Jorge Illegal återuppstår i ett postumt album: ”Jag hade gärna sagt åt honom att inte springa så mycket”
2016 hade basisten Willy Vijande varit frånkopplad från Illegals i mer än tjugo år. Efter att ha blivit utvisad två gånger från gruppen och efter att ha återvunnit sig själv som en av de mest efterfrågade ljudteknikerna på den spanska rockkretsen, tänkte han inte ens på att återvända. Men den oväntade döden av Alejandro "Espina" Blanco, som ersatte honom på bas 1993, utlöste ett samtal från Jorge Martínez att återuppta sin position och efter att ha analyserat situationen bestämde han sig för att säga ja.
Vid den tiden var Ilegales tillbaka för fullt efter några år av turbulens, och det var allmänt känt att han alltid hade varit den bästa basisten i bandets historia. Vijandes första period med Ilegales började med deras andra album, 'Agotados de esperar el fin' (1984), på vars baksida Jorge skrev en kort text som introducerade den nya medlemmen som "en kille som bara reagerar på primala instinkter, som 'Willy-mat' eller 'Willy-horor'". Det albumet hade ett sound som Jorge inte alls gillade, trots att han hade producerat det själv ("självklart skyllde han på andra", skrattar Vijande), och hans avsikt var att nästa skulle spegla bandets sanna rockråhet.
Det albumet var själva kärnan i 'Todos están muertos' (Alla är döda), som nu ges ut på nytt i en remastrad version, inklusive fyra spår som utelämnades från den ursprungliga låtlistan och liveinspelningar gjorda mellan 1985 och 1986, med respekt för alla beslut Jorge fattade innan han blev sjuk. "Ljudet på det albumet är helt fejk, precis som alla Ilegales album", utbrast Willy i telefonen och lämnade oss mållösa. ”På ingen inspelning lyckades vi någonsin fånga ens hälften av den kraft vi hade på konserter, delvis för att vi inte ens försökte. Vi experimenterade mycket i studion för skojs skull. För att låta trogna vilka vi var hade vi redan livespelningarna.” 1989 sparkade Jorge ut honom ur bandet ”på grund av alla möjliga meningsskiljaktigheter som innebar att vi inte kunde komma överens om någonting”, erkänner basisten.
Han återvände kort till bandet kort därefter för att "kolla att förhållandet mellan oss inte hade förändrats mycket" och fick sparken igen 1993, varefter han blev ljudtekniker på El Sol, "den ökända lokalen, som gjorde mig besviken vad gäller skatter, behandling och allt annat, men åtminstone hjälpte det mig att få mycket arbete med band som kom fram där", säger Vijande. "Jag var ansvarig för ljudet, men det betydde inte att jag var tvungen att vara där, så vad jag gjorde var att leta efter någon som skulle ta hand om det när jag inte var det. Så jag tillbringade hela året med att turnera med grupper som Los Ronaldos, när de blev tillsammans igen; Lagartija Nick, Juan Perro...
Jag hade mycket arbete. Men det var ett ögonblick då jag tröttnade på det, för jag hade en son som bodde i Asturien och jag tröttnade på att vara i Madrid. Dessutom hade jag pratat med några vänner för att arbeta i en studio i Avilés, och Alejandro "Espina" hade startat ett ljudföretag och tanken var att jag skulle ta hand om det också. "Tio dagar efter ankomsten till Avilés dog" Espina "plötsligt av en hjärtattack .
Och det var då de föreslog att återvända till gruppen igen. "Även om jag egentligen inte ville, var det den perfekta lösningen, för jag var plötsligt arbetslös", säger Vijande. "Det var synd, för jag älskade Alejandro väldigt mycket, det var faktiskt jag som introducerade honom till bandet, men det var så det var." Först och främst hade Willy en konversation med Jorge för att släta över grova kanter och lova varandra att inte komma tillbaka på rätt spår. Och de lydde. "Jag gjorde det mycket tydligt att jag ville komma tillbaka, men att jag inte var villig att stå ut med nonsens. Och han visade att han ville samma sak.
