Två generationer, inför ETA:s spegelbild: "Vi levde bedragna, vi trodde att mördarna var hjältar"
Azcoitia, 21 september 1962. Ramón Baglietto stod i dörröppningen till sin inredningsbutik när han såg en kvinna gå nerför gatan med sina två barn. Hon bar det yngsta, ett elva månader gammalt barn, i sina armar.
Det äldre barnet, tre år gammalt, gick bredvid henne och höll hennes hand när hans boll kom ifrån honom. När han såg den rulla mot vägen släppte han taget om sin mamma och sprang för att hämta den. I en reflex sprang hans mamma iväg för att hindra honom från att bli påkörd av en bil.
En bråkdels sekund tidigare hade Baglietto lyckats fånga barnet och, förskräckt, sett hur mor och barn blev överkörda av en lastbil. Nästa dag publicerade "El Diario Vasco" artikeln på förstasidan och berättade hur Baglietto hade placerat ett krucifix i den döende kvinnans hand när han såg henne ligga på asfalten bredvid sitt döda barn. Månader senare kom den änkefadern till butiken för att tacka honom för gesten och lämna tillbaka krucifixet.
Livet gick vidare i staden Gipuzkoa. Franco dog, diktaturen upphörde och Spanien omfamnade demokratin. Arton år hade gått när Baglietto natten till den 12 maj 1980 plötsligt sköts med maskingevär i sin bil av en ETA-kommando.
Han återvände hem med sin fru och två barn efter att ha arbetat hela dagen i butiken. Efter att ha förlorat kontrollen över bilen till skottlossning kraschade han in i ett träd och sköts i templet av en 18-åring. Hans namn var Cándido Azpiazu, och han var barnet han hade räddat 1962. ”Det mest fruktansvärda är att Cándido dödade honom trots att han visste vad han hade gjort för honom.
Detta ger en uppfattning om hur ETA:s främlingsfientliga och hatiska diskurs, en vanföreställning baserad på små skillnader, ledde många till att döda”, förklarar dramatikern och filmskaparen Jon Viar (Bilbao, 1985) när vi möts i Madrids Retiropark. Han anländer med sin far, Iñaki Viar (Bilbao, 1947), en respekterad psykiater och psykoanalytiker som mellan 1964 och 1969 var medlem i terroristgruppen, samma som han bestämde sig för att kämpa för resten av sitt liv efter att ha lämnat fängelset med 1977 års amnestilag. Sedan dess har han varit en av de hårdaste kritikerna av den baskiska nationalismen och dess beväpnade flygel.
För sex år sedan släppte Jon "Förrädare", en dokumentär där han berättade hur han som barn upptäckte att hans far hade varit en Ethar och hur han försökte passa in i det mörka förflutna medan han levde med attacker, dödsfall och kidnappningar. Nu återvänder han med 'Azkoitia' (Lastura), en pjäs om mordet på Baglietto och den efterföljande kampen för hans änka, Pilar Elías, som vägrade lämna staden trots hoten och trots att hon såg hur Azpiazu öppnade en glasbutik nedanför sitt hus efter att ha frigivits från fängelset 1995. Iñaki ger för sin del ut 'Berättelsen om Vasconia'. 'Mitt farväl till stammen' (Ladera Norte), memoarerna där han återger det "självbedrägeri" som ledde honom att gå med i terroristgruppen vid 17 års ålder och där han analyserar fanatismens mekanismer, kapabla att få en ung man som honom att ägna sitt liv åt en missriktad sak. "Jag tror inte att det finns många mord som Ramóns i ETA:s historia, även om det året var en mardröm.
Det är omöjligt för någon att minnas alla dödsfall 1980", säger Iñaki till sin son. Det fanns 98 stycken, det blodigaste året i ETA:s historia. Pressen ägnade knappt tre rader åt var och en. — I en intervju med 'El País' 2001 erkände Azpiazu att han dödade Baglietto "av historisk nödvändighet, av ansvar gentemot ett magnifikt baskiskt folk som aldrig hade besegrats av romare, visigoter eller araber.
