"Trollflöjten" ger Santander-festivalen kvalitetsstämpel på dess 75-årsjubileum
I Ricardo Lorenzo-utrymmet på College of Architects of Cantabria, i Santander, visas utställningen "The Architectures of the Festival", kurerad av Lucía Arrarte, Marina Bolado och Jorge Villamor, dessa dagar. Tillvägagångssättet är ödmjukt och utförandet är begränsat i resurser, men samlingen av fotografier och en del andra dokument som visas, med fokus på de utrymmen som används, ger en tydlig bild av vad Santander International Festival (FIS) har varit i 75 år. Skapat vid Menéndez Pelayo International University (UIMP) som ett incitament för studenter, de första åren – och detta syns på många bilder – har charmen med slentrian som en dörr till upptäckt.
Konserterna fyllde snart kyrkor, teatrar, trädgårdar, torg, biografer, herrgårdar, palats och grottor. Många av scenarierna finns fortfarande kvar i programplaneringen genom cykeln "historiska ramar". Med hänvisning till de mest högtidliga konserterna är det fortfarande oundvikligt att nämna Plaza Porticada och, på nittiotalet, det multidisciplinära Palacio de Festivales de Cantabria, vars diskutabla arkitektur har blivit en väsentlig del av staden och dess musikliv.
Genom denna utställning och andra aktiviteter bevarar Santander International Festival minnet av ett evenemang som i år inleddes med två föreställningar av "Trollflöjten", som har tjänat till att återställa en genre som tillför en kvalitetsstämpel och, i det här fallet, även av användbarhet. Genom samarbetet mellan FIS och musik- och akademimötet från Albéniz Foundation har inkorporeringen av Freixenets symfoniorkester med studenter från olika musikcentra i Europa uppstått. Parallellt har den nya Vocal Academy of Cantabria skapats, redo att stödja unga sångare, underlätta kören för framträdanden och utse particino-roller.
Dess chef är Marco Antonio García de Paz, på samma sätt som David Afkham, fram till nyligen rektor och konstnärlig ledare för National Orchestra and Choir of Spain, har varit ansvarig för den allmänna musikaliska ledningen. Det tredje stödet är tenoren Rolando Villazón, ansvarig för scenregi baserad på produktionen som han själv hade premiär i januari förra året på Mozartwoche i Salzburg, till minne av 270-årsdagen av Mozarts födelse och 70 år av festivalen. Allt detta leder till den allmänna entusiasmen efter onsdagens föreställning: till de många applåderna som åtföljde de sista hälsningarna, till ballongerna som svävar runt i lokalen som avslutning på festen och till känslan av att ha upplevt ett sant firande.
Villazón dök upp i Spanien som regissör, en aktivitet som lades till som romanförfattare, populariserare och musikalisk chef som han för närvarande kompenserar med några framträdanden som sångare, mycket mer mätt eftersom röstproblem tvingade honom att återuppfinna sig själv professionellt. I det här sammanhanget är 'Trollflöjten' en slags dagdröm där han lägger till många av sina bekymmer och flera historiska referenser som stöds av dokumentationen som återfinns av dramatikern Ulrich Leisinger, chef för 'Neue Mozart-Ausgabe' (New Mozart Edition) och Mozart Digital Edition, ett projekt från Mozarteum Foundation i Salzburg. Så här kryper Mozart själv, svårt sjuk, från sängen till pianot, medan han tjatar om 'Trollflöjten' vars framförande kommer att kretsa kring honom.
Kompositören dör i slutet omgiven av sin fru och son, medan 'Lacrimosa' från 'Requiem' hörs, för att omedelbart återuppstå upphöjd av en trapets till höjderna och sluta med att han blinkar till åskådarna som ett tecken på medverkan. Skådespelaren Vitus Denifl är en ofelbar Mozart. Villazón hanterar skickligt många välkända natursköna element.
Den första är det narrativa mönstret för 'monomyt' eller 'hjältens resa', som studerats av Joseph Campbell. Död och uppståndelse är en dramaturgisk gest som även de stora samtida superhjältarna anammar, som Mozart tycks vara en del av trots sina nästan tre århundraden av existens. Att föremål får liv runt honom är inte obetydligt: den rörliga väggklockan, de överlagrade gardinerna som fönster syns på, ankomsten av fantastiska och karikerade djur, de projicerade skuggorna.
