melodiernas kungar melodier, titta! Och å andra sidan, ibland trycker produktionen på gaspedalen så mycket att låtarna tappar djup till förmån för omedelbar effekt.
Det är ett album som föredrar att ta fel på överflöd snarare än nostalgi. Och att se det vanliga ödet för så många väckelseband, det kanske inte är ett så psykedeliskt beslut. Muse har drivit en idé snarare än en samling låtar i mer än två decennier.
Sedan 'The Resistance' verkar Matt Bellamy mer intresserad av att bygga universum än skivor, en konceptuell besatthet som har gett upphov till album lika bombastiska som oregelbundna. Denna typ av ode till marsianerna bryter inte med den driften. Titeln hänvisar till det mystiska 'Wow!
Signal', en radiosignal som fångades i Ohio 1977 som i flera år underblåste teorier om utomjordingar. Det är en perfekt symbol för en grupp som alltid har sett mer till kosmos än till marken. Men, för första gången på länge, tjänar den fascinationen till att prata mindre om konspirationer och mer om bräcklighet, förlust och behovet av att hitta sällskap i universum (som kunde ha komponerats av Matt Damons karaktär i 'Interstellar', wow).
Musikaliskt är excesser fortfarande ett varumärke för huset, förstås. Gigantiska refränger, omöjliga rytmförändringar, maffiga gitarrer, keyboards från andra sidan graven och en Bellamy som inte kan motstå att förvandla varje refräng till klimaxen av en storfilm, som soundtracket till "Stranger Things". Men låtar som 'Space Debris', 'Unravelling' eller 'Shimmering Scars' ger oss hopp om att de fortfarande vet hur man gömmer melodier under massor av pyroteknik och 'Hush', en duett med Ellie Goulding, som kan ge upphov till potentiella hits.
I detta tionde album når de inte sin en gång så originella och överväldigande inspiration och tar inte heller helt bort känslan av självparodi som tyngde 'Simulation Theory' och framför allt 'Will of the People'. Men en sak är uppenbar: Muse är fortfarande oförmögen att tänka litet och den ambitionen ger dem kredit även om intensiteten är utmattande. Det finns de som, bland raderna i sin sång, åberopar död, öde, tid och otaliga andra mycket upphöjda teman och på vägen kan de lämna dig kall, frusen.
Sedan finns det någon som beskriver en minimal, djupt intim, nästan genomskinlig scen för dig: «Vi äter ett stekt lamm, vi tittar på en vampyrfilm, jag ville göra låtar men jag har inte kunnat. "Du kysser mina ögonlock som om du säger hejdå till ett lik." Och utan att göra mycket oväsen vänder den upp och ner på din kropp. Katze, det råder ingen tvekan om, tillhör denna andra grupp. Den är enormt kraftfull i sin skörhet.
Den kraften, den där superkraften, får styrka i hans piano och materialiserar sig i denna värld i form av vackra melodier. Bemästra den ofelbara formeln för det trippel "S": känslighet, subtilitet och enkelhet. Även om det där monstret som är kapabelt att fånga dig i en säng i ett helt år är en av huvudpersonerna i dess universum (sovrumspop har aldrig haft ett större berättigande), smyger det också något annat in i denna EP: ett halvöppet fönster, en temperaturförändring, en blyg – men omisskännlig – andetag av hopp.
Hon delar en producent, den skickliga 'Harto', med nästan messianska figurer som Kase.O, som inte har tvekat en sekund för att offentligen komplimentera Madridinfödingen. Det som är bra gjort förstår inte genrer. Och det här verket är lika verkligt som pianopedalen som diskret smyger in i låten som öppnar den.
Neu! och Can försöker få upp huvudet ur vattnet för att få lite pop. Något liknande detta är vad Veta har gjort i detta nya verk, 'Double Negation', ganska framgångsrikt. Ett litet steg framåt jämfört med deras självbetitlade debut, väldigt liten, men fast, med bättre arrangemang, bättre melodier, bättre texter och mer genomarbetade rytmer.
Fler vackra låtar, kort sagt. Carlos Toronado (PAL) och Ana Galletero (Travolta, Joaquín Pascual) har släppt in lite ljus genom den där lilla sprickan de öppnade för fyra år sedan. Glöm alla nickar till 'Double Negative', Lows näst sista album, men sanningen är att deras musik utstrålar ett liknande mysterium, med andan från Stereolab som flyger hit och dit.