Ett folk som var väldigt annorlunda än spanjorerna." Och han avslutade: "Vi var här före alla andra." — Iñaki: Det är galenskap. Och det är falskt att vi är de första invånarna i Baskien.
Den har ingen historisk grund. Det tjänar bara till att själv rättfärdiga morden. —Jon: Som en återspegling av arbetet utnyttjade Cándido de återanpassningsåtgärder som främjades av Felipe González regering och tack vare detta släpptes han. Abertzale-världen kallade honom en förrädare trots att han hade dödat för ETA: s idéer.
I intervjun rättfärdigade han sig av rädsla, att närma sig terroristmiljön igen. —Iñaki: Något som vanligtvis inte nämns är att detta sätt att tala om Candide uppfanns av Sabino Arana. Han var den förste att försvara att det baskiska folket var speciellt, det viktigaste, med det äldsta språket i världen och att resten störde dem. Den första som sa att de inte var spanska.
Han behöll den idén tills han dog vid 38 års ålder. Det är där alla efterföljande mord kommer ifrån. —Det är sant att han var rädd. I samma intervju, utan att någon frågade honom, utbrast han: "Jag förrådde ingen!" —Jon: Självklart.
För mig har 'Azcoitia' något av en grekisk tragedi och en western över sig. I ett totalitärt, maffialiknande terrorsystem som ETA:s, när man väl gick med, kom man aldrig oskadd ut. —Iñaki: Titta på Yoyes [Dolores González Catarain, en ETA-ledare som mördades av sina kamrater när hon lämnade organisationen]. —Jon: Cándido ville aldrig bryta med ETA, kanske var det därför han etablerade sin glasbutik under Pilars hus, för att visa att han fortfarande utpressade folk. —Iñaki, lurade du dig själv som Cándido? —Iñaki: Ja, självklart. Alla vi som gick med i ETA var lurade.
Vi trodde att det baskiska folket var bäst i världen. Narcissism kan få dig att identifiera dig med en grupp mördare eftersom du tror att de är hjältar [när han gick med hade ETA inte dödat någon än]. -En av karaktärerna i "Azkoitia" säger: "All nationalism bygger på idealiseringen av ett förflutet som aldrig existerat. Myter förvandlades till hatpropaganda och sedan till skottlossning och bomber.
Blod spilldes för att lugna identitetens tomrum." —Jon: Jag tror faktiskt att all nationalism, oavsett om den är baskisk, katalansk, spansk eller turkcypriotisk, inte bara bygger på upphöjandet av ens egen, utan på förkastandet av resten. Idealiseringen av ett heroiskt förflutet som man känner nostalgi för verkade alltid farlig för mig, eftersom det driver vissa människor att tro att det förflutna är tillräckligt med anledning för att rättfärdiga nutidens grymheter. —Iñaki: Uttrycket "identitet tomrum" är viktigt, eftersom all identitet är ett tomrum som är fyllt med ord. Ett tomrum som de mest olycksbådande profeterna, som Sabino Arana, fyllde med skräp och hat. —När började du inse ditt ”självbedrägeri”? —Iñaki: När jag hamnade i fängelse i slutet av 60-talet gick jag från att vara på gatan i tron att jag var en del av en armé som skulle befria det baskiska folket och störta diktaturen, till att se mig själv som en idiot i en cell.
Vi var fyra apor som polisen likviderade på fyra dagar. I den operationen mot ETA arresterades många av oss [i april 1969, den första större nedmonteringen av dess ledarskap], men den omgrupperade sig. Det är gruppens historia: gripanden görs, andra dyker upp och gör samma sak.
Låt oss hoppas att det inte händer igen, att de inte släpper dem alla och sedan bestämmer sig för att bygga upp ETA igen. För Iñaki Viar började allt 1964, efter att ha avslutat gymnasiet. Han var 17 år och skulle just åka iväg för att studera medicin i Valladolid, men han fick det där olyckliga samtalet.