Villazóns förslag är fantasifullt, tillräckligt rikt på resurser och nära berättelsen. Det är inte så magiskt som man kan förvänta sig eftersom Stefan Bolligers ljusdesign inte riktigt ger en gloria av immaterialitet som det finns på en scen som spelar väldigt bra mellan det jordiska och det omöjliga. I detta är nattens drottning som visar sig från himlen, på en måne, och återvänder upphöjd igen till höjderna på en stor mantel där den berömda stjärnornas himmel som Karl Friedrich Schinkel ritade för den berömda produktionen 1815 framträder.
Den slutliga effekten som scenen producerar kommer från den amerikanska sopranen Kathryn Lewek som på ett underbart sätt löser svårigheten med hennes två stora arior: 'O zittre nicht, mein lieber Sohn' som ett exempel på precision och uttrycksfullhet, fasthet i koloratur och frasering; och 'Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen', den mest fruktade, som en projektion av auktoritet. Kathryn Lewek kommer tillbaka till FIS den 22 augusti, i en lyrisk gala med tenoren Piotr Beczala, Bilbaos symfoniorkester och dirigenten José Miguel Pérez Sierra. Hon var en del av skådespelaren i denna produktion i Salzburg, liksom de allra flesta artisterna.
Till exempel den brittisk-ryske barytonen Theodore Platt som förvandlar Papageno till en man av gatan, en excentrisk varelse men av omedelbar mänsklighet. Vitalitet, grace, skådespeleri, kraftfull röst och god smak pryder hans framträdande, med incitamentet att väcka lite skratt, vilket anstår karaktärens natur. Den amerikanska sopranen Emily Pogorelc introducerar Pamina med musikalitet och legato.
Den applåderade aria 'Ach, ich fühl's, es ist verschwunden' visar höjden av hennes tolkning. Linjens uttrycksfulla nakenhet och enkelhet är representativa för en oförlåtande röst som framträder med kraft i det centrala området och som ibland är något förvrängd i de extrema registren. Det finns kvar, bland veteranerna, Franz-Josef Selig stiger ner i underjorden i 'In diesen heil'gen Hallen', med djup och även sötma.
Hans imponerande fysiska närvaro gör honom till en särskilt välvillig Sarastro vars adel demonstrerades i arien "O Isis und Osiris". Bland de nya i rollistan är kubanske Daniel Domínguez, en formidabel och genomträngande Manostatos—namnet på karaktären som bekräftas av produktionen baserad på Mozarts autograf—; Sofía Esparza representerar en förtjusande Papagena och Javier Camarena som försvarar Tamino. Camerena, som sjunger med förfining och en mindre lyrisk finish än tidigare, behåller förmågan att förmedla karaktärens idealiserade förälskelse.
Den hanteras med raffinerade sångmedel, utan vibrato eller dramatiska effekter. Som ett allmänt beröm för produktionen är den övergripande kvaliteten på rollistan, som inkluderar underbara bikaraktärer, vare sig de tre damerna eller andarna, med stöd av medlemmar i refrängen från gropen. I 'Trollflöjten' av Santander har allt fungerat till förmån för verket, för om Vocal Academy of Cantabria har haft en utmärkt lärare som Marco Antonio García de Paz, som har förberett den tills den uppnår något riktigt kompakt, har huvuddelen av produktionen baserats på den underbara versionen av David Afkham, som kan förvandla Mozarts verk till en läcker upplevelse.
Det finns en extra förtjänst i det sätt som han har involverat Freixenet Orchestra genom ett runt ljud, en välpositionerad volym och framför allt ett behagligt ackompanjemang för sångarna. Tolkningen, fridfull och välbekräftad, hade klass, stil och narrativ känsla. Afkham kompletterar det konstnärliga teamet i en produktion som har lyckats, vid invigningen av Santander International Festival, att bekräfta värdet av det som är välgjort och konsekvent, paradoxalt nog på en eftermiddag med instabil väderlek.
Originalkälla
Publicerad av ABC Cultura
7 august 2026, 10:47
Denna artikel har översatts automatiskt från spanska. Klicka på länken ovan för att läsa originaltexten.