Därifrån levde vi gruppens tio bästa år, lika mycket som fansen tycker att den första eran, åttiotalets, är mycket mer magisk. "Nyheten om Jorges cancer var dubbelt smärtsam just på grund av det. Illegala satte ut formidabla skivor och live lät de som en kanon, det var som om något hade injicerat dem med extra energi för att avsluta gruppens karriär. Trots svårighetsgraden av diagnosen var alla övertygade om den fysiska styrkan och viljestyrkan hos en Jorge som också var oerhört upphetsad över formen på sitt band, men sjukdomen tog honom bort på mindre än tre månader. "Det tog mig lång tid att smälta det", erkänner Willy. ”Efter den senaste repetitionen vi gjorde, i augusti, kom jag hem orolig eftersom jag såg Jorge dödlig.
Jag frågade honom vad som var fel med honom och han sa: "Jag har gått ut i flera dagar och du vet, skiten har inget ändringsförslag." Det vanliga. Men jag hade sett honom många gånger med baksmälla, och det här verkade annorlunda för mig.
Jag lyssnade fortfarande på honom. Men efter tre eller fyra dagar ringde de oss från chefens kontor, och sedan personligen, för att berätta att han var sjuk. Därifrån fram till hans död träffade jag honom tre gånger, för han kände inte riktigt för det heller, han tyckte inte om att bli sedd på det sättet. ” Ingen som har träffat Jorge kommer att bli förvånad över att veta att han litade på att övervinna honom till sista stund, ”faktiskt, sista gången jag såg honom på sjukhuset, tre dagar innan han dog, berättade han för mig att han skulle opereras för grå starr”, säger Willy. "Jag tänkte," Tur att han tar det på det sättet. "Men å andra sidan undrade jag om han verkligen insåg allvaret i sin sjukdom." Det har inte förekommit några hyllningar till Jorge Illegal, ”inte heller togs de upp, för i dessa händelser kommer folk att visa upp sig och i slutändan är den sista hedersmottagaren den som inte är där, de är inget annat än en paragon av sentimentaliteter som genererar pengar för någon smart person”, säger Willy. ”För oss Olagliga var han en naturkraft som utan Jorge inte existerar.
Intresserade rubriker kom ut som sa" Illegals basist vägrar att hylla ", men jag bryr mig inte längre. Jag bor lyckligt borta från allt i en liten stad och jag har aldrig varit så bekväm som jag är nu. Jag har bara taggen kvar att inte ha sagt till Jorge en gång: "Jorge, spring inte så mycket man, spring inte så mycket.""
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
25 oktober 2026, 02:30
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
Jorge Ilegal resucita en un disco póstumo: «Me hubiera gustado decirle que no corriera tanto»
Beskrivning
En 2016, el bajista Willy Vijande llevaba más de veinte años desconectado de Ilegales . Después de ser expulsado dos veces del grupo y habiéndose reciclado como uno de los técnicos de sonido más solicitados del circuito de rock español, no pensaba ni por asomo en volver. Pero la inesperada muerte de quien lo sustituyó al bajo en 1993, Alejandro 'Espina' Blanco, precipitó una llamada de Jorge Martínez para retomar su puesto y, tras analizar la situación, decidió decir que sí. En ese momento los Ilegales volvían a estar fuertes tras algunos lustros de zozobra y, además, era vox populi que él siempre había sido el mejor bajista de la historia de la banda. La primera etapa de Vijande con Ilegales arrancó a la altura de su segundo trabajo, 'Agotados de esperar el fin' (1984), en cuya contraportada Jorge escribió un pequeño texto presentando al nuevo miembro como «un tipo que sólo responde a instintos primarios, como 'Willy comida' o 'Willy putas'». Aquel álbum tuvo un sonido que no gustó nada a Jorge por mucho que lo hubiese producido él mismo («por supuesto, le echó la culpa a otros», ríe Vijande), y su intención fue que el siguiente reflejase la verdadera crudeza rockera de la banda. Ese disco fue el quintaesencial 'Todos están muertos' , que ahora se reedita remasterizado incluyendo cuatro temas que quedaron fuera del repertorio original y grabaciones en directo realizadas entre 1985 y 1986, respetando todas las decisiones que Jorge tomó antes de caer enfermo. «El sonido de ese álbum es completamente falso, como el de todos los de Ilegales», se arranca Willy al teléfono dejándonos de piedra. «En ninguna grabación conseguimos acercarnos ni a la mitad de la fuerza que teníamos en los