Veckans album: Kanye West's Resistance to Flea's Debt
Detta är urvalet ABC-kritiker har gjort av de album som har släppts den här veckan. Det stora värdet av "Bully" är extramusikaliskt, och det är inget annat än att manifestera överlevnadsinstinkten hos ett självskadande geni, en Kanye West som döpts om till Ye och vars senaste musikaliska produktioner - inklusive de fortfarande senaste avsnitten av "Vultures"– är på en höjd som mycket få musiker med tjugo års karriär, några som sover i lagrarna, andra förlorade i en febril tid av förändringar som får dem att stämma in på tuppen, har lyckats behålla. Som ett konstverk, "pågående arbete" vars slut inte ens beror på hans geni, går Wests personliga förstörelse hand i hand med hans förmåga att komponera bra låtar, några exceptionella, genom en enastående pastisch, sofistikerad och samtidigt igenkännlig av en stor publik som han nu erbjuder den största stadionshowen sedan U2 Zoo TV och som åtföljer honom, orubblig vidhäftning, genom den botstation med vilken han försöker rena sina synder och raseri. "Bully" är inte nödropet från en störd, förföljd och förbjuden varelse, utan en trevlig övning av kreativ utställning, för att försvara sitt eget arv - det finns ingen utveckling; total, för vad - och motstånd.
När Kanye West blir galen eller förnuftig, ger ni honom en hand, en telefon av hopp, som är vår, för att påminna honom om vem han var och vem han kan fortsätta att vara.
Om det slåss. Jag minns när jag för flera år sedan, som tonåring, gick för att köpa DVD: n till "Let's Get Lost", som av många - inklusive mig - anses vara en av de bästa dokumentärerna i musikhistorien, regisserad av Chris Weber 1988, om Chet Bakers plågade liv. Jag förväntade mig att hitta gamla jazzhärligheter och smarta experter som kastade sina diatribes på trumpetaren, men vad var min förvåning när i den första scenen en annan trumpetare, i tjugoårsåldern, dök upp, vilket fick honom att spela instrumentet med fingrarna och intervjua Chet Baker själv i en Santa Monica pub, månader innan den senare dog när han rusade genom fönstret på ett smutsigt hotell i Amsterdam korroderat av heroin.
Den unge "journalisten" var ingen mindre än Flea, som innan han blev basist i Red Hot Chilli Peppers var en passionerad trumpetare och besatt av jazz. Det var under dessa år när han planterade det första fröet till denna "Honora" som verkar anlända 40 år för sent. Något i stil med en skuld som basisten var skyldig jazzen och sig själv efter att ha uppnått världsstjärna med sitt band.
Jazz kom in i hans ådror som en ström innan rock, funky eller hardcore. Före Blag Flag eller George Clinton fanns Freddie Hubber eller Charlie Parker. Men intressant nog låter bara en av hans låtar, "Morning Cry", som dessa legender, halvvägs mellan att vara bop och hard bop, till gamla och slitna revolutioner.
Dave Holland berättade en gång för mig att det mesta av jazzen som gjorts under de senaste fyrtio åren är en kopia av vad de gjorde tidigare. Det är det här temat, den lilla synden "Honora". Resten av skivan ser dock mer mot vår tid, med samarbeten av Nick Cave och Thom Yorke.
Från introen av "Golden Wingship" och "Willow Weep For Me" - bullriga och konstiga - till "Think Bout You", "Wichita Lineman" och "Maggot Brain" - subtila och melodiska -, som passerar genom det vanliga "flödet" av kompositören i "A Plea" och "Traffic Lights", är all denna solodebut närmare Fela Kuti och samtida som Erik Truffaz, The Cinematic Orchestra eller Red Snapper än till hans idoliserade Cannonball Adderley, Horace Silver, Louis Armstrong eller Max Roach. Och det uppskattas, även om det inte låter som revolution (kan det revolutioneras vid denna tidpunkt?). Det är en trevlig, annorlunda skiva som RHCP-fans kanske inte är entusiastiska över, men jag tror inte att Flea bryr sig mycket om det.
Det kan till och med förföra dig. När Arlo Parks "triumferade" var han 20 år gammal, och hans "Collapsed in Sunbeams" spelades, det vill säga den var huvudsakligen baserad på grundläggande instrument (bas, gitarr, trummor). Därifrån tills "Ambiguous Desire" - förutom en annan skiva däremellan, förutse dessa ljud - många saker har hänt.