Visa originaltext (spanska)
Rubrik
'La flauta mágica' otorga el sello de calidad al Festival de Santander en su 75 º aniversario
Beskrivning
En el espacio Ricardo Lorenzo del Colegio de Arquitectos de Cantabria, en Santander, se expone estos días la exposición 'Las arquitecturas del Festival', comisariada por Lucía Arrarte, Marina Bolado y Jorge Villamor. El planteamiento es humilde y la ejecución escasa de medios, pero la colección de fotografías y algún otro documento que se muestra, con el foco puesto en los espacios utilizados, aporta una imagen evidente de lo que ha sido el Festival Internacional de Santander (FIS) durante 75 años. Creado en la Universidad Internacional Menéndez Pelayo (UIMP) como aliciente para los estudiantes, los primeros años —y así se ve en muchas fotos— tienen el encanto de lo desenfadado como puerta hacia el descubrimiento. Los conciertos inundaron pronto iglesias, teatros, jardines, plazas, cines, casonas, palacios y cuevas. Muchos de los escenarios aún permanecen en la programación a través del ciclo 'Marcos históricos'. En referencia a los conciertos más solemnes, sigue siendo inevitable citar la Plaza Porticada y, llegados los noventa, el multidisciplinar Palacio de Festivales de Cantabria, cuya discutible arquitectura se ha convertido en un elemento esencial de la ciudad y de su vida musical. A través de esta exposición y otras actividades, el Festival Internacional de Santander mantiene activa la memoria de un evento que, este año, se ha inaugurado con dos representaciones de 'La flauta mágica', lo que ha servido para recuperar un género que añade un sello de calidad y, en este caso, también de utilidad. De la colaboración del FIS y del Encuentro de Música y Academia, de la Fundación Albéniz, ha surgido la incorporación de la Orquesta Sinfónica Freixenet con alumnos de distintos centros musicales de Europa. En paralelo, se ha creado la nueva Academia Vocal de Cantabria dispuesta a apoyar a jóvenes cantantes, facilitar el coro de las representaciones y designar los papeles de partiquino. Su director es Marco Antonio García de Paz, del mismo modo que David Afkham, hasta hace poco director titular y artístico de la Orquesta y Coro Nacionales de España, se ha responsabilizado de la dirección musical general. El tercer apoyo es el del tenor Rolando Villazón, responsable de la dirección escénica a partir de la producción que él mismo estrenó el pasado mes de enero en la Mozartwoche de Salzburgo, conmemorando el 270º aniversario del nacimiento de Mozart y los 70 años del festival. Todo ello lleva al entusiasmo general tras la representación del miércoles: a los muchos aplausos que acompañaron los saludos finales, a los globos flotando por la sala como fin de fiesta y a la sensación de haber vivido una verdadera celebración. Villazón se presentaba en España como director de escena, actividad añadida a la de novelista, divulgador y gestor musical que actualmente compensa con algunas apariciones como cantante, mucho más medidas desde que los problemas vocales le obligaron a reinventarse profesionalmente. En este contexto, 'La flauta mágica' es una especie de ensoñación en la que suma muchas de sus inquietudes y varias referencias históricas avaladas por la documentación recuperada por el dramaturgo Ulrich Leisinger, director de la 'Neue Mozart-Ausgabe' (Nueva Edición Mozart) y la Edición Digital Mozart, proyecto de la Fundación Mozarteum de Salzburgo. Así es como el propio Mozart, gravemente enfermo, se arrastra de la cama al piano, mientras delira sobre 'La flauta mágica' cuya representación va a girar a su alrededor. El compositor muere al final rodeado por su esposa e hijo, mientras se escucha el 'Lacrimosa' del 'Réquiem', para resucitar de inmediato elevado mediante un trapecio a las alturas y acabar guiñando el ojo a los espectadores en signo de complicidad. El actor Vitus Denifl es un Mozart infalible. Villazón maneja con habilidad muchos elementos escénicos conocidos. El primero es el patrón narrativo del 'monomito' o 'viaje del héroe,' tal y como lo estudió Joseph Campbell. La muerte y resurrección es un gesto dramatúrgico que adoptan incluso los grandes superhéroes contemporáneos, de los que