conciertos, también porque nosotros mismos no lo intentamos. Experimentábamos mucho en el estudio por diversión. Para sonar fieles a lo que éramos ya estaba el directo». En 1989 Jorge lo echó del grupo «por todo tipo de desencuentros que hicieron que no estuviésemos de acuerdo en nada», confiesa el bajista, que poco después regresó momentáneamente a la formación para «comprobar que la relación entre nosotros no había cambiado gran cosa» y volver a ser despedido en 1993, tras lo cual se convirtió en técnico de sonido de El Sol , «esa sala infame, que me decepcionó a nivel fiscal, a nivel de trato y a nivel de todo, pero que al menos me sirvió para conseguir mucho trabajo con bandas que pasaban por allí», cuenta Vijande. «Yo era el responsable del sonido, pero eso no significaba que tuviera que estar allí, así que lo que hacía era buscar a alguien que se encargara de eso cuando yo no estaba. Entonces, yo me pasaba todo el año de gira con grupos como Los Ronaldos, cuando se volvieron a juntar; Lagartija Nick, Juan Perro... Me salió muchísimo trabajo. Pero hubo un momento en que ya me harté, porque tenía un hijo que vivía en Asturias y me cansé de estar en Madrid. Además, había hablado con unos amigos para trabajar en un estudio en Avilés, y Alejandro 'Espina' había montado una empresa de sonido y la idea era que yo también me encargara de ella». A los diez días de llegar a Avilés, 'Espina' falleció repentinamente por un infarto . Y fue entonces cuando le propusieron volver otra vez al grupo. «Aunque no tenía muchas ganas fue la solución perfecta, porque de pronto estaba sin trabajo», cuenta Vijande. «Fue una pena, porque yo quería mucho a Alejandro, de hecho fui yo quien le presentó a la banda, pero así fueron las cosas». Antes de nada, Willy tuvo una conversación con Jorge para limar asperezas y prometerse mutuamente no volver a las andadas. Y lo cumplieron. «Dejé muy claro que quería volver, pero que no estaba dispuesto a aguantar tonterías. Y él demostró que quería lo mismo. A partir de ahí vivimos los diez mejores años del grupo, por mucho que a los fans les parezca mucho más mágica la primera época, la de los ochenta». La noticia del cáncer de Jorge fue doblemente dolorosa precisamente por eso. Ilegales estaban sacando discos formidables y en directo sonaban como un cañón, era como si algo les hubiese inyectado una energía extra para rematar la carrera del grupo. A pesar de la gravedad del diagnóstico, todos confiaban en la fortaleza física y la fuerza de voluntad de un Jorge que además estaba tremendamente ilusionado con el estado de forma de su banda, pero la enfermedad se lo llevó en menos de tres meses. «A mí me costó mucho tiempo digerirlo», confiesa Willy. «Después del último ensayo que hicimos, en agosto, volví a casa preocupado porque vi a Jorge fatal. Le pregunté qué le pasaba y me dijo: 'Llevo varios días saliendo y ya sabes, la jodienda no tiene enmienda'. Lo típico de siempre. Pero yo le había visto muchas veces con resaca, y esto me parecía diferente . Aun así le hice caso. Pero a los tres o cuatro días nos llamaron de la oficina del mánager, y luego él personalmente, para contarnos que estaba enfermo. Desde ahí hasta su muerte lo vi tres veces, porque él tampoco tenía muchas ganas, no le gustaba que lo vieran así». A nadie que haya conocido a Jorge le extrañará saber que confió en superarlo hasta el último momento, «de hecho, la última vez que lo vi en el hospital, tres días antes de morir, me habló de que iba a operarse de cataratas», cuenta Willy. «Yo pensé: 'Menos mal que se lo está tomando así'. Pero por otro lado me preguntaba si realmente se estaba dando cuenta de la gravedad de su enfermedad». No ha habido homenajes a Jorge Ilegal, «ni se plantearon, porque en esos eventos la gente va a lucirse y al final el último homenajeado es el que no está, no son más que un dechado de sensiblerías que generan pasta para algún listo», afirma Willy. «Para nosotros Ilegales era una fuerza de la naturaleza que sin Jorge no existe. Salieron titulares interesados diciendo 'el bajista de Ilegales se niega a hacer un homenaje', pero a mí ya me da todo igual. Vivo feliz apartado de todo en un pueblecito y nunca he estado tan a gusto como ahora. Solo me queda la espinita de no haberle dicho a Jorge alguna vez: 'Jorge, no corras tanto hombre, no corras tanto'».