Den viktigaste, efter att ha flyttat till USA, efter att ha förälskat sig i Kalifornien och klubbarna i New York. Detta är ett nattligt och sofistikerat album, med lite virtuosa instrument men en utmärkt produktion (slagverket låter som ära) som ibland krokar dig som om du var på skridskor som klämmer en brandbil. Även om allt är mycket inneslutet, finns det variation: vissa är mycket organiska, men batteribasen av "Nightswimmers" är nästan "minipops" av Aphex Twin. "Heaven", kanske den bästa låten, stöds av en fantastisk syntetiserad bas som kör.
De två sista låtarna börjar bli lite tråkiga, men "Floette", det sista spåret, döljer ett crescendo som ett ess i sista minuten, vilket är genialt. Ett kvarts sekel efter "Mass Romantic" låter kanadensarna fortfarande som om de fortfarande tror på popens mirakel, även om de den här gången tittar på det från ruinerna. "The Former Site Of" är ett album som kännetecknas av krampaktiga tiders känslomässiga baksmälla. En elefant i rummet som gruppen bestämmer sig för att inte verbalisera: avsaknaden av dess tidigare trummis, Joe Seiders, dömd för innehav av barnpornografi, bland annat frånvaro och ogynnsamma omständigheter.
Modet att fortsätta med bandet prisas tills ironin använder ditt namn för att attackera dig på det värsta sättet, men skivan säger inte mycket. Det finns bra idéer överallt, melodier som lovar att ta fart... och då gör de inte det. Och så från det första spåret, "Great Princess Story", som är svårt att skilja från "Pure Sticker Shock", den andra.
Endast "Votive" ger lite glädje och snabbare tempo och valdes, åh överraskning, som en enda och gateway. I allmänhet kretsar skivan av sina känslor utan att någonsin landa helt. Mystik, otvivelaktig kvalitet, men ett slags motvilja.
Newman skriver klarsynt, nästan i bekännelseläge, men låtarna förblir flytande, som om de saknade den sista knuffen. Allt pekar på ett kontinuerligt klimax som aldrig kommer. Som att se ett storband prata tyst när du vet att de kan skrika.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
10 april 2026, 03:25
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Discos de la semana: la resistencia de Kanye West contra la deuda de Flea
Beskrivning
Esta es la selección que han hecho los críticos de ABC de los discos que se han publicado esta semana. El gran valor de 'Bully' es extramusical, y no es otro que el de manifestar el instinto de supervivencia de un genio autolesivo, un Kanye West rebautizado como Ye y cuyas últimas producciones musicales –incluidas las aún recientes entregas de 'Vultures'– están a una altura que muy pocos músicos con veinte años de carrera, unos dormidos en los laures, otros perdidos en un febril tiempo de mudanzas que les hace desafinar hasta el gallo, han logrado mantener. Como obra de arte, 'work in progress' cuyo final ni siquiera depende de su genio, la destrucción personal de West corre pareja a su habilidad para componer buenas canciones, alguna excepcional, a través de un pastiche sobresaliente, sofisticado y a la vez reconocible por un gran público al que ahora ofrece el mayor espectáculo de estadio desde el Zoo TV de U2 y que lo acompaña, adhesión inquebrantable, a través de la estación de penitencia con la que trata de purgar sus pecados y desvaríos. 'Bully' no es la llamada de socorro de un ser trastornado, perseguido y vetado, sino un grato ejercicio de exhibición creativa, de reivindicación de su propio legado –no hay evolución; total, para qué– y de resistencia. Mientras Kanye West se vuelve loco o cuerdo, Ye le echa una mano, teléfono de la esperanza, que es la nuestra, para recordarle quién fue y quién puede seguir siendo. Se viene batallita. Recuerdo cuando hace bastantes años, siendo yo un adolescente, fui a comprarme el DVD de 'Let's Get Lost', el considerado por muchos –incluido yo– uno de los mejores documental de la historia de la música, dirigido por Chris Weber en 1988, sobre la atormentada vida de Chet Baker. Esperaba yo encontrarme a viejas glorias del jazz y expertos sesudos lanzando sus diatribas sobre el trompetista, pero cuál fue mi sorpresa cuando en la primera escena apareció otro trompetista, de veintipocos años, haciendo que tocaba el instrumento con los dedos y entrevistando al mismísimo Chet