Det var hans vän Jose Echegaray som informerade honom om att hans kusin Roberto Lotina och Javier Aya ville träffa dem. ”De var något äldre, men vi tillhörde samma värld: barn till väletablerade yrkesverksamma i Bilbao, nationalister, vars familjer hade kämpat på republikansk sida under inbördeskriget.” ”Vi var ett prototypiskt exempel på den första generationen ETA-militanter”, minns psykiatrikern. De träffades på Café Iruña och erbjöds möjligheten att gå med. ”Organisationen hade bara placerat en sprängladdning vid krigsminnesmärket i Pamplona, utfört några sabotagehandlingar och placerat baskiska flaggor (ikurriñas) på vissa platser, men det var okänt. Dess framväxt representerade dock en betydande utveckling.” ”För första gången utförde baskiska nationalister våldshandlingar”, förklarar Iñaki.
De accepterade utan att tveka: ”Så enkelt var det.” Han tillägger en relevant detalj: ”Vi talade alla spanska; vi kunde inte baskiska.” Fyra år skulle gå innan ETA begick det första av sina 855 mord, mordet på civilgardesofficeren José Pardines i Villabona (Guipúzcoa). Iñaki arresterades 1969 utan att ha begått några våldsbrott. ”Jag gjorde klart från början att jag inte skulle döda, att jag inte ville att någon skulle dö”, säger han. ”Vad är det som plågar dig mest med de åren?” —Iñaki: Trots att jag var 17 år gammal hindrade de misstag jag gjorde av feghet mig från att tänka klart och agera med värdighet. Jag pratar om moralisk feghet och tänker att om jag lämnade det skulle de diskvalificera mig.
Du kan vara rädd och samtidigt motsätta dig när du vet att något är fel. Jag protesterade i slutändan. —Var det traumatiskt för dig att inse ditt självbedrägeri? —Iñaki: Jag skulle inte säga "traumatisk", trots att jag led en hel del under den tiden. Att inse sanningen, tro på den och försvara den tog bort smärtan.
Att hålla fast vid den nya sanningen var väldigt viktigt för mig. —Jon: Det finns en intressant aspekt som återspeglas i 'Azcoitia'. Du, far, kom från en familj som varit knuten till baskisk nationalism sedan 1800-talet, men det är märkligt att en stor del av landsbygds-karlisterna i Gipuzkoa, som hade stått nära frankismen, gick över till radikal baskisk nationalism efter 1959. Inte till PNV, upprepar jag, utan till den mer radikala nationalismen.
Många ETA-medlemmar som utförde mord 1979 och 1980, generationen efter din, kom från karlist-frankoistiska familjer. Jag minns Izko de la Iglesia, som sköt Melitón Manzanas. Jag vet inte om jag kan säga det… —Iñaki: Självklart kan du… —Jon: Izko de la Iglesias bror, som hade varit borgmästare under Franco-regimen, gick med i Herri Batasuna (HB).
Och Izko själv, efter att ha lämnat ETA, gick med i Euskadiko Ezkerra (EE), och medlemmarna i Jarrai [ungdomsorganisationen för den baskiska nationalistiska vänstern] brände ner hans cafeteria två gånger, och han var tvungen att gå. Med detta menar jag att det inte hade något att göra med Nordirland, där det fanns två fysiskt åtskilda samhällen. I Baskien blandades medlemmar av motsatta ideologier i grannskapen.
Txillardegi [José Luis Álvarez Emparanza], en av grundarna av ETA, hade en bror som var från Alianza Popular. Men det verkar som om plikten mot hemlandet, det tunga ordet, ibland är starkare än mänskligheten. "Pilar Elías var tvungen att se hur hennes mans mördare, efter att ha lämnat fängelset, öppnade ett glas vid dörren till hennes hus. I pjäsen beskriver Jon det som en" grekisk tragedi ". —Jon: Det stämmer.
