Veckans album: La Estrella de Davids små nederlag, deras stora framgångar
Det här är urvalet som ABC-kritiker har gjort av de senaste albumen som har publicerats. I lördags körde jag mellan Vejer de la Frontera och Puerto Real. Eller "Muerto Real", som El Canijo de Jerez berättade för mig för en månad sedan när jag berättade att jag hade bott som barn i den staden.
Vid ett tillfälle säger min mamma, orolig, ut: "Israel, söver de dig? "Det förvånar mig inte med den här melankoliska musiken." Det senaste albumet av La Estrella de David spelas och jag tror att han har rätt. Jag tror också att "Muerto Real" perfekt kan vara titeln på en David Rodríguez-låt. och ledsen än cante jondo." Jag säger det här som en indignerad person, med vetskapen om att flamenco är hennes liv, det som förenar oss, eftersom hon är lite mer än en amatörsångerska sedan vi bodde i "Muerto Real" för många år sedan. Hon tar upp handsken: "Flamenco är inte sorgligt, det är dramatiskt.
Han uttrycker sorger, sorger och sörjer för, och säguirsás. också med glada palos. Och, alltid, från de mest grundläggande och primitiva känslorna, allt detta är – och är fortfarande – i sångerna av David, vår popsångare, den där sorgliga eller dramatiska bakgrunden och den där förmågan att skildra sina små nederlag, som visar ett sinne för humor och ironi som Manuel Agujetas och till och med Juan Talega med sitt vilda ansikte av en tusentals person. att han kallade sig själv Det är hans bästa musikaliska version A Morrissey i Madrid-kvarteret i Hortaleza som kan berätta om hans motgångar och svagheter med vacker musik, som min mamma säger, även om det är första gången hon hör La Estrella som befolkar de här 13 nya låten. ofullständiga kärlekar till 'Ljug inte för mig så mycket' och 'Provisional Name' och den där 'Black Whip' som hennes pappa träffade på stan och jobbade som herde och som sa till honom: "Du kommer aldrig att bli fattig om du inte stjäler det här är min favorit", säger min mamma vara bland årets bästa. Hans musik är också melankolisk, eftersom den ser snett på en era som David verkade ha övervunnit, den med Bach Is Dead och Beef, hans första grupper i spansk indies förhistoria, med större framträdande av gitarrerna och till och med en viss förvrängning för att ge form åt flera hits som, vi hoppas, den här gången inte är den mest otroliga musiken Låtarna är chockerande, jag förstår lite av det här, okej, men jag vet vad jag gillar", medger hon kort innan hon når gatorna där en annan stor en föddes: Canalejas de Puerto Real.
J säger det redan: Rodríguez är den spanska oberoende popens dolda geni. En mindre självgod pop än den som befolkar makrofestivalerna, men pop ändå, och 'Máximo' tar det till nästa nivå. Innan hon stänger av bilen, redan fördjupad i debatten, konstaterar min mamma att "kärlekstexter säger inget som inte har sagts tusen gånger", men hon älskar vad David sjunger i 'Dancing Star': "Jag är den där gubben som sjunger ihjäl / och tills jag vaknar / kommer du att ha kul." Och de är båda med i det.
Inte ett dåligt sätt att bli äldre.
Högtidlig. Mystisk. Och ibland en väldigt försiktig turra.
Ed har råd, efter alla hans kontakter inom musikbranschen kommer han att ha fått efter att ha tillhört det heliga brittiska bandet Radiohead i decennier. Men åh vad, det här är inte Radiohead.
Inte ens nära. Att vara konstig och bli respekterad för det, du måste förtjäna det. Det finns en fin linje som skiljer modigt och vågat experimenterande från pretentiös och omöjligt namngiven filfa. 'Blue Morpho' är namnet på O'briens nya verk.