Baker en un pub de Santa Mónica, meses antes de que este último muriera al precipitarse por la ventana de un hotel mugriento en Ámsterdam corroído por heroína. Aquel joven 'periodista' no era otro que Flea, quien antes de ser bajista de Red Hot Chilli Peppers era un trompetista apasionado y obsesionado con el jazz. Fue en esos años cuando puso la primera semilla de este 'Honora' que parece llegar con 40 años de retraso. Algo así como una deuda que el bajista tenía con el jazz y consigo mismo tras lograr el estrellato mundial con su banda. El jazz entró como un torrente en sus venas antes que el rock, el funky o el hardcore. Antes que Blag Flag o George Clinton, estuvieron Freddie Hubber o Charlie Parker. Pero, curiosamente, solo uno de sus temas, 'Morning Cry', suena a estas leyendas, a medio camino entre be bop y el hard bop, a revoluciones añejas y ya trilladas. Me dijo una vez Dave Holland que la mayoría del jazz hecho en los últimos cuarenta años es una copia de lo que ya hicieron ellos antes. Eso es este tema, el pequeño pecado de 'Honora'. El resto del disco, sin embargo, mira más hacia nuestro tiempo, con las colaboraciones de Nick Cave y Thom Yorke. Desde la intro de 'Golden Wingship' y 'Willow Weep For Me' –ruidosas y extrañas–, hasta 'Think Bout You', 'Wichita Lineman' y 'Maggot Brain' –sutiles y melódicas–, pasando por el habitual 'flow' del compositor en 'A Plea' y 'Traffic Lights', todo este debut en solitario está más cerca de Fela Kuti y contemporáneos como Erik Truffaz, The Cinematic Orchestra o Red Snapper que de sus idolatrados Cannonball Adderley, Horace Silver, Louis Armstrong o Max Roach. Y se agradece, aunque no suena a revolución (¿se puede revolucionar a estas alturas?). Es un disco bonito y diferente que a los seguidores de RHCP quizá no les emocione, pero no creo que eso a Flea le importe mucho. Puede que hasta le seduzca. Cuando Arlo Parks «triunfó» tenía 20 años, y su 'Collapsed in Sunbeams' estaba tocado, es decir, se basaba principalmente en los instrumentos básicos (bajo, guitarra, batería). Desde allí hasta 'Ambiguous Desire' –además de otro disco en medio, anticipando estos sonidos– han pasado muchas cosas. La más importante, haberse mudado a Estados Unidos, haberse enamorado de California y de los clubes de Nueva York. Este es un álbum nocturno y sofisticado, con unos instrumentos poco virtuosos pero una producción excelente (las percusiones suenan a gloria) que en ocasiones te engancha como si fueras en patines agarrado a un camión de bomberos. Aunque todo está muy contenido, hay variedad: algunas son muy orgánicas, pero la base de batería de 'Nightswimmers' es casi el 'minipops' de Aphex Twin. 'Heaven', tal vez el mejor tema, se apoya en un gran bajo sintetizado como estribillo. Las dos penúltimas canciones empiezan a aburrir un poco, pero 'Floette', la traca final, esconde un crescendo como as en la manga en su último minuto que es una genialidad. Un cuarto de siglo después de 'Mass Romantic', los canadienses siguen sonando como si aún creyeran en el milagro del pop, aunque esta vez lo miren desde las ruinas. 'The Former Site Of' es un disco marcado por la resaca emocional de tiempos convulsos. Un elefante en la habitación que el grupo decide no verbalizar: la falta de su anterior batería, Joe Seiders, condenado por posesión de pornografía infantil, entre otras ausencias y circunstancias adversas. Se alaba la valentía de continuar con la banda hasta cuando la ironía usa tu nombre para atacarte de la peor manera, pero el disco no dice mucho. Hay buenas ideas por todas partes, melodías que prometen despegar… y luego no. Y así desde la primera pista, 'Great Princess Story', que cuesta distinguir de 'Pure Sticker Shock', la segunda. Solo 'Votive' aporta un poco de alegría y ritmo más acelerado y fue elegida, oh sorpresa, como sencillo y puerta de entrada. En líneas generales, el disco orbita por sus emociones sin aterrizar nunca del todo. Misticismo, indudable calidad, pero una especie de desgana. Newman escribe con lucidez, casi en modo confesión, pero las canciones se quedan flotando, como si les faltara el último empujón. Todo apunta a un clímax continuo que nunca llega. Como ver a una gran banda hablar en voz baja cuando sabes que podría gritar.