Pilar var redan PP-rådgivare i Azcoitia och hennes liv var i fara. Hans barn, som redan hade sett sin far dö, kunde inte stå ut med honom och lämnade staden för att bygga upp sina liv igen... -Iñaki: Det är hemskt. Och Pilars motstånd, beundransvärt. —Jon: Ja, den har något av Antigone [kvinnan som utmanar kung Creon i Sofokles homonyma tragedi].
Till en början hade hon inte en stor politisk oro, till skillnad från sin man, som var en UCD-militant. Trots det stannade han kvar i Azcoitia för att hedra honom och försöka hindra mördarna från att lyckas. Han blev rösten för dem som fördömde brott och utpressning och de som kritiserade det ideologiska, rasistiska och supremacistiska projektet bakom det, som inte borde ha någon plats i en demokrati som vår. -Det var också vanligt att offer fick argumentera i demokratiska parlament med terrorister. ”Pilar har vaknat tidigt för att möta det absurda som väntar henne”, säger pjäsen. —Jon: Den "absurditeten" fanns där.
Och när vi idag ser hur människor som har begått brott eller pekat ut vem som borde dödas har blivit vitmålade och tillåtits kandidera till ämbetet. De skulle till och med kunna bli den ledande politiska kraften i Baskien. Denna absurditet återspeglas väl i 'Azkoitia' och tyvärr ser vi den fortfarande idag. — Vem syftar du på? —Jon: Mmmmm...
Floren Aoiz [talesman för Herri Batasuna på 90-talet och en av de mest radikala ledarna för Abertzale-vänstern], liksom andra kandidater för nästa val. —Iñaki: Det här är perversa situationer. Att bara beskriva det som "absurt" är att göra upp det, eftersom borgmästaren som låter en ETA-mördare tala i kammaren begår en perversion och använder lagen felaktigt. Det finns också något perverst med en Bildu-ledamot som identifierade måltavlor för terroristgruppen som tjänstgjorde i parlamentet under en eller flera mandatperioder. —Jon: Det finns något ännu värre med de delar av befolkningen som hyllar någon som Mertxe Aizpurua [EH Bildus talesperson i parlamentet], som pekade ut journalister, domare och politiker för att ETA skulle mörda dem.
Jag kan inte tänka mig en större försämring av det demokratiska systemet och den sociala harmonin.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
25 oktober 2026, 02:39
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Dos generaciones, frente al espejo de ETA: «Vivíamos engañados, creíamos que los asesinos eran héroes»
Beskrivning
Azcoitia, 21 de septiembre de 1962. Ramón Baglietto se encontraba en la puerta de su tienda de decoración cuando vio a una mujer caminando por la calle con sus dos hijos. Al pequeño, de once meses, lo llevaba en brazos. El mayor, de 3 años, caminaba a su lado cogido de la mano cuando se le escapó la pelota. Al ver que rodaba hacia la carretera, se zafó de su madre y corrió a buscarla. En un acto reflejo, la progenitora echó a correr para evitar que lo atropellaran. Un segundo antes, Baglietto consiguió coger al bebé y, horrorizado, vio cómo madre e hijo eran arrollados por un camión. Al día siguiente, 'El Diario Vasco' publicaba la noticia en portada y contaba que Baglietto había puesto un crucifijo en la mano de la mujer moribunda al verla tendida en el asfalto junto a su hijo muerto. Meses después, el padre viudo se presentó en la tienda para agradecerle el gesto y devolvérselo. La vida continuó en la localidad guipuzcoana. Murió Franco, se acabó la dictadura y España abrazó la democracia. Habían pasado 18 años cuando, la noche del 12 de mayo de 1980, Baglietto era ametrallado por sorpresa en su coche por un comando de ETA. Regresaba a casa con su mujer y sus dos hijos después de trabajar todo el día en la tienda. Tras perder el control del coche por los disparos, se estrelló contra un árbol y fue rematado con un tiro en la sien por un joven de 18 