Ugglan, vittne till historien, på Círculo de Bellas Artes
Jag måste upprepa en trött men avslöjande fras: Historien upprepar sig två gånger, först som en tragedi, sedan som en fars. Om vi för tre och ett halvt decennier sedan stod framför tv:n och väntade på att Gulfkriget skulle börja, såg vi för några dagar sedan oroligt nedräkningen av klockan som tillkännagav "förstörelsen av en civilisation". Även om det verkar som den eviga och katastrofala återkomsten av det alltid detsamma, är sammanhangen helt olika, onormala dystopiska förutsägelser som uppfylldes idag som i det förfirande Spanien (Sevillian Fifth Centenary, Olympic Barcelona), lät som spoilsportens bitterhet.
Utställningen 'Den imperativa drömmen' som Mar Villaespesa kurerade 1991 på Círculo de Bellas Artes togs emot, i kölvattnet av en flagrant reaktionär postmodernism, med omätliga lådor. Detta motstånd från traditionalistisk och målare kritik mot förslag om otvetydig politisk aktivism hade i slutändan mycket att göra med uppfattningen, som Ferlosio upptäckte, av kultur som "en uppfinning av regeringen." Det verkade som om det som var lämpligt var "opportunism", och för den spirande pompa och ståt var det bästa att inta en bufflig attityd, något som de vaksamma och hotfulla skämtarna i Chema Cobo allegoriserade. Det värsta är att projektionen som Wodiczko gjorde i Victory Arch of Moncloa grovt visade civilisationens nederlag, och i denna era av "Trumpian retreats" fortsätter den att njuta av full kraft.
Isabella Lenzi har haft modet att ompröva den där "drömmen" om politiska motsättningar och återaktivera den. Interventionerna i Círculo-byggnaden resonerar i mycket olika tonarter, mindre imperativa och mer subtila, men inte utan kritiska kanter. En viktig del av handlingarna har att göra med ljud: Silbatriz Pons visselpipor, Itziar Okariz 'irrintzis', 'föreställningen' 'A palo tumba' av Dagoberto Rodríguez – där han flätar samman fest och våld – eller sångerna och danserna som Pedro G.
Romerro och Márque Rocíorate har satt ihop med Per. Motstånds- och flyktlinjer där det dramatiska och lekfulla nöjet kan vävas samman. Elo Vega och Rogelio López Cuenca skyddar statyerna utspridda i olika utrymmen med termiska filtar, och insisterar, precis som Pasolini, att vi alla är i fara.
Los Carpinteros imponerande krokiga naglar anspelar på de arbetsformer som institutioner stödjer och ibland inte längre kan stödja. På fasaden läser vi snabbt en "sällsynt fras" av María Salgado som syftar till att uppmuntra oss, medan Regina Silveira i Minervarummet utvidgar de "riddariska" maktskuggorna som verkar vara lika genom historien, även om de i verkligheten är annorlunda och olycksbådande. Tack och lov att några vakter, efter instruktioner från Tino Sehgal, kysser passionerat som om det fanns, mitt i faran, passioner som kunde rädda oss.
När de vansinniga 'världens ledare' bryter mot lagen är det värt att komma ihåg det näst sista stycket i förordet till Hegels 'Rättens grunder': filosofin målar grått, och när allt har hänt hjälper kritisk konst oss att tänka på hur världen borde vara, genom att upprepa händelser för att skilja förhoppningar åt.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
14 april 2026, 13:45
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
La lechuza, testigo de la Historia, en el Círculo de Bellas Artes
Beskrivning
Tengo que repetir una frase desgastada pero reveladora: la Historia se repite dos veces, primero como tragedia, después como farsa. Si hace tres décadas y media estábamos ante el televisor esperando el comienzo de la Guerra del Golfo, hace unos días asistíamos angustiados a la cuenta atrás del reloj que anunciaba la «destrucción de una civilización». Aunque pareciera el eterno y catastrófico retorno de lo siempre igual, los contextos son absolutamente diferentes, cumplidas hoy anómalas predicciones distópicas que en aquella España pre-celebratoria (Quinto Centenario sevillano, Barcelona olímpica), sonaban a amarguras propias de aguafiestas. La exposición 'El sueño imperativo' que Mar Villaespesa comisarió en 1991 en e l Círculo de Bellas Artes fue recibida, en la resaca de un posmodernismo descaradamente reaccionario, con cajas destempladas. Esa resistencia de la crítica tradicionalista y pinturera a propuestas de inequívoco activismo político tenía en el fondo mucho que ver con la concepción, detectada por Ferlosio, de la cultura como «un invento del gobierno». Parecía que lo oportuno era 'el oportunismo' y, para los fastos en ciernes, lo mejor era adoptar una actitud bufonesca, algo que alegorizaban aquellos jokers vigilantes y amenazadores de Chema Cobo. Lo peor es que la proyección que Wodiczko realizara en el Arco de la Victoria de Moncloa mostraba crudamente la derrota civilizatoria, y en esta época de 'reculamientos trumpianos' sigue gozando de plena vigencia. Isabella Lenzi ha tenido el coraje para reconsiderar aquel 'sueño' de antagonismos políticos y reactivarlo. Las intervenciones en el edificio del Círculo resuenan en claves muy diferentes, menos imperativas y más sutiles, pero no por ello carentes de filos críticos. Una parte importante de las acciones tienen que ver con lo sonoro: los silbidos de Silbatriz Pons, los 'irrintzis' de Itziar Okariz, la 'performance' 'A palo limpio' de Dagoberto Rodríguez –en la que entrelaza fiesta y violencia– o los cantes y bailes que ha montado Pedro G. Romero con Perrate y Rocío Márquez. Líneas de resistencia y fuga en las que lo dramático y el placer lúdico pueden entretejerse. Elo Vega y Rogelio López Cuenca abrigan las estatuas diseminadas por distintos espacios con mantas térmicas insistiendo, como Pasolini, en que todas estamos en peligro. Los imponentes clavos torcidos de Los Carpinteros aluden a las formas de trabajo que sostienen las instituciones y a veces ya no soportan más. En la fachada, leemos a la carrera una 'rara frase' de María Salgado que pretende animarnos, mientras que, en la Sala Minerva, Regina Silveira amplia las sombras 'caballerescas' del poder que parecen las mismas a través de la historia, aunque en realidad son diferentes y siniestras. Menos mal que algunos vigilantes, siguiendo instrucciones de Tino Sehgal, se besan apasionadamente como si hubiera, en medio del peligro, pasiones que pudieran salvarnos. Cuando los desquiciados 'líderes del mundo' vulneran el derecho conviene recordar aquel penúltimo párrafo del prefacio de los 'Fundamentos del derecho' de Hegel: la filosofía pinta de gris, y, cuando todo ha sucedido, el arte crítico nos ayuda a pensar cómo debería ser el mundo, repitiendo acontecimientos para diferenciar esperanzas.