Mozart parece formar parte a pesar de sus casi tres siglos de existencia. No es despreciable el hecho de que a su alrededor los objetos cobren vida: el reloj de pared que se mueve, los telones superpuestos en los que aparecen ventanas, la llegada de animales fantásticos y caricaturizados, las sombras proyectadas. La propuesta de Villazón es imaginativa, suficientemente rica en recursos y cercana al cuento. No es tan mágica como cabría esperar porque el diseño lumínico de Stefan Bolliger no acaba de aportar un halo de inmaterialidad que sí hay sobre un escenario que juega muy bien entre lo terrenal y lo imposible. En ello está la Reina de la noche que hace su aparición desde el cielo, sobre una luna, y vuelve elevada de nuevo a las alturas sobre un gran manto en el que surge el famoso cielo de estrellas que dibujó Karl Friedrich Schinkel para la famosa producción de 1815. El efecto final que produce la escena llega de la mano de la soprano estadounidense Kathryn Lewek quien resuelve estupendamente la dificultad de sus dos grandes arias: 'O zittre nicht, mein lieber Sohn' como ejemplo de precisión y expresividad, firmeza en la coloratura y en el fraseo; y 'Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen', la más temida, como proyección de autoridad. Kathryn Lewek volverá al FIS el próximo 22 de agosto, en una gala lírica junto al tenor Piotr Beczala, la Orquesta Sinfónica de Bilbao y el director José Miguel Pérez Sierra. Ella formó parte del reparto de esta producción en Salzburgo como también la gran mayoría de los intérpretes. Por ejemplo, el barítono británico-ruso Theodore Platt quien convierte a Papageno en un hombre de la calle, un ser excéntrico pero de inmediata humanidad. Vitalidad, gracia, dotes de actor, poderosa voz y buen gusto adornan su interpretación, con el aliciente de levantar alguna risa, como corresponde a la naturaleza del personaje. La soprano estadounidense Emily Pogorelc presenta a Pamina con musicalidad y legato. La aplaudida aria 'Ach, ich fühl's, es ist verschwunden' demuestra la altura de su interpretación. La desnudez expresiva y la sencillez de la línea son representativas de una voz sin complejos que surge con poder en la zona central y que, a veces, se distorsiona ligeramente en los registros extremos. Queda, entre los veteranos, Franz-Josef Selig descendiendo al inframundo en 'In diesen heil'gen Hallen', con profundidad y también dulzura. Su imponente presencia física hace de él un Sarastro cuya nobleza quedó demostrada en el aria 'O Isis und Osiris', particularmente benevolente. Entre los nuevos en el reparto está el cubano Daniel Domínguez, un formidable y penetrante Manostatos —nombre del personaje vindicado por la producción a partir del autógrafo de Mozart—; Sofía Esparza representando una entrañable Papagena y Javier Camarena defendiendo a Tamino. Camerena, cantando con refinamiento y un acabado menos lírico que antaño, mantenine la capacidad para transmitir el enamoramiento idealizado del personaje. Se maneja con medios vocales depurados, sin vibrato ni efectos dramáticos. Como elogio general de la producción queda la calidad global del reparto, lo que incluye a estupendos secundarios, bien sean las tres damas o los genios, con el apoyo de miembros del coro desde el foso. En 'La flauta mágica' de Santander todo ha jugado a favor de la obra, porque si la Academia Vocal de Cantabria ha tenido a un maestro excelente como Marco Antonio García de Paz, quien la ha preparado hasta conseguir algo realmente compacto, el grueso de la producción se ha sostenido sobre la estupenda versión de David Afkham, capaz de convertir la obra de Mozart en una deliciosa vivencia. Hay un mérito añadido en la manera en la que ha implicado a la Orquesta Freixenet a través de un sonido redondo, un volumen bien posicionado y, sobre todo, un cómodo acompañamiento para los cantantes. La interpretación, serena y bien afirmada, tuvo clase, estilo y sentido narrativo. Con Afkham se completa el equipo artístico de una producción que ha conseguido, en la inauguración del Festival Internacional de Santander, reafirmar el valor de lo bien hecho y de lo consistente, paradójicamente en una tarde climatológica inestable.