años. Se llamaba Cándido Azpiazu y era el bebé al que había salvado en 1962. «Lo más terrible es que Cándido lo mató aun sabiendo lo que había hecho por él. Esto te da una idea de cómo ese discurso xenófobo y lleno de odio de ETA, un delirio basado en las pequeñas diferencias, llevó a muchos a matar», explica el dramaturgo y cineasta Jon Viar (Bilbao, 1985) al encontrarnos en el madrileño Parque de El Retiro. Llega con su padre, Iñaki Viar (Bilbao, 1947), un respetado psiquiatra y psicoanalista que, entre 1964 y 1969, militó en la banda terrorista, la misma a la que decidió combatir el resto de su vida tras salir de prisión con la Ley de Amnistía de 1977. Desde entonces, ha sido uno de los críticos más feroces del nacionalismo vasco y de su brazo armado. Hace seis años, Jon estrenó 'Traidores', un documental en el que contaba cómo, de pequeño, descubrió que su padre había sido etarra y cómo trató de encajar ese oscuro pasado mientras convivía con los atentados, las muertes y los secuestros. Ahora regresa con 'Azkoitia' (Lastura), una obra de teatro sobre el asesinato de Baglietto y la posterior lucha de su viuda, Pilar Elías , que se negó a abandonar el pueblo a pesar de las amenazas y de ver cómo Azpiazu abría una cristalería debajo de su casa tras salir de prisión en 1995. Iñaki, por su parte, publica 'El cuento de Vasconia. Mi adiós a la tribu' (Ladera Norte), las memorias en las que narra el «autoengaño» que le llevó a entrar en la banda terrorista con 17 años y en las que analiza los mecanismos del fanatismo, capaces de llevar a un joven como él a entregar su existencia a una causa equivocada. «No creo que haya muchos asesinatos como los de Ramón en la historia de ETA, aunque ese año fue una pesadilla. Es imposible que alguien recuerde todos los muertos de 1980», le comenta Iñaki a su hijo. Fueron 98, el año más sangriento de la historia de ETA. La prensa apenas les dedicaba tres líneas a cada uno. —En una entrevista con 'El País' en 2001, Azpiazu reconoció que mató a Baglietto «por necesidad histórica, por responsabilidad ante un pueblo vasco que es magnífico y que nunca había sido vencido por romanos, visigodos o árabes. Un pueblo muy distinto al de los españoles». Y zanjó: «Estábamos aquí antes que nadie». —Iñaki: Es un delirio. Y es falso que seamos los primeros habitantes del País Vasco. No tiene ninguna base histórica. Solo les sirve para autojustificar los asesinatos. —Jon: Como reflejo en la obra, Cándido se acogió a las medidas de reinserción impulsadas por el Gobierno de Felipe González y, gracias a ello, quedó en libertad. El mundo abertzale lo tachó de traidor a pesar de haber matado por las ideas de ETA. En la entrevista se justificaba por miedo, para acercarse de nuevo al entorno terrorista. —Iñaki: Algo que no suele mencionarse es que esa forma de hablar de Cándido la inventó Sabino Arana. Fue el primero que defendió que el pueblo vasco era especial, el más importante, con la lengua más antigua del mundo y que el resto les fastidiaba. El primero que dijo que no eran españoles. Mantuvo esa idea hasta que murió con 38 años. De ahí vienen todos los asesinatos posteriores. —Es verdad que tenía miedo. En esa misma entrevista, sin que nadie le preguntara, soltó: «¡Yo no delaté a nadie!». —Jon: Claro. Para mí 'Azcoitia' tiene algo de tragedia griega y 'western'. En un sistema de terror totalitario y mafioso como el de ETA, cuando entrabas, nunca salías indemne. —Iñaki: Mira a Yoyes [Dolores González Catarain, dirigente de ETA asesinada por sus compañeros cuando abandonó la organización]. —Jon: Cándido nunca quiso romper con ETA, quizá por eso instaló su cristalería debajo de la casa de Pilar, para demostrar que seguía extorsionando. —Iñaki, ¿usted se autoengañó como Cándido? —Iñaki: Sí, claro. Todos los