I centrum är 'Solfeggio' och 'Thin Places', två drönare som mycket väl kan vara från librerIA (vi var tvungna att lägga till lite mer material för att slippa kalla det här en EP), omgivna av någon låt som har en viss charm. 'Incantations', som startar albumet, börjar som ett akustiskt mantra och viker sig skickligt och utvecklas för att förvandlas – som fjärilen som ger albumet dess titel – till en sampler av instrumentell meditation. 'Blue Morpho', som presenterades som singel: lite 'meh', bara sådär (vilken bra promo visar), men i 'Teachers' fick vi tillbaka lite känslor, lite blod. I allmänhet når det inte monstrositeten i hans namne Ed Geins verk, och han slipper fängelse... men bara knappt. För den afro-australiska artisten Genesis Owusu är det ingen utmaning att hoppa mellan genrer.
Han gjorde det redan uppenbart i sina två tidigare album, 'Smiling with no teeth' (2021) och den mörkare 'Struggler' (2023), båda laddade med kryptisk symbolik, vilket gav honom jämförelser med Prince, Bloc Party och olika utmärkelser. För den här delen är cocktailen mer kraftfull, den går mellan punk, electronica, verser som påminner om Kendrick Lamar och gitarrstaccatos à la Talking Heads. 'A priori', det här borde inte fungera, speciellt med ett så direkt politiskt budskap, men låtarna har energin att få ett helt stadion att hoppa, och de tystare – med början i andra halvlek – kommer med ett budskap, även om det är nedslående. Tills nu hade Owusu bara kunnat definieras genom att försöka jämföra honom med vad han liknade, men han har utvecklat sitt eget sound, som är dynamit.
Håll utkik efter hans konserter om han kommer, och missa inte det. De falska bröderna Ween togs aldrig på allvar. De föredrog att göra sin instrumentella virtuositet, sin encyklopediska kunskap, sitt kompositionsgeni och sin experimentella intuition till stöd och beslag, rostiga och vassa, på vad som aldrig upphörde att vara en lekplats, på sin höjd tonåring.
Den psykiska störningen stoppade för två år sedan en karriär, redan begränsad till scenen och reserverad för konsumenter av minnen, utan några nyheter på inspelningsfronten, som nu heltäckande inkluderar denna fantastiska 'Brown Box', som består av alla hans album, plötsligt och skarpt. Det är ett nöje att lyssna, bättre att göra det slumpmässigt, utan huvud eller svans, ett verk av en förvirrande duo vars enda sammanhängande album, på grund av dess homogenitet, var en "12 Golden Country Greats" där de inte tvekade att inkludera sin "Japanese Cowboy". Arvingar till invånarna, före Matmos-eran, kabaréälskare, prinsimitatörer, balladister värda ett Las Vegas-kasino och födda provokatörer - här är 'Mononucleosis', 'Pollo Asado', 'Reggaejunkiejew', 'Flies on my Dick, 'Spinal Meningitis (Got Me Down Celbrene') large. dubbla eller trippel album framgångar.
All Ween, 160 låtar och "God eftermiddag, vän". Från de första takterna inser man att det här albumet har en särart som gör det speciellt och njutbart oavsett om man gillar låtarna mer eller mindre: det där ljudet som verkar räddat från en tidskapsel har en anledning och det är att det är inspelat med en Tascam 388 - därav titeln -, ett åttaspår från sjuttiotalet som ger oss en åldrad och kompakt gloria. De från (nästan) Liverpool, som bortom specifika hits aldrig har varit helt mainstream, är något revolutionerande mitt i så mycket utveckling mot maskiner som gör allt med en knapp.
James Skellys röst låter perfekt i ofullkomligheten hos en skiva som du verkar lyssna på i ett liverum. Deras folk flirtar med jazz och till och med reggae, vilket ger keyboards stor vikt och förflyttar dig till en annan fantasivärld av borstpinnar och väldefinierade basar. Allt detta utan att förlora ens en smula av sin brittiska essens, harmonierna som hedrar bandets namn och gitarrerna i rätt mått.