Och även om krautrock är loket som driver allt så finns det något mer. Mellan slingorna smyger trummaskinerna, synthesizers och Farfisa-orglar, pianon, stränginstrument, kvasiflamencoklappar och till och med akustiska gitarrer in på hits som 'Enjambre', albumets peak, och på andra snitt som 'Fuera de lugar', 'Hiperstición' eller 'Contrapastición',.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
3 july 2026, 01:14
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Discos de la semana: los incorregibles excesos de Muse
Beskrivning
Esta es la selección que han hecho los críticos de ABC de los últimos discos que se han publicado. Hubo un momento en que parecía que Temples iba a convertirse en esa banda de psicodelia británica que dominaría cada lista, que sonaría en cada esquina, a todas horas. No ocurrió. En algún punto quedaron atrapados en ese limbo donde habitan los grupos que todo el mundo recuerda pero… vagamente, como si fueran un sueño después de una siesta demasiado larga. Y quizá eso haya terminado siendo una ventaja. Porque 'Bliss', su quinto disco, parte precisamente de esa sensación de no tener demasiado que perder. En lugar de seguir puliendo la misma piedrita caleidoscópica y sesentera que tan bien dominan, Temples enchufa los sintetizadores, digitaliza sus baterías y decide que la experiencia lisérgica no tiene porqué estar reñida con el baile. El arranque con 'Jet Stream Heart' es tan descomunal que casi juega en contra del resto del álbum. A partir de ahí, el disco nunca vuelve a alcanzar semejante altura, aunque cortes como 'Megalith' o 'Vendetta' consigan mantener la nave en el aire. Sin embargo, no todo funciona: por un lado a los reyes de la melodía, les faltan melodías, ¡fijate tú! Y por el otro en ocasiones la producción aprieta tanto el acelerador que las canciones pierden profundidad en favor del impacto inmediato. Es un disco que prefiere pecar de exceso antes que de nostalgia. Y viendo el destino habitual de tantas bandas de revival, esa quizá no sea una decisión tan psicodélica. Muse lleva más de dos décadas persiguiendo una idea antes que una colección de canciones. Desde 'The Resistance', Matt Bellamy parece más interesado en construir universos que discos, una obsesión conceptual que ha dado lugar a álbumes tan grandilocuentes como irregulares. Esta suerte de oda a los marcianos no rompe con esa deriva. El título hace referencia al misterioso 'Wow! Signal', una señal de radio captada en Ohio en 1977 que durante años alimentó teorías sobre los extraterrestres. Es un símbolo perfecto para un grupo que siempre ha mirado más al cosmos que al suelo. Pero, por primera vez en mucho tiempo, esa fascinación sirve para hablar menos de conspiraciones y más de fragilidad, de pérdidas y de la necesidad de encontrar compañía en el universo (que lo podría haber compuesto el personaje de Matt Damon en 'Interstellar', vaya). Musicalmente siguen siendo marca de la casa los excesos, claro. Coros gigantescos, cambios de ritmo imposibles, guitarras mastodónticas, teclados de ultratumba y un Bellamy incapaz de resistirse a convertir cada estribillo en el clímax de una superproducción, a lo banda sonora de 'Stranger Things'. Sin embargo, canciones como 'Space Debris', 'Unravelling' o 'Shimmering Scars' nos dan la esperanza de que todavía saben esconder melodías bajo toneladas de pirotecnia y 'Hush', a dúo con Ellie Goulding, que pueden parir potenciales hits. No alcanzan en este décimo álbum su otrora original y apabullante inspiración ni se quitan del todo la sensación de autoparodia que lastraba 'Simulation Theory' y, sobre todo, 'Will of the People'. Pero una cosa es obvia: Muse sigue siendo incapaz de pensar en pequeño y esa ambición les honra aunque la intensidad agote. Hay quien entre las líneas de su canción invoca a la muerte, al destino, al tiempo y a otro sinfín de temas elevadísimos y por el camino es capaz de dejarte frío, helado. Luego está quien te describe una escena mínima, profundamente íntima, casi transparente: «Nos comemos un cordero asado, vemos una peli de vampiros, yo quería hacer canciones pero no lo he conseguido. Tú me besas los párpados como diciendo adiós a un cadáver». Y, sin hacer apenas ruido, te pone el cuerpo del revés. Katze, no cabe duda, pertenece a este segundo grupo. Es enormemente poderosa en su fragilidad. Ese poder, ese superpoder, coge fuerza en su piano y se materializa en este mundo en forma de bellas melodías. Domina la fórmula infalible de la triple 'S': Sensibilidad, Sutileza y Sencillez. Si bien ese monstruo que es capaz atraparte en una cama durante todo un año, es uno de los protagonistas de su universo (jamás el bedroom pop tuvo mayor justificación), en este EP también se cuela algo distinto: una ventana entreabierta, un cambio de temperatura, un tímido –pero inequívoco– hálito de esperanza. Comparte productor, el habilidoso 'Harto', con figuras casi mesiánicas como el Kase.O, quien no ha dudado un segundo en piropear a la madrileña públicamente. Lo que está bien hecho no entiende de géneros. Y es que este trabajo es tan de verdad como el pedal del piano que se cuela discretamente en el tema que lo abre. Neu! y Can intentando sacar la cabeza del agua para respirar un poco de pop. Algo así es lo que ha hecho Veta en este nuevo trabajo, ‘Doble negación’, con bastante acierto. Un pequeño paso adelante con respecto a su debut homónimo, muy pequeño, pero firme, con mejores arreglos, mejores melodías, mejores letras y ritmos más elaborados. Canciones más bonitas, en definitiva. Carlos Toronado (PAL) y Ana Galletero (Travolta, Joaquín Pascual) han dejado entrar un poco de luz por esa pequeña grieta que abrieron hace cuatro años. Olvídense de cualquier guiño a ‘Double Negative’, el penúltimo disco de Low, pero lo cierto es que su música desprende un misterio parecido, con el espíritu de Stereolab sobrevolando aquí y allá. Y aunque el krautrock es la locomotora que lo impulsa todo, hay algo más. Entre los loops, las cajas de ritmos, los sintetizadores y los órganos Farfisa se cuelan pianos, instrumentos de cuerda, palmas cuasi-flamencas y hasta guitarras acústicas en pepinazos como ‘Enjambre’, la cima del álbum, y en otros cortes como ‘Fuera de lugar’, ‘Hiperstición’, ‘Espectros’ o ‘Contrapaso’.