que entramos en ETA vivíamos autoengañados. Pensábamos que el pueblo vasco era el mejor del mundo. El narcisismo te puede llevar a identificarte con un grupo de asesinos porque crees que son héroes [cuando él entró, ETA no había matado aún]. —Uno de los personajes de 'Azkoitia' dice: «Todo nacionalismo se basa en la idealización de un pasado que nunca existió. Los mitos se convirtieron en discursos de odio y, después, en tiros y bombas. La sangre se derramó para calmar el vacío de la identidad». —Jon: Efectivamente, yo creo que todo nacionalismo, ya sea vasco, catalán, español o turco-chipriota, se basa no solo en la exaltación de lo propio, sino en el rechazo de lo demás. La idealización de un pasado heroico por el que se siente nostalgia siempre me pareció peligrosa, porque impulsa a ciertas personas a pensar que el pasado es suficiente motivo para justificar las atrocidades del presente. —Iñaki: La expresión de «vacío de identidad» es importante, porque toda identidad es un vacío que se llena de palabras. Un vacío que los profetas más siniestros, como Sabino Arana, llenaron de basura y odio. —¿Cuándo empezó a darse cuenta de su «autoengaño»? —Iñaki: Cuando entré en la cárcel a finales de los 60. Me vi de estar en la calle creyendo que formaba parte de un ejército que iba a liberar al pueblo vasco y a tumbar a la dictadura, a verme como un idiota en una celda. Éramos cuatro monos a los que la Policía liquidó en cuatro días. En aquel golpe contra ETA nos detuvieron a muchos [en abril de 1969, la primera gran desarticulación de su cúpula ], pero se volvió a rehacer. Es la historia de la banda: hay detenciones, aparecen otros y hacen lo mismo. Esperemos que no vuelva a ocurrir, que no los saquen a todos y les dé por reconstruir ETA de nuevo. Para Iñaki Viar, todo comenzó en 1964, tras acabar el bachillerato. Tenía 17 años y se marchaba a estudiar Medicina a Valladolid, pero recibió esa desdichada llamada. Era su amigo Jose Echegaray para informarle de que su primo Roberto Lotina y Javier Aya querían reunirse con ellos. «Eran algo mayores, pero pertenecíamos al mismo mundo: hijos de profesionales bien instalados en Bilbao, nacionalistas, cuyas familias habían combatido en el bando republicano durante la Guerra Civil. Éramos una muestra prototípica de lo que fue aquella primera generación de militantes de ETA», recuerda el psiquiatra. Quedaron en el café Iruña y les plantearon entrar. «La organización solo había puesto un explosivo en el monumento a los caídos de Pamplona, realizado algunos sabotajes y colocado ikurriñas en ciertos lugares, pero era desconocida. Su aparición, sin embargo, supuso una novedad importante. Por primera vez los nacionalistas vascos realizaban actos violentos», aclara Iñaki. Aceptaron sin pensarlo: «Así de simple». Y añade un dato relevante: «Todos hablábamos en español, no sabíamos vascuence». Todavía faltaban cuatro años para que ETA cometiera el primero de sus 855 asesinatos, el del guardia civil José Pardines en Villabona (Guipúzcoa). Iñaki fue detenido en 1969 sin haber cometido delitos de sangre. «Yo dejé claro desde el principio que no iba a matar, que no quería que muriese nadie», asegura. —¿Qué es lo que más le atormenta de esos años? —Iñaki: Aunque tenía 17 años, los errores que cometí por cobardía y que me impidieron pensar con claridad y actuar con dignidad. Hablo de la cobardía moral, pensar que si lo dejaba me descalificarían. Puedes tener miedo y, a la vez, oponerte cuando sabes que algo está mal. Yo, al final, me opuse. —¿Fue traumático para usted darse cuenta de su autoengaño? —Iñaki: No diría «traumático», a pesar de que sufrí bastante en esa época. Darme cuenta de la realidad, creer en ella y defenderla me quitó la pena. Sostener esa nueva verdad fue muy importante para