Den är utvilad, att avnjutas noggrant. Från 'Let the music play', öppningsspåret, till 'Crossing the Sands' som avslutar det, genom riffet som startar 'Shame', kanske en av husets mest varumärkeslåtar. Ett väldigt väldigt intressant album.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
28 maj 2026, 13:48
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Discos de la semana: Las pequeñas derrotas de La Estrella de David, sus grandes éxitos
Beskrivning
Esta es la selección que han hecho los críticos de ABC de los últimos discos que se han publicado. Iba yo este sábado conduciendo entre Vejer de la Frontera y Puerto Real. O «Muerto Real», como me dijo hace un mes El Canijo de Jerez cuando le comenté que había vivido de niño en ese pueblo. En un momento dado, mi madre, preocupada, suelta: «Israel, ¿te están durmiendo? No me extraña, con esta música tan melancólica». Suena el último disco de La Estrella de David y pienso que no le falta razón. También pienso que 'Muerto Real' podría ser perfectamente el título de una canción de David Rodríguez. Y reacciono: «Pero qué dices, mamá, si no hay nada más melancólico y triste que el cante jondo». Se lo digo como indignadito a sabiendas de que el flamenco es su vida, lo que nos une, siendo ella un poco más que una cantaora aficionada desde que vivíamos en 'Muerto Real' hace ya demasiados años. Ella recoge el guante: «El flamenco no es triste, es dramático. Expresa las penas y los dramas humanos con tonás, seguiriyas o soleás, pero también con palos alegres. Y, siempre, desde las emociones más básicas y primitivas». En realidad, todo eso está –y sigue estando– en las canciones de David, nuestro cantaor jondo del pop: ese trasfondo triste o dramático y esa capacidad para retratar sus pequeñas derrotas, haciendo gala de un sentido del humor y una ironía que también tenían, a pesar de todo, Manuel Agujetas y hasta Juan Talega con su rostro salvaje de leproso milenario. David es todavía ese «humorista depresivo», que decía él. Esa es su mejor versión musical. Un Morrissey en el barrio madrileño de Hortaleza capaz de contarte sus descalabros y flaquezas con música bonita. 'Máximo' también tiene esa melancolía que dice mi madre, aunque sea la primera vez que escucha a La Estrella. Ahí están los personajes que pueblan estas 13 nuevas canciones: esa antigua vecina llamada 'Mari Carmen', su viejo amigo 'Andrés', los amores incompletos de 'No me mientas tanto' y 'Nombre provisional' y ese 'Látigo negro' que su padre conoció en el pueblo trabajando de pastor y que le decía: «Nunca saldrás de pobre si no robas». «De momento, esa es mi favorita», zanja mi madre. Al rato añade 'Cariño madrileño'. Coincidimos, aunque dentro de un disco con el listón alto, que apunta a estar entre lo mejor del año. También su música es melancólica, pues mira de reojo a una época que David parecía haber superado, la de Bach Is Dead y Beef, sus primeros grupos en la prehistoria del indie español, con mayor protagonismo de las guitarras y hasta alguna distorsión para dar forma a varios hits que, esperemos, esta vez no pasen tan desapercibidos como los de anteriores trabajos. «La verdad es que la música de la mayoría de los temas es impactante. Entiendo poco de esto, vale, pero sé lo que me gusta», cede ella poco antes de llegar a las calles donde nació otro grande: Canalejas de Puerto Real. Ya lo dice J: Rodríguez es el genio oculto del pop independiente español. Un pop menos complaciente que el que puebla los macrofestivales, pero pop al fin y al cabo, y 'Máximo' lo lleva al siguiente nivel. Antes de apagar el coche, metida ya en el debate, mi madre sentencia que «las letras de amor no dicen nada que no se haya dicho mil veces», pero que le encanta eso que David canta en 'Dancing Star': «Yo soy ese viejo cantándole a la muerte / y hasta que me despierte / te vas a divertir». Y en esas andan ambos. No es mala forma de hacerse mayor. Solemne. Místico. Y por momentos una turra de mucho cuidado. Ed se lo puede permitir, al fin y al cabo sus contactos en la industria musical habrá cosechado tras pertenecer durante décadas a la sacrosanta banda británica Radiohead. Pero, ¡ay qué va!, esto no es Radiohead. Ni por asomo. Ser raruno y ser respetado por ello, uno tiene que ganárselo. Fina es la línea que separa la experimentación valiente y atrevida de la filfa pretenciosa y de nombre imposible. 'Blue Morpho' se llama el nuevo trabajo de O'brien. En su centro, 'Solfeggio' y 'Thin Places', dos drones que bien podrían ser de librerIA (había que meter algo más de material para no tener que llamar a esto EP), son arropados por alguna canción que sí que atesora cierto encanto. 'Incantations', que da el pistoletazo de salida al disco, comienza como un mantra acústico y se dobla y desdobla hábilmente para transformarse —como la mariposa que da título al disco— en un muestrario de meditación instrumental. 'Blue Morpho', que se presentó como single: un poco 'meh', sin más, (cómo se nota una buena promo), pero en 'Teachers' sí que recuperamos algo de emoción, de sangre. En general no alcanza la monstruosidad del trabajo de su tocayo Ed Gein, y salva la cárcel… pero por los pelos. Para el artista afroaustraliano Genesis Owusu, dar saltos entre géneros no supone un reto. Ya lo dejó patente en sus dos discos anteriores, 'Smiling with no teeth' (2021) y el más oscuro 'Struggler' (2023), ambos cargados de simbología críptica, que le granjearon comparaciones con Prince, Bloc Party y premios varios. Para esta entrega, el cóctel es más potente, pasando entre el punk, la electrónica, versos que recuerdan a Kendrick Lamar y staccatos de guitarra à la Talking Heads. 'A priori', esto no debería funcionar, especialmente con un mensaje político tan directo, pero las canciones tienen la energía para poner a un estadio entero a saltar, y las más tranquilas –a partir de la segunda mitad– llegan con mensaje, aunque sea desalentador. Hasta ahora, solo se había podido definir a Owusu intentando compararle con lo que se le asemejaba, pero ha desarrollado su propio sonido, que es dinamita. Estén atentos a sus conciertos si es que viene, y no se lo pierdan. Los falsos hermanos Ween nunca se tomaron en serio. Prefirieron hacer de su virtuosismo instrumental, su conocimiento enciclopédico, su genio compositivo y su intuición experimental los soportes y los herrajes, oxidados y cortantes, de lo que nunca dejó de ser un parque infantil, a lo sumo adolescente. El trastorno mental frenó hace dos años una carrera, ya limitada a los escenarios y reservada a los consumidores de recuerdos, sin novedad en el frente discográfico, que ahora recoge de forma integral esta soberbia 'Brown Box', compuesta por todos sus álbumes, de sopetón y a bocajarro. Da gusto escuchar, mejor hacerlo de forma aleatoria, sin pies ni cabeza, la obra de un dúo desconcertante y cuyo único disco coherente, por homogéneo, fue un '12 Golden Country Greats' en el que no se cortaron a la hora de meter su 'Japanese Cowboy'. Herederos de los Residents, adelantados a la época de Matmos, amantes del cabaret, imitadores de Prince, baladistas dignos de un casino de Las Vegas y provocadores natos -aquí están 'Mononucleosis', 'Pollo Asado', 'Reggaejunkiejew', 'Flies on my Dick, 'Spinal Meningitis (Got Me Down)' o 'Transdermal Celebration'-, Ween no caben en un disco, doble o triple, de grandes éxitos. Todo Ween, 160 canciones, y 'Buenas tardes, amigo'. Desde los primeros compases uno se da cuenta de que este disco tiene una particularidad que lo hace especial y disfrutable más allá de que te gusten más o menos las canciones: ese sonido que parece rescatado de una cápsula del tiempo tiene un porqué y es que está grabado con una Tascam 388 -de ahí el título-, una ocho pistas setentera que nos regala un halo añejo y compacto que es un puntazo. Los de (casi)Liverpool, que más allá de hitazos puntuales nunca han sido del todo mainstream, se marcan un tanto revolucionario en mitad de tanta evolución hacia máquinas que lo hacen todo con un botón. La voz de James Skelly suena perfecta en la imperfección de un disco que pareces estar escuchando en una sala directo. Su folk coquetea con el jazz y hasta con el reggae dándole mucha importancia a teclados y transportándote a otro mundo de fantasía de baquetas de escobilla y bajos bien marcados. Todo eso sin perder ni un ápice de su esencia British, las armonías que hacen honor al nombre de la banda y las guitarras en su justa medida. Es reposado, para saborear con atención. Desde 'Let the music play', la pista que o abre, hasta 'Crossing the Sands' que lo cierra, pasando por el riff que inicia 'Shame', quizá uno de los temas más marca de la casa. Un disco muy muy muy interesante.