mí. —Jon: Hay un aspecto interesante que queda reflejado en 'Azcoitia'. Tú, aita, venías de una familia vinculada al nacionalismo vasco desde el siglo XIX, pero resulta curioso que una gran parte del carlismo rural de Guipúzcoa que había sido próximo al franquismo se pasó al nacionalismo vasco radical después de 1959. No al PNV, repito, sino al nacionalismo más radical. Muchos etarras que asesinaron en 1979 y 1980, la generación posterior a la tuya, venían de familias carlista-franquistas. Me acuerdo de Izko de la Iglesia, quien disparó a Melitón Manzanas. No sé si puedo decir eso… —Iñaki: Claro que puedes... —Jon: El hermano de Izko de la Iglesia, que había sido alcalde durante el franquismo, se pasó a Herri Batasuna (HB). Y el mismo Izko, tras abandonar ETA, se pasó a Euskadiko Ezkerra (EE) y los de Jarrai [organización juvenil de la izquierda abertzale] le quemaron su cafetería dos veces y se tuvo que marchar. Con esto quiero decir que no tenía nada que ver con Irlanda del Norte, donde había dos comunidades separadas físicamente. En el País Vasco se mezclaban en los barrios miembros de ideologías opuestas. Txillardegi [José Luis Álvarez Emparanza], uno de los fundadores de ETA, tenía un hermano que era de Alianza Popular. Pero parece ser que el deber con la patria, esa palabra tan pesada, a veces es más fuerte que la humanidad. —Pilar Elías tuvo que ver cómo el asesino de su marido, tras salir de la cárcel, abría una cristalería en la puerta de su casa. En la obra, Jon, lo describe como una «tragedia griega». —Jon: Así es. Pilar ya era concejal del PP en Azcoitia y su vida estaba en riesgo. Sus hijos, que ya habían visto morir a su padre, no lo soportaron y se marcharon del pueblo a rehacer sus vidas… —Iñaki: Es terrible. Y la resistencia de Pilar, admirable. —Jon: Sí, tiene algo de Antígona [la mujer que desafía al rey Creonte en la tragedia homónima de Sófocles]. En un principio no tenía una gran inquietud política, a diferencia de su marido, que era militante de UCD. Aun así, permaneció en Azcoitia para honrarle e intentar impedir que los asesinos triunfasen. Se convirtió en la voz de los que condenaban los crímenes y la extorsión y de los que criticaban el proyecto ideológico, racista y supremacista que había detrás, el cual no debía tener cabida en una democracia como la nuestra. —También era común que las víctimas tuvieran que discutir en los parlamentos democráticos con los terroristas. «Pilar se ha despertado pronto para afrontar el absurdo que le espera», cuenta la obra de teatro. —Jon: Ese «absurdo» estaba ahí. También cuando vemos hoy cómo se ha blanqueado a personas que han cometido crímenes o señalado a quien se debía asesinar y han podido presentarse a las elecciones. Hasta podrían llegar a ser la primera fuerza política del País Vasco. Ese absurdo se refleja bien en 'Azkoitia' y, por desgracia, todavía lo vemos hoy. —¿A quién se refiere? —Jon: Mmmmm… A Floren Aoiz [portavoz de Herri Batasuna en los años 90 y uno de los dirigentes más radicales de la izquierda abertzale], así como a otros candidatos de las próximas elecciones. —Iñaki: Son situaciones perversas. Calificarlo sólo de «absurdo» es maquillarlo, porque el alcalde que deja hablar a un asesino de ETA en el Pleno está cometiendo un acto de perversión y usando la ley de manera indebida. Hay también algo perverso en que una diputada de Bildu que marcaba los objetivos de la banda terrorista haya estado en las Cortes una legislatura o más. —Jon: Hay algo peor en los sectores de la población que elogian a una persona como Mertxe Aizpurua [portavoz de EH Bildu en el Congreso de los Diputados], que señalaba a periodistas, jueces y políticos para que ETA los asesinara. No se me ocurre mayor degradación del sistema democrático y